Linda Skugge

Lindas textskatt > Jag växte jag upp och blev en fullfjädrad nojare

Jag växte jag upp och blev en fullfjädrad nojare

Ur Amelia: 

När jag var liten så hade min pappa brandövningar med oss tre barn. Han la ut långa trasmattor ut genom fönstren och hängde ut brandstegar och så fick vi tre barn klättra ut en efter en. Vi hade en varsin brandstege i våra rum. Brandvarnare fanns uppskruvade på de mest perfekta ställena och givetvis hade vi en brandsläckare.

Jag vet att han körde dessa brandövningar av extrem omtanke om oss barn, att han var rädd om oss. Det var hans sätt att säga att han älskade oss.

Men det var bara det att det var ganska pinsamt att ha brandövningar inför hela radhusområdet så att precis alla kunde se.

De måste ha tyckt att min pappa var värsta kufen. Vilka har brandövningar i sina radhus liksom?

Innan jag skulle somna minns jag att jag rabblade som ett mantra, gör så att det inte börjar brinna, snälla gör så att det inte börjar brinna.

Hela min uppväxt andades oro och farligheter. Allt var farligt. Solen, viss sorts mat, sjukdomar.

Jag växte jag upp och blev en fullfjädrad nojare.

Självklart är jag en hypokondriker som avskyr sjukhus och att träffa sjuka människor. Jag har matfobi. Jag är livrädd att den ska vara rutten eller dåligt tillagad så att jag blir sjuk.

Om jag har käkat nåt och glömt att kolla bäst före-datum får jag ångest. Tänk om maten gått ut…

En gång upptäckte jag att fetaosten gått ut för kanske sju dagar sen… ångesten slog till med all kraft och jag började kallsvettas och genast mådde jag illa, som om jag bara på fem minuter skulle drabbas av matförgiftning. (Inget hände.)

Jag har bakterienoja och avskyr folks gamla sura disktrasor som sprider sjukdomar. Jag hatar att ta i rå mat. Att rulla köttbullar av köttfärs ger mig äckelkänslor i hela kroppen. (Men ja, jag gör det ändå, för en fullfjädrad nojade kan faktiskt skärpa sig.)

Jag är emetotofob. Det vill säga jag har spyfobi. Jag är skitnojig för att jag ska få spysjuka ute på stan eller när jag inte är hemma. Hur blir det då? Hur GÖR man i en sån situation?

Mer… jo jag har bilnoja. Bilar ger mig fruktansvärd ångest. Det känns som om jag ska dö varje gång jag åker bil, som om jag självmant sätter mig på första parkett rätt på väg in i döden.

Jag är livrädd för att nån ska skita i att kolla döda vinkeln och krocka med min bil. Jag har manliga släktingar som tycker att de har sån kontroll när de kör att de inte "behöver" kolla döda vinkeln när de ska byta fil. Fast det ser ju vem som helst att de inte kollar döda vinkeln bara för att de är så gamla och stela att de helt enkelt har svårt att vrida huvudet.

Kör jag ensam är det okej. Men att ha barnen i bilen… jag kommer aldrig klara det. För även om jag kör försiktigt så finns det fullt av dårar i trafiken, trötta, fulla, drog- eller tablettpåverkade människor. Gamlingar som borde slutat köra för många år sen. Ungdomar som just fått körkort. Mammor som sträcker sig efter en napp på golvet samtidigt som de kör. Folk som sitter och snackar och inte har blicken på vägen, folk som pratar i mobilen med ena handen. Lastbilschaffisar som kör på amfetamin eller som kört i ett dygn. En sån som körde på mig och min bebis så att min bil voltade i 90 km/h på E18. Jag kommer aldrig över det. Tyvärr.

Jag ser fruktansvärda faror överallt. Jag är överdrivet orolig för att nåt ska hända mina barn. Att de ska ramla från höga höjder. Att de ska få hett vatten över sig. Att de ska drunkna. Att de ska sätta i halsen och kvävas. Och återigen trafiken, jag hatar att bo med små barn i Stockholms innerstad.

