2002-12-21
För att inte tala om de som bara har ett barn och tar med barnflicka på resor.
Jag blir jätteprovocerad när gravida inte alls mår illa, utan knappt känner av graviditeten och tycker det är en barnlek och orkar jobba heltid och säger, "jag är lite tröttare än vanligt, det är allt."
När jag väntade min dotter hade jag nästan anemi och min barnmorska sa att jag skulle äta lite torkad frukt! Som om det skulle hjälpa! Hur mycket jag än vilade blev jag inte ett dugg piggare. Jag var så yr att jag inte kunde gå på stan eller i affärer. Jag spydde och när jag inte spydde när jag ytterst nära att spy.
Jag blir ytterst provocerad när jag hör gravida som går och får massage. När man själv ligger som en våt fläck hemma och flämtar av utmattning.
Jag tänker illvilliga tankar som att "när hennes barn kommer, kommer hon säkert att få jättemycket hjälp med barnpassning, hon kommer säkert aldrig att känna av den där stora enorma tröttheten som gör att man tror att man håller på att mista förståndet och just hennes barn kommer säkert aldrig vara sjukt, hon kommer säkert få tid till att träna, hon ringer säkert bara på nån kompis som tar bebisen, och hon kommer säkert inte ens bli låst av att ha barn, allt kommer säkert vara som förr för henne".
Varje gång jag ska få barnpassning slutar det alltid med att lilltjejen är sjuk så barnpassaren flyr eller så får barnpassaren ryggskott och efter varje barnpassningstillfälle åker barnpassaren till akuten i nån åkomma som kommer från lilltjejen. Jag känner mig som en pestsmittad som ingen vill ta i med tång. Hela min lägenhet osar barnbakterier och alla flyr.
På en fest i somras träffade jag en kompis, vi hade våra barn med oss. I festlokalen fanns ett stort draperi, vilket barnen tyckte var kul så klart, jättebra gömställe. Min kompis klagade efter festen "så fick man stå där vid det där draperiet hela tiden, hur kul var det?" Och jag bara "men så är det ju att ha barn". "Nej, så är det INTE att ha barn!" sa hon.
Jag fattar ingenting och blir jätteprovocerad, varför hamnar bara jag alltid vid "draperiet". Hur kan det inte vara så här att ha barn för andra?
Jag blir provocerad av folk som säger "vaddå jobbigt med dagis, mitt barn är sjukt en gång om året". Jaha så bra för dig då! Men alla vi andra som är sjuka varannan vecka då?
Hur du kan hjälpa? Säg inte "du är så duktig" då får man bara ångest. Hjälp till på ett subtilt sätt, kör hem ett paket blöjor till mamman. Eller säg med bestämd röst "nu passar jag ditt barn, basta, jag kommer på lördag kl 14". Och mamman börjar gråta av tacksamhet.
Tidigare kommentarer/betyg
021221
Jag blir så provocerad av folks lyxbeteenden. Jag blir provocerad av folk som direkt efter mammaledigheten anställer en barnflicka som får gå och hämta på dagis varje dag. Jag blir provocerad för att de inte behöver uppleva det allra jobbigaste med att ha barn: dagisstressen, dagissjukor, allt vardagskladd, som att ligga på alla fyra och torka klet varje dag. Jag blir provocerad av folk som får hjälp med barnpassning varje gång barnen är sjuka, vilket antagligen gör att de själva slipper bli smittade på samma sätt eftersom de inte utsätts av smittan lika mycket som en mamma som är hemma med sjukt barn varannan vecka. Det gör mig superarg, avundsjuk och provocerad.För att inte tala om de som bara har ett barn och tar med barnflicka på resor.
Jag blir jätteprovocerad när gravida inte alls mår illa, utan knappt känner av graviditeten och tycker det är en barnlek och orkar jobba heltid och säger, "jag är lite tröttare än vanligt, det är allt."
När jag väntade min dotter hade jag nästan anemi och min barnmorska sa att jag skulle äta lite torkad frukt! Som om det skulle hjälpa! Hur mycket jag än vilade blev jag inte ett dugg piggare. Jag var så yr att jag inte kunde gå på stan eller i affärer. Jag spydde och när jag inte spydde när jag ytterst nära att spy.
Jag blir ytterst provocerad när jag hör gravida som går och får massage. När man själv ligger som en våt fläck hemma och flämtar av utmattning.
Jag tänker illvilliga tankar som att "när hennes barn kommer, kommer hon säkert att få jättemycket hjälp med barnpassning, hon kommer säkert aldrig att känna av den där stora enorma tröttheten som gör att man tror att man håller på att mista förståndet och just hennes barn kommer säkert aldrig vara sjukt, hon kommer säkert få tid till att träna, hon ringer säkert bara på nån kompis som tar bebisen, och hon kommer säkert inte ens bli låst av att ha barn, allt kommer säkert vara som förr för henne".
Varje gång jag ska få barnpassning slutar det alltid med att lilltjejen är sjuk så barnpassaren flyr eller så får barnpassaren ryggskott och efter varje barnpassningstillfälle åker barnpassaren till akuten i nån åkomma som kommer från lilltjejen. Jag känner mig som en pestsmittad som ingen vill ta i med tång. Hela min lägenhet osar barnbakterier och alla flyr.
På en fest i somras träffade jag en kompis, vi hade våra barn med oss. I festlokalen fanns ett stort draperi, vilket barnen tyckte var kul så klart, jättebra gömställe. Min kompis klagade efter festen "så fick man stå där vid det där draperiet hela tiden, hur kul var det?" Och jag bara "men så är det ju att ha barn". "Nej, så är det INTE att ha barn!" sa hon.
Jag fattar ingenting och blir jätteprovocerad, varför hamnar bara jag alltid vid "draperiet". Hur kan det inte vara så här att ha barn för andra?
Jag blir provocerad av folk som säger "vaddå jobbigt med dagis, mitt barn är sjukt en gång om året". Jaha så bra för dig då! Men alla vi andra som är sjuka varannan vecka då?
Hur du kan hjälpa? Säg inte "du är så duktig" då får man bara ångest. Hjälp till på ett subtilt sätt, kör hem ett paket blöjor till mamman. Eller säg med bestämd röst "nu passar jag ditt barn, basta, jag kommer på lördag kl 14". Och mamman börjar gråta av tacksamhet.
Tidigare kommentarer/betyg
Foto: Ulrica Zwenge
