Läs om min vardag
Med sorgen som en snara runt hjärtat ser jag honom storma ut genom dörren och fräsa ”hejdå” ögonblicket innan den slår igen. Mina knän känns veka och jag sjunker ner på sängen och den salta smaken av tårar när mina mungipor.Några minuter tidigare har helvetet brutit loss. Han tar upp sina nycklar och riktar en mot mig.
”Jag ska sprätta upp dig, din jävla hora.”
Han stirrar på mig och kröker munnen och spottar ur sig:
”Du ska ut här ifrån nu. Jag är så jävla trött på dig. Medan jag är borta på jobbet i natt så får du inte röra nånting här hemma. Du får inte peta på dvd-spelaren, inte röra videon. Hör du det?”
Jag nickar och sväljer för att inte börja gråta.
”Du är så jävla vidrig, din hora. Hjälper aldrig mig, vill bara att jag ska slava på det där jävla jobbet. Du kommer aldrig hjälpa mig att komma in på filmskola, du vill se mig dö.”
Jag är rädd men försöker vara lugn och behålla kontrollen.
”Jag vill visst hjälpa dig, men det är svårt när du inte talar om hur jag ska hjälpa” svarar jag och försöker se honom i ögonen.
”Nej! Du vill att jag ska tvätta andras tvätt och mår skit! SKIT!” vrålar han och stormar ut i köket.
Han får syn på bananen och mandarinen jag lagt fram på hans middagslåda.
”Vadfan, jag vill inte ha någon jävla frukt!” fortsätter han.
”Det räcker med den här satans trekilos-matlådan du gjort! Fan också!”
Jag stannar kvar i vardagsrummet, hjärtat bultar och jag repeterar för mig själv att han inte menar det han säger, att det är hans tvångstankar som säger allt det här. Men det gör ont och jag darrar när jag hör honom stampa omkring i hallen och skrika.
”Nu kommer jag försent. Det är ditt fel, hör du det? Du förskjuter min dag så att jag inte hinner nånting. Du är så jävla vidrig.”
Nej, tänker jag. Det är du som förskjuter den genom att dina tvångstankar får dig att kontrollera allt en miljon gånger och det är därför allt tar sån tid. Det är varken ditt eller mitt fel att du har tvångsbeteende.
”Jag vill inte ens gå på nån jävla filmskola. De kommer bara försöka ändra på mig, försöka få mig att bli nån förbannad Kjell Sundvall-typ.”
”Men om du inte ens vill gå så kan jag ju inte hjälpa att du har den inställningen.” svarar jag.
”Du ser, du vill inte hjälpa mig. Fy fan….”
Det går inte att prata med honom. Han är blockerad.
Allt jag säger vrider han på så att han kan skälla på mig för det.
Jag vill slå honom medvetslös så att han får lika ont som jag. Jag vill fly, jag vill lämna honom. Ta min hund och min kanin och fly. Men vart? Jag har inga pengar, ingenting.
90% av tiden är ju allt så fint. Vi pratar, ser film, skrattar, promenerar, älskar, reser.
Men då och då förvandla han till något hemskt. Varför?
Jag vill bara veta det. Varför?
Jag är fast i det här, hans hånfullhet, hans vrede, hans nästan psykotiska prat.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2006-03-08 23:03 agnes larsson
-
Stackars stackars dig. Jag förstår att du har svårt att lämna honom. 90% är nästan 100... Kanske tror du på hopp om en förändring? Tyvärr kommer ingenting att ändras till det bättre om du stannar hos honom. Skit i din ekonomiska situation, etc. Ta med din hund och din kanin, ställ dig längs vägkanten och lifta. Gör vad som helst! Ring en psykolog och kräv hjälp. Du behöver allt stöd du kan få för att starta ett nytt liv. Stå på dig!
- 2006-01-10 23:05 mira
-
allt är fint 90%, men de 10% som får dig att vilja försvinna, rymma,slå honom, räcker inte de för att visa dig själv lite värdighet?
ta hand om dig, han kommer inte göra det.
- 2005-12-28 23:47 Susanne Nilsson
-
Du skriver att du inte har någonting, inga pengar eller så. Men familj då? Har du inte någon enda släkting du kan vända dig till? Och om du inte har pengar, varför inte skaffa vilket jobb som helst till att börja med och tjäna pengar, så du blir oberoende av denna man och kan försörja dig själv? Det är lätt att känna sig ensam i situationer som du beskriver men du ska inte vara rädd för att ta kontakt med någon och prata. Du skriver också att du vill lämna honom. Gör det! Det är lättare sagt än gjort men du kommer nog må mycket bättre efteråt.
- 2005-12-19 19:46 Annika Karlsson
-
Lämna det svinet. Ödsla inte en sekund till på ett sånt kräk. Det är ju uppenbart att han har har problem,och du verkar ha fallit in i normaliseringsprocessen, dvs...du verkar ha vant dig och börja tolerera hans beteende. helt fel. Du är en person, som likväl andra, ska respekteras..det gör han inte ju! Sök upp hjälp, t.e.x kvinnojouren osv. Ta dig loss från det där sjuka förhållandet.
- 2005-12-18 21:34 yvonnebjorklund
-
Det sårar mig enormt att du lever så här. Ingen människa ska behöva utsättas för det här. Kämpa på är det enda som någon kan säga till dig. En dag finns det en ljusning. Det är säkert svårt att se, men den kan komma smygandes. Ser du glimten av den, fånga den och ta tillbaka ditt eget liv. Det är ditt liv, inte någon annans.
