Ur en bok som aldrig blivit klar
Nu ni, nu ska ni få läsa. Jag hittade en massa texter i min dator i går. Från olika böcker jag aldrig hunnit skriva klart. Det här är från en bok om en mobbad tjej. Jag hade tänkt att hon skulle vara en sån där tjej som inte "syns". En sån som det finns en av i varje klass. Till sist blir hon så fed up att hon börjar mörda. Eftersom hon inte "syns" så åker hon aldrig dit. Förebild: Carrie (Stephen King).
Det var vinter, jag gick i sjuan. Jag såg dem redan när jag gick av bussen. Min mattelärare kom i samma buss, han måste ha sett dem komma gående emot mig. Det var Jerker, Nicke och Samir. De hade stått och pratat med Loka och Mickan. Loka log sådär mot mig innan hon drog Mickan i armen och gick. Sådär som hon brukar, som bara hon kan. Le med iskallt hat.
Ingen pratar med mig. En del säger saker men ingen pratar. Jag pratar inte med nån.
Vi hade sovmorgon så det var knappt nån ute på skolgården. ?Du luktar så jävla äckligt, du måste duscha.? De tog mina ytterkläder, jag vet inte var de gjorde av dem. De fick släpa mig till killarnas omklädningsrum. Sen låste de mig ute, blöta kläder, januari, minus 15.
Jag stod där tills Anna-Lena kom med mina ytterkläder. Anna-Lena, mobboffret. Varför alltid Anna-Lena? Mobboffer måste inte alls hjälpa varann. Jag ÄR inget mobboffer. Jag är inte det. Kom inte hit. Lämna mig ifred.
Det var min födelsedag. Jag fyllde 13.
De knuffar mig emellan dem som jag vore en flipperkula. Jag hamnade till sist i ett skåp. Det var första gången jag fick åka ambulans.
Det är ju lärare överallt! Ser inget? Vad är det ni inte ser? Hör inget? Vad är det ni inte hör? Ni ser inte att det finns människor här som ingen, inte en enda, pratar med? Ni ser inte att det finns människor här som alltid går själva, som är helt ensamma? Är det för att vi är osynliga. Okej, om jag är så osynlig, okej okej, ske guds vilja. Vänta ska ni få se. Jag syns inte, I can do everything. Jag kan inte dö.
Min mamma är snäll. Jag vet att hon älskar mig. Jag kommer aldrig aldrig att berätta för henne att ingen tycker om mig. Att jag inte har någon kompis. Jag vet att hon inte skulle klara av det. Jag vet att hon tycker att jag är hennes gulliga lilla flicka. Det brukar hon säga.
Jag älskar min mamma. Jag vill inte såra henne. Jag vill inte att hennes lilla gulliga flicka ska vara mobbad. Jag vill att hennes gulliga lilla flicka ska ha vänner, ska vara omtyckt.
För det säger mamma att hennes flicka är, att hon är omtyckt.
Förlåt mamma.
Din gulliga lilla flicka har ingen kompis, ingen tycker om din lilla lilla söta flicka.
Jag vet inte vad jag gjort för fel.
Hej då mamma.
Jag älskar dig.
Det är inte ditt fel.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2006-11-07 18:44 Maggie
-
fy fan ä nästan de ända jag kan säga åt sånt här. detta måste stoppas! till vilket jävla pris som helst!
- 2006-07-08 09:42 majsansofia majsan
-
Jag tycker att det är förfärligt..Jag tror att det är lätt att bli ett mobboffer..lika lätt att bli mobbare..dålig självkänsla pluss att man alldrig blir bekräftad både för mobbaren och offret yvonne
- 2006-01-24 11:21 Liselott Tjernberg
-
Så himla bra skrivet! Men gör mig så ledsen att läsa det...
- 2006-01-08 22:29 Manzana Manzana
-
Excellent! Skulle bara vilja lasa mera.....
- 2005-12-07 09:48 matilda
-
I love it !