Jag har mycket svårt att låta andra föräldrar passa mina barn. För de har noll säkerhetstänk. De flesta jag känner har inte ens barnsäkrat sina hem, de har inte spisskydd så barnen skulle lätt kunna dra ner en kastrull med hett vatten över sig. De har inte fönsterhaspar så barnen skulle lätt kunna öppna fönster och balkongdörrar och trilla ut.

De har till och med öppet fönster i barnrummen! Och säger "men Lollo går aldrig fram dit". Men Lollo är ett BARN, tänk om lilla Lollo får för sig att göra det en dag… då är det kört. Hur känns det då, tror ni, att veta att det var man själv som hade lämnat fönstret öppet i deras rum?

Jag känner en tjej som hoppade ner från en balkong när hon var tre-fyra år. Det var flera meter ner. Hon minns det till och med i dag, hon minns att de lekte kurragömma och hon tyckte att det ultimata gömstället vore utanför balkongen… Så kan en fyraåring resonera, de är inte så stora som man tror. Man måste alltid ligga steget före. Då har man i alla fall gjort vad man kunnat.

Varje kväll när jag ska somna så plågas jag av fruktansvärda syner, olika hemska saker som händer mina barn. Och jag får tvinga mig själv lugn igen och säga till mig själv, "Linda, lugna ner dig för fan, de ligger i sina sängar nu, just nu kan de i alla fall inte slå ihjäl sig".

Sen jag hörde om en 18-årig tjej som trillade ner från översängen i en våningssäng och bröt nacken så kommer mina barn aldrig få sova på översängen. Och hur ska jag stå ut när de blir så stora att de vill åka med kompisar till deras lantställen? Åka bil med några andra… Och när de ska åka slalom med skolan… Och på klassresa…

Hur fan stod mina föräldrar ut?

Jag lånade ofta bilen och åkte till festivaler med en massa fulla typer i bilen. Vi åkte till olika lantställen säkert 100 gånger. Fy fy fy. Vad som helst hade ju kunnat hända. Hur står alla föräldrar ut?

Ja jag erkänner att mina nojor begränsar mitt liv. Jag får till exempel svår ÅNGEST när jag äter kyckling. Var tredje kyckling är ju bärare av campylobacter. Bajssjukebakterierna. Det är så otroligt äckligt.

Fast jag kan faktiskt skryta med att spynojan är på väg bort! Jag kan lugnt se folk spy på teve. Det kunde jag inte förut utan att börja må illa själv. Att se nån spy i verkligheten är det lite värre med, barn är okej, men vuxna… fyy.

Har man spynoja är det perfekt att skaffa barn, först spyr man när man är gravid, det är en mycket bra övning. Sen så spyr bebisar och barn jätteofta. Övning övning.

Mina barn har spytt rakt ut över köksbordet och jag har bara torkat upp det och sen fortsatt äta. Jag har fått spyor i ansiktet när de spytt på natten i sängen. Så jag har tagit del av många spyor, jag är helt spyrutinerad.

Maten och spyet kommer jag fixa. Snart ser ni mig dra en halvdassig korv med räkmajo på stan, jag lovar.

Och snart kanske jag till och med sitter på ett sunkigt kafé och äter en räk- och majonäsmacka!

Ps. Jag lovar att inte börja göra brandövningar hemma med mina barn, fast jag måste erkänna att jag kommer ha svårt att låta bli…

 

 

 

 




(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofyra med siffror i fältet här


Tidigare kommentarer/betyg
2012-02-18 09:20  
Känner igen mig men jag är även fruktansvärt orolig för att mina barn ska få nån farlig sjukdom. Detta eviga nojande förstör livskvaliten.
 
2011-12-13 09:34  
min pappa var ett nervvrak, har jag förstått nu. han var så orolig för mig, ojojojoj skrattretande. han kunde inte sitta brevid i en bil då fick han nervsammanbrott. det är ju därför som jag inte mår bra idag, hade ett nervvrak till pappa.
 
2006-10-02 19:41   InnocentGirl
När min kusin varsådär 5-6 år gammal, lekte han ute med kompisarna o såg en liten tjej ramla ut igenom fönstret från femte våningen. hon klarade inte sig, jag fick höra senare att den lilla tjejen höll på att tappa godiset från hennes hand som sedan hon sträckte sig efter...mamman hann inte fram till henne i tid...
 
