2003-02-01
Om de duktiga flickorna som gråter på jobbets toalett och till sist får ett psykbryt och blir sjukskrivna för utbrändhet. Om duktiga flickor som inte kan säga nej. Som ser det som självklart att komma hem klockan 22 varje kväll och jobba varje helg. Utan att få betalt för övertid.
Jag är så jävla bra på att säga nej. Det är sååå lite VD-material i mig. Jag är sååå lite karriärist. Så fort en kvinna med barn jobbar 60-80 timmar i veckan undrar jag så mycket, varför i all sin dar gör hon det? Varför gör Anna Lindh det där? Hon kan ju knappt träffa sina små barn. Hur kan hon föredra Arafat? Det övergår mitt förstånd.
(Ja vet, det finns ju pappor också, och ibland väljer mamman karriären medan pappan är med barnen. Men hon är ju mamma! tänker jag lite … fördomsfullt. Jag fattar inte, det är som att lämna bort en kroppsdel om man gör som Anna Lindh och väljer bort barnen.)
"Linda, vill du gå den här chefskursen?" Nä, jag vill skaffa kids och sen hämta dem klockan tre varje dag. Jag vägrar att jobba 60-timmarsveckor. Jag vill steka köttbullar varje dag klockan 17.
Eller det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mycket. Jag kan definitivt tänka mig att skriva massor, året om, ingen semester alls etc. Men jag lämnar inte hemmet och stressar som en idiot till en sugig och dragig arbetsplats. Och får en suglön som naturligtvis är lägre än killarnas och måste stå ut med dåliga chefer. En gång hade jag en chef som alltid sa upp alla när han var full. Han blev kalasfull på fredagsölen och på konferenserna och så sa han upp samtliga. Han var en riktig lunatic.
Alla jobb jag har haft har varit rena lekstugan. Med oändliga möten som aldrig gav ett skit förutom att folk fick fika och snacka skit. Och alla konferenser med lerduveskytte! Det hade ju varit mycket bättre att vara på jobbet och jobba istället för den där sugiga YXKASTNINGEN och HINDERBANAN - kom igen! Och sen en massa aspackade gubbar som bara var pinsamma och på det chefen som sa upp alla. Det var ju ett skämt. Och alla meningslösa kick off:s och fredagsöl (bara en ursäkt för att få supa). Det är det här gubbar sysslar med på sina jobb och det är det här som är så "viktigt" att de inte kan ta hand om sina egna barn.
"Gumman, den här konferensen är jätteviktig, jag är ledsen att jag måste vara borta ytterligare en helg från junior."
Och så ska gubbtjyven bara ut och skjuta LERDUVA med andra gubbar och supa lite (mycket).
Jag har haft min del. När jag var 20 hade jag tre jobb och magsår. Jag är livrädd för att hamna där igen. Så nu säger jag bara nej. Jag kan skriva tusen artiklar bara jag får göra det hemifrån. Jag står inte ut med sånt där ineffektivt jobb på en arbetsplats. Därför har jag ingen arbetsplats. Jag står inte ut med att ha en telefon som ständigt ringer och långa möten som styckar upp dagarna.
Läser Kvinnokompetensens modell för karriärutveckling i Diagnos: duktig.
"Sök den röda tråden i ditt liv. Håll dig i din egen ledstång i livet. Vad är lustfyllt?"
Jag vill skriva en krönika om dan och ge ut en bok om året och vara med mitt barn. Då är jag mer än nöjd.
030201
Jag har läst en bok. Diagnos: duktig - handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig (Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren).Om de duktiga flickorna som gråter på jobbets toalett och till sist får ett psykbryt och blir sjukskrivna för utbrändhet. Om duktiga flickor som inte kan säga nej. Som ser det som självklart att komma hem klockan 22 varje kväll och jobba varje helg. Utan att få betalt för övertid.
Jag är så jävla bra på att säga nej. Det är sååå lite VD-material i mig. Jag är sååå lite karriärist. Så fort en kvinna med barn jobbar 60-80 timmar i veckan undrar jag så mycket, varför i all sin dar gör hon det? Varför gör Anna Lindh det där? Hon kan ju knappt träffa sina små barn. Hur kan hon föredra Arafat? Det övergår mitt förstånd.
(Ja vet, det finns ju pappor också, och ibland väljer mamman karriären medan pappan är med barnen. Men hon är ju mamma! tänker jag lite … fördomsfullt. Jag fattar inte, det är som att lämna bort en kroppsdel om man gör som Anna Lindh och väljer bort barnen.)
"Linda, vill du gå den här chefskursen?" Nä, jag vill skaffa kids och sen hämta dem klockan tre varje dag. Jag vägrar att jobba 60-timmarsveckor. Jag vill steka köttbullar varje dag klockan 17.
Eller det är inte det att jag inte kan tänka mig att jobba mycket. Jag kan definitivt tänka mig att skriva massor, året om, ingen semester alls etc. Men jag lämnar inte hemmet och stressar som en idiot till en sugig och dragig arbetsplats. Och får en suglön som naturligtvis är lägre än killarnas och måste stå ut med dåliga chefer. En gång hade jag en chef som alltid sa upp alla när han var full. Han blev kalasfull på fredagsölen och på konferenserna och så sa han upp samtliga. Han var en riktig lunatic.
Alla jobb jag har haft har varit rena lekstugan. Med oändliga möten som aldrig gav ett skit förutom att folk fick fika och snacka skit. Och alla konferenser med lerduveskytte! Det hade ju varit mycket bättre att vara på jobbet och jobba istället för den där sugiga YXKASTNINGEN och HINDERBANAN - kom igen! Och sen en massa aspackade gubbar som bara var pinsamma och på det chefen som sa upp alla. Det var ju ett skämt. Och alla meningslösa kick off:s och fredagsöl (bara en ursäkt för att få supa). Det är det här gubbar sysslar med på sina jobb och det är det här som är så "viktigt" att de inte kan ta hand om sina egna barn.
"Gumman, den här konferensen är jätteviktig, jag är ledsen att jag måste vara borta ytterligare en helg från junior."
Och så ska gubbtjyven bara ut och skjuta LERDUVA med andra gubbar och supa lite (mycket).
Jag har haft min del. När jag var 20 hade jag tre jobb och magsår. Jag är livrädd för att hamna där igen. Så nu säger jag bara nej. Jag kan skriva tusen artiklar bara jag får göra det hemifrån. Jag står inte ut med sånt där ineffektivt jobb på en arbetsplats. Därför har jag ingen arbetsplats. Jag står inte ut med att ha en telefon som ständigt ringer och långa möten som styckar upp dagarna.
Läser Kvinnokompetensens modell för karriärutveckling i Diagnos: duktig.
"Sök den röda tråden i ditt liv. Håll dig i din egen ledstång i livet. Vad är lustfyllt?"
Jag vill skriva en krönika om dan och ge ut en bok om året och vara med mitt barn. Då är jag mer än nöjd.
Foto: Ulrica Zwenge
