Antalet självmord minskar överallt, förutom bland ungdomar, läser jag i SvD. Att må dåligt verkar vara det enda som unga tänker på. Vad man än pratar om så slutar det i en diskussion om att de faktiskt MÅR DÅLIGT.
Häromveckan skrev jag att unga måste stänga av sina mobiler på nätterna för att få den sömn de behöver för att må bra. Då strömmade mejlen in, och vad handlade de om? Jo, om att de faktiskt MÅR DÅLIGT och att alla deras kompisar MÅR DÅLIGT och att de måste finnas till hands när deras tjejkompisar måste mejla mitt i natten för att de har ångest. De måste kunna mejla "puss gumman, jag tänker på dig" till sina polare mitt i natten. För annars kanske de tar livet av sig!

Nu tycker jag att det är dags att sluta tassa på tårna kring tonåringarna. Nån måste sätta ner foten.
Så här: det finns unga som lever under miserabla förhållanden med missbruk, misshandel, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom inom familjen. Det finns de som mobbas. Dessa ska ha hjälp, nu!
Men alla andra medelklassungar behöver ett kollektivt uppvaknande och en kollektiv omruskning. Vad tror ni ungdomar, att livet bara ska vara kul och värsta partyt och vara helt friktionsfritt?
Kära pubbeungar, nu kommer ni bli skitsura. Men varför skulle ni må så mycket sämre i dag? Vill ni spola tillbaka tiden? Då dog folk innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, väldigt få fick gå i skolan.
Ni klagar på att ni har så många valmöjligheter och att ni utsätts för stress. Ja, men hur ser alternativet ut?
Har ingen berättat för er att era liv kommer bli rätt normala? Det blir inget lyxliv, ni blir inte stormrika, ni kommer slita åtta nio timmar om dan på nåt jobb som alla andra, ni kommer få några snoriga ungar och that's it.
Sluta drömma så förbannat! Det är drömmarna som ger er ångest.
Det enda sättet att klara sig genom livet är att bli realist.

Nåt jättekul jobb får ni knappast. Ni kanske får sparken eller råkar ut för en bilolycka och får whiplash eller så kanske er sambo får en livshotande sjukdom eller ni kanske får ett sjukt barn eller ni kanske inte kan få barn och måste genomgå tidskrävande, dyra och smärtsamma behandlingar i fler ÅR, utan att läkarna hittar några som helst fel, men några ungar kommer likförbannat inte.
Ni kanske inser att ni vill omskola er när ni är 39 och har tre små kids, det vill säga omöjligt. Det är bara att bita ihop, pubbeungar. Livet är hårt och svårt och tungt. Men kul ibland.

Snälla lärare och föräldrar, gör nåt! Nu! Ruska om tonåringarna.
Vem har kul? Vem har ett inspirerande liv? Vem har ett rikt socialt liv? Vem har tre riktigt nära vänner? Skärp er, för fan! Skaffa er lite verklighetsuppfattning!
Jag vill inte höra ett ord till om er "ångest". Jag har lyssnat i tio år på ungas så kallade ångest och nu kan jag sammanfatta allt jag har hört: ni är bara bortskämda latmaskar med orealistiska drömmar.
Sov åtta timmar per natt, ät bra, gå till skolan och plugga och håll sedan käften.
Eller flytta till Afrika eller ni kan ju bo i Pakistan i tältlägren nu i den iskalla vintern.