"Mitt jobb är faktiskt viktigare än ditt.”
Antal sovtimmar: 6Antal sjuka barn: 0
Antal sjuka mammor: 1 (fortfarande risig efter magsjukan from hell).
Telefon: Jag måste skriva ett brev till Telia där jag aktivt väljer dem.
Poäng i Gnottespelet: 2813
Barnflickestatus: De spysjuka allihop.
Baby Born: Måste sluta misshandla Baby Born när barnen ser.
TV4-status: Man blir jättepoppis av att spy i direktsändning. TV4 och alla andra tevekanaler och tidningar har ringt nop stop. Jag har till och med fått en inbjudan av Bindefeld.
Karlstatus: Har inte hört ett pip från honom.
Bilstatus: De ringde och sa att det kostar för varje dygn jag inte hämtar den.
Att göra: Köpa presenter till Anda, Haväng och Hacienda (vad blir nästa steg, att barnen ska heta Byxben, Kastrulla och Lekstuga?), Hacienda ska dessutom ha maskerad och hennes mamma har bestämt vad de andra barnen ska vara! Julia ska vara snödroppe. Haciendas mamma säger att det är jättelätt att sy en snödroppekostym. Hacienda ska vara utklädd till ”glädje”.
Shoppinglista: Jag har köpt en sak på Ebay! En klänning från Anna Sui.
Så här var vår sista kväll ihop innan Karl drog.
”Men Karl, varför är alltid ditt jobb viktigare än mitt!” Jag var tvungen att överösta Julia och Hannah som gallskrek.
”Och kan du steka klart de jävla köttbullarna nångång.”
”Sylvia, jag har föreställning i kväll! Det bekommer dig inte alls eller?”
”Men du har två små barn här som behöver mat, rena kläder, välling varje natt, om du behagade att komma hem nån jävla…
”Men du har ingen aning om hur det är att vara skådespelare, jag måste varva ner efter en föreställning… Det var ju du som helst ville ha barn…”
”Vaddå vill du inte ha barnen nu heller!”
”Mammaaaaaaa, sluta skrika jag hör inte vad Gnottarna säger.”
”Det har jag aldrig sagt! Men du måste förstå att mitt jobb är viktigt.”
”Men varför är aldrig mitt jobb viktigt?”
”Men jag är skådespelare, och…”
”Karl, jag skiter i ditt jävla Dramaten.”
Anita ringde. Karl, smet iväg och duschade. Jag stekte köttbullar, tömde och fyllde diskmaskinen, torkade snor på Julia och Hannah, torkade bordet, dukade, gjorde sallad och pratade med Anita på samma gång.
”Vad är det för kakofoni jag hör?” sa Anita med ett glatt fniss. ”Grälar ni? Låt mig höra alla snaskiga detaljer. Du måste ge Karl mer sex, Sylvia. Så han lugnar ner sig.”
”Sex!? Det är liksom det sista jag skulle orka med nu.”
”Ja men annars har han ju sex med Maria Bremer på scen. Du vet väl att de hade sex på riktigt på premiären.”
”Men Anita, det där är inte särskilt kul…”
”Den där gubbsjuke regissören har skrivit in jordens mest närgånga sexscen och Karl och Maria hade sex på riktigt, jag var där och jag såg och HÖRDE…”
”Anita… sluta snälla du…”
”Varför tror du annars det är slutsålt till 2008…”
”Men sluta nu…”
”Fråga Karl säger jag bara… Det är klart han måste åka till New York. Jag är förresten bjuden på deras avskedsgalej i kväll. Ska du gå?”
”Om jag ska gå?”
”Mammaaaaaa, Hannah har bajsat, det luktar usch i hela köket, mina köttbullar smakar bajs nu.”
”Anita, jag måste lägga på.”
Klockan ett vaknade Hannah och skulle ha tutte och hon väckte Julia som skulle ha välling. Vi somnade om i soffan och vaknade av ett dån. Ytterdörren slogs upp och in stormade en massa karlar. Barnen blev vettskrämda och började gallskrika.
”Så här har vi lilla Sylvia, the perfect mother”, skrålade Karls skådispolare. ”Du missade nåt extra i dag, Sylvia. Karl, har du berättat att du nuppar på scen…”
Jag försökte dra med mig Karl in i sovrummet, men han var så där tung i kroppen som han blir när han druckit. ”Karl! Är du inte klok, ta de där idioterna och stick härifrån.”
”Men Sylvia, du vet ju hur de blir av spriten, ta det inte personligt.”
”Nähä och hur ska jag ta det då? Ska jag garva med? Hur fan kan du umgås med de där idioterna? Snälla Karl, åk inte! Kan du inte strunta i New York, för min skull, för barnens skull, för vår skull. Snälla Karl, åk inte.”
”Varför unnar du inte mig nånting, det här kommer bli mitt stora genombrott, jag måste åka.”
”Men jag då, jag går här hemma och kollar på tvätt som torkar medan du knullar med hon den där…”
”Va? Så du tror på det som de säger, har du så låga tankar om mig? Om du hade varit lite intresserad av det jag gör… varför har du inte kommit och kollat en enda gång till exempel?”
”Men Karl, vi har två små barn…”
”Du ser, alltid barnen, alltid dessa barn, du tar ju hand om barnen, och jag jobbar, vad är det som är så konstigt med det. Publiken älskar mig. Mitt jobb är faktiskt viktigare än ditt.”
Foto: Ulrica Zwenge