2006-04-05 12:31   jomenvisst
jag känner igen mig precis.
Jag ligger i katastrofberedskap dygnet runt och min stackars 14-åriga son suckar när jag försöker ligga steget före honom i alla livets farligheter.
Själv så liftade kompisen och jag till Danmark i 8:an, vi hade hört talas om nåot Kristiania.
Jag vistades i kretsar som skulle fått Torsten Flink att blekna.
Flyttade hemifrån när jag var 17 år och kände mig då trött på utelivet.
Nu tror ni att jag levde något pippilångstrumpliv utan föräldrar, men icke.
Jag hade en snäll och rar mamma, som litade på mig för det mesta.
Det gick ju vägen, i dag har jag nästan 200 högskolepoäng, ett bra jobb.
Men men..det sorgliga är att min son som nu är snart 15 år knappt får vistas utomhus efter mörkrets inbrott..för tänk om..Han var det barnet som var sjukt när dagis skulle på utflykt till bonngård...jag såg framför mig hur han försvann ensam in i skogen, hur någon kossa trampade ihjäl honom..så det fick kosta en sjukskrivning...trygg i mammas famn satt vi och kollade Alfons..sen kom fara efter fara...Jag jobbar dagligen på att försöka släppa kontrollen, är jävligt medveten om vad det kan innebära...men min lille pojk, som just nu är uppe i värsta tonårsrevolutionen..testar alla gränser som går..sitter och glor när jag tjatar..-orka..-vad kan hända?...dessa kommentarer gör en mamma full av kärlek och förnuft till en helt okontrollerad, distanslös nolla...jag kränker mig själv i mitt vacklande som tonårsmamma..har lixom inte kunnat bestämma vilken metod som funkar bäst 1. släppa lagom eller 2. ha järnkoll.
I varje bok eller artiklar som rör barn och ungdomar står det så fint skrivet att:-Tala med barnen, lyssna och diskutera kärlek, sex, kamrater..jovisst, detta har jag gjort, men så pass mycket att min unge inte yppar ett skit.
"Men va faan mamma, om jag berättar någon liten grej så ska du hålla föredrag att om redan på sokrates tid, så nej tack".
Jag gjorde ett försök att ta upp det här med porr, att det inte riktigt funkar så på riktigt, kanske för att få honom att veta hur flickor funkar men också för att minska hans krav..jaja, jag vet inte, hade väl läst det i någon nitisk spalat...sonens reaktion..-Du är faaan inte riktigt klok sa han, drog täcket över huvudet och så gå...förlåt, jag ville inte kränka dig sa jag och lommade misslyckad ut i vardagsrummet.
För att summera det hela, tänk vad skönt att vara som min mamma var, lyckligt ovetande om vad videokvällar egentligen innebar.
 
2006-03-20 13:14   fartis
Jag har också spyfobi! Trodde jag var ensam... Kan inte se nån spy, inte ens på tv utan att må tvärilla! Samtidigt som jag har nån slags besatthet... Om jag ser en spya på stan måste jag liksom titta noga på den när jag passerar den. (samtidigt som jag är noga med att gå så pass långt ifrån så jag inte får på skorna...)
 
2006-03-19 16:09   malin persson
du är imponerande. vilka tankar! ett + i kanten.
 
2006-02-13 11:34   Pernilla Herbst
Jag är nästan likadan. Jag är också livrädd att bli magsjuk, har alltid varit, och kräksjukeperioden är en mardröm för mig också. Hatar att behöva åka tunnelbana under den perioden. Tycker det är skitjobbigt att äta hemma hos andra, då jag som en hök kollar om de tvättar händerna innan de håller på med maten, och de flesta gör det inte!! Sen är jag rädd för mörker, ungdomsgäng,att bli våldtagen, att nått hemskt ska hända nån i min familj osv osv. Mitt liv är begränsat, men jag försöker jobba på det. :-)
 
2006-02-13 11:18   malin bohman
Du måste vara en otroligt stark människa.
 


Vulkan på Facebook | Vulkan på Twitter | Skugge&Co på Twitter | Skugge&Co på Flickr | Skugge&Co på Youtube
© lindaskugge.se 2005-2017 - kontakta