2002-12-28
"Jag kan inte minnas någon tid när jag inte har känt att jag måste prestera, måste vara duktig och bra. Det kom samtidigt som jag lärde mig att sitta rak i ryggen."
Oj. Hon måste ha mått så dåligt. Man ser en liten tjej framför sig, mamma och pappa är aldrig hemma. Hon tar på sig rollen som extramamma åt sina småsyskon. Man ser en liten tjej med växande kontrollbehov och allt djupare ångest och otillräcklighet.
"Jag mådde som ett accelererande tåg, på väg rakt ner. under hela perioden. Jag hade ju ätstörningar och var medveten om det, min ångest var enorm. Jag hatade verkligen hur jag såg ut, hur jag var. (tyst) Jag Victoria, fanns inte. Det kändes som om allt i mitt liv och runt omkring mig kontrollerades av annat och andra. Det enda jag kunde styra över var maten jag stoppade i mig."
Hennes dyslexi upptäcktes och hon började varje skoldag, före första lektionen, med att sitta och öva ord. Och varenda dag efter skolan när hennes kompisar fikade åkte hon raka vägen hem för att plugga. Varje dag!
"Det låter kanske tråkigt men min ångest över plugget var så stor att för mig fanns det inget alternativ till att åka hem och plugga. Något annat hade gjort för ont helt enkelt."
Bokens omslag är alldeles matt och svart med en allvarlig Victoria som tittar förbi kameran. Det är helt otroligt att det får se ut så. och inte en käck glansig färgbild med en stelt leende Victoria med krona eller hatt.
"Jag känner alltid att jag måste prestera mer, (tyst) nästan över min kapacitet. eller i alla fall alltid tänja den, utmana den, göra mer och bättre."
Det är så skönt att höra henne berätta om sin ångest och otillräcklighet. Hon verkar cool och sympatisk. Tänk på att vi kunde haft en tronföljare som var som Agneta Sjödin! Som sa att hon är så TACKSAM och MEDITERAR varje morgon och gör SOLHÄLSNINGEN och älskar Deepak Chopra. Tänk på det.
Sorry Vickan att jag klankat ner på dig så mycket. Du är inte alls som jag trodde. Jag hade fel. Du är ju som en sån där tjej som brukar maila till mig efter att ha läst mina böcker. De mår så där som du gjorde. De har anorexi och ångest och kontrollbehov.
Jag saknar dock en massa frågor. Drar det inte förbannat kallt att sitta där i de där bara klänningarna i timmar på de där middagarna? Och om man inte tycker om nåt på menyn, om man inte tycker om vaktelägg, vad gör man då? Måste man smaka på läbbig mat i u-länder? Är hon inte rädd för att få diarré när hon sitter i nån jeep mitt i öknen? Och vem köper maten? Skriver hon egna matlistor som nån annan kör hem? Men hur upptäcker hon till exempel Arlas nya produkter om hon aldrig går själv i mataffären? Varför envisas hon och systern med de där tantkläderna och hattarna? Är hon inte nyfiken på att storhandla på Coop i rusning bland alla barnfamiljer? Tycker hon inte att hon missar ett vanligt liv?
Och - tänk om bokintäkterna kunde gå till vård av tjejer med anorexi. Varför gör de inte det?
När jag är klar med boken vägrar hennes ord lämna mitt huvud: ". jag har fortfarande svårt att ta till exempel komplimanger och beröm, fast det var ännu värre tidigare, då blev jag nästan arg om någon sa något bra om mig."
Man vill bara springa hem till Victoria och krama henne hårt!
021228
Oj då. är min första tanke efter att ha läst Victoria, Victoria! Här har vi en tjej som behöver stöd."Jag kan inte minnas någon tid när jag inte har känt att jag måste prestera, måste vara duktig och bra. Det kom samtidigt som jag lärde mig att sitta rak i ryggen."
Oj. Hon måste ha mått så dåligt. Man ser en liten tjej framför sig, mamma och pappa är aldrig hemma. Hon tar på sig rollen som extramamma åt sina småsyskon. Man ser en liten tjej med växande kontrollbehov och allt djupare ångest och otillräcklighet.
"Jag mådde som ett accelererande tåg, på väg rakt ner. under hela perioden. Jag hade ju ätstörningar och var medveten om det, min ångest var enorm. Jag hatade verkligen hur jag såg ut, hur jag var. (tyst) Jag Victoria, fanns inte. Det kändes som om allt i mitt liv och runt omkring mig kontrollerades av annat och andra. Det enda jag kunde styra över var maten jag stoppade i mig."
Hennes dyslexi upptäcktes och hon började varje skoldag, före första lektionen, med att sitta och öva ord. Och varenda dag efter skolan när hennes kompisar fikade åkte hon raka vägen hem för att plugga. Varje dag!
"Det låter kanske tråkigt men min ångest över plugget var så stor att för mig fanns det inget alternativ till att åka hem och plugga. Något annat hade gjort för ont helt enkelt."
Bokens omslag är alldeles matt och svart med en allvarlig Victoria som tittar förbi kameran. Det är helt otroligt att det får se ut så. och inte en käck glansig färgbild med en stelt leende Victoria med krona eller hatt.
"Jag känner alltid att jag måste prestera mer, (tyst) nästan över min kapacitet. eller i alla fall alltid tänja den, utmana den, göra mer och bättre."
Det är så skönt att höra henne berätta om sin ångest och otillräcklighet. Hon verkar cool och sympatisk. Tänk på att vi kunde haft en tronföljare som var som Agneta Sjödin! Som sa att hon är så TACKSAM och MEDITERAR varje morgon och gör SOLHÄLSNINGEN och älskar Deepak Chopra. Tänk på det.
Sorry Vickan att jag klankat ner på dig så mycket. Du är inte alls som jag trodde. Jag hade fel. Du är ju som en sån där tjej som brukar maila till mig efter att ha läst mina böcker. De mår så där som du gjorde. De har anorexi och ångest och kontrollbehov.
Jag saknar dock en massa frågor. Drar det inte förbannat kallt att sitta där i de där bara klänningarna i timmar på de där middagarna? Och om man inte tycker om nåt på menyn, om man inte tycker om vaktelägg, vad gör man då? Måste man smaka på läbbig mat i u-länder? Är hon inte rädd för att få diarré när hon sitter i nån jeep mitt i öknen? Och vem köper maten? Skriver hon egna matlistor som nån annan kör hem? Men hur upptäcker hon till exempel Arlas nya produkter om hon aldrig går själv i mataffären? Varför envisas hon och systern med de där tantkläderna och hattarna? Är hon inte nyfiken på att storhandla på Coop i rusning bland alla barnfamiljer? Tycker hon inte att hon missar ett vanligt liv?
Och - tänk om bokintäkterna kunde gå till vård av tjejer med anorexi. Varför gör de inte det?
När jag är klar med boken vägrar hennes ord lämna mitt huvud: ". jag har fortfarande svårt att ta till exempel komplimanger och beröm, fast det var ännu värre tidigare, då blev jag nästan arg om någon sa något bra om mig."
Man vill bara springa hem till Victoria och krama henne hårt!
Foto: Ulrica Zwenge
