Maria Wyeth

Eftersom jag läser Lagt kort av Joan Didion så kom jag på att jag har skrivit ett manus där Maria Wyeth är med. Lagt kort handlar om Maria Wyeth som inte har nåt att leva för. Det enda hon gör är att äta lugnande och köra på motorvägen omkring LA hela dagarna i sin cab. Hennes fyraåriga dotter ligger på instution. Det framgår inte riktigt vad som är fel. Maria får inte besöka dottern. Hon är gravid igen men ex-mannen tvingar henne till abort och betalar för den. Detta var på 70-talet så aborten är vidrig, nån gubbe skrapar henne, på golvet har han lagt ut lite tidningar. Det slutar med att Maria dödar en man och hamnar på psyket. Hon ligger vid en pool hela dagarna och stirrar. Den är så bra och så fasansfull.
Jag skrev ett halvfärdigt manus där Maria Wyeth är med. Jag var jävligt deppig på den tiden. Jag tror det var kring 93-94. Jag var ca 20-21 när jag skrev detta.

Sandra gick med Tom utefter spåren. Det var midnatt och gräset såg blått ut i det starka strålkastarskenet. Spåren var bara belysta omrking varje station. Sedan kom mörkret, kolmörkret tog vid för att återigen skingras vid nästa station. De hade gått från Sollentuna station, stationen de närmade sig var Upplands väsby. Det kändes som om de hade gått hela natten. Tom hade hela tiden hållit sig tätt intill Sandra.

Varje gång ett tåg kom, ryckte de till av den höga ljudsignalen och de kastade sig i gruset bredvid spåret. Tom låg ovanpå Sandra, han höll henne varsamt kvar på marken. Han hade hela kvällen sagt att han ville visa henne något. Att de var på väg till något, att något bara han visste skulle hända.

Tom, visa mig nu då. Vad var det du skulle visa?

Sandra, vad tror du händer sedan, när det är slut, när man... dör, alltså? Tom pratade mycket tyst och höll hela tiden blicken mot marken.

Jag tror att när man väl kommer till det andra, så kommer man förbanna sig själv för att man gick och genomled detta nu. Att man tillät sig lida och pinas alla dessa år. Sandra kände Toms kropp. Hennes kropp kände hur starkt hans kropp gillade hennes. Själv kände hon ingenting.

Hur tror du de gör, de som hoppar framför tågen? Tror du de kollar upp när det går ett SJ-tåg förbi? För visst är det SJ-tågen som tar deras liv? Pendeln blir man väl bara skadad av?

Ja, jag tror att de noga planerar varenda steg de tar in i det sista. Men det finns väl olika sorter, de som verkligen verkligen vill och de som hoppas på att bara skadas lite?

Hur vet man vilken sort man är då? frågade Tom.

Det vet man väl inte, antar jag.

Sandra försökte resa sig upp, men Tom höll henne kvar. Vi kan väl ligga kvar, sa han. Han sa att han bara ville ligga nära henne stilla, alldeles stilla. Han tyckte så mycket om henne, sa han. Han hade alltid gjort det. Visste hon inte det, hade hon inte fattat det? Jo, det hade hon fattat, det hade hon fattat från första början. Tyckte hon inte om honom, frågade han. Jo, Sandra sa det tyst men hon tänkte på en annan, på Stefan, som inte alls tyckte om henne, som bara var elak mot henne. Och så tänkte hon på det där som gjorde att hon blev inlagd och hon hade ingen som tröstade henne då, ingen som hjälpte henne. Men hon hade aldrig varit med om att någon tyckte om henne, och när hon kände att Tom tyckte om henne blev hon rädd.

Ett godståg åkte förbi dem där de låg i gruset alldeles bredvid spåret. Tom höll hårt i Sandra. Han håller för hårt tänkte hon. Så här hårt håller man inte ens i någon som man tycker om.

Varför sa du inget då, frågade Sandra.

Men hade du velat det då?

Nej, sa Sandra och såg på Tom.

Tycker du om mig? frågade Tom.

Jag tycker om dig för att du gör korstecknet, för att du är skockfull precis som jag, för att du inte är som de andra. Men jag känner ingenting, jag kan inte KÄNNA nångonting.

Tom började gråta. Sandra skrek för att överrösta tåget som körde förbi dem. MEN JAG KÄNNER INGENTING. FATTAR DU DET, JAG KÄNNER INGENTING. JAG KAN INTE KÄNNA.

Men det är över för mig nu. Toms röst svek honom. Han vände bort huvudet för att Sandra inte skulle se att han grät. Men hon såg hur hans tårar rann från ögat och nerför kinden och in i örat.

Det är det ju inte alls, sa Sandra.

Tom rörde inte på sig. Sandra kände hur han spände hela kroppen.

Det är inte alls över, vad är det som skulle vara över? Sandra skrek och tog tag i hans jacka och började skaka om honom.

Svara då! Varför säger du så där? skrek Sandra.

Sandra hörde tåget som kom emot dem, hon såg att det var ett godståg och när det var alldeles nära så reste sig Tom upp på knä och tog fram en lapp ur fickan och la den i hennes hand. Sedan ställde han sig upp och började med all sin kraft att springa mot tåget.

Sandra vaknade upp naken i en cell, på häktet. Hon mindes att polisen kom, hon mindes hur hon sprang, hur hon tog ut sig till det allra yttersta. Hon vet inte hur länge hon sprang med poliserna efter sig men till sist var hon tvungen att ge upp för hon orkade inte längre. Hennes krafter var slut och hon kände sig svimfärdig. Hon mindes hur polisen tog fast henne, hur nära och hårt han höll henne, hon mindes att hon började kyssa honom och hon mindes att han kysste tillbaka. Hon mindes att hon upplevde kärlek, hur hon kände att han kände något för henne. Att det kändes lika starkt för honom som för henne. Hon mindes att hon satt i en polisbil tillsammans med polisen och höll honom i handen. Hon hörde honom säga såja, allt kommer att bli bra nu. Hon mindes att hon sa ja, det är du och jag nu. Hon sa så, det är du och jag nu. Och han höll med. Han strök henne över pannan. Hon kände sig som ett litet barn, ett barn som kände sig trygg hos en vuxen. Hon tilläts vara ett litet barn. Hon tilläts visa att hon var rädd, ett vettskrämt litet barn som låg i en vuxens famn. En vuxen som visste att allt skulle bli bra. Och barnet kände att allt skulle bli bra, för hon var hemma nu, hon var trygg nu. Någon hjälpte henne, någon lät henne säga jag är rädd, jag behöver hjälp.

Men sedan gick polisen, han hade fru och barn. Han gick till sitt liv och han lämnade Sandra ensam. Hon började gråta när de tänkte låta henne gå. Hon hade ingen. De lät henne inte ens sitta i fängelse, hon fick inte ens en cell. De ville skicka hem henne för att hon inte hade gjort något, de bara trodde hon var skyldig eftersom hon hade sprungit så panikartat. Sandra skrek hjärtskärrande, lämna mig inte, jag är skyldig, jag är visst skyldig, lämna mig inte, jag har ingen.

En vakt kom in till Sandra.

Varför är jag naken? frågade hon.

Så gör man här på häktet, alla måste lämna sina kläder.

Men ni trodde ju inte att jag hade gjort något, sa Sandra.

Man kan ju aldrig veta vad du är för någon, och för den delen så verkade du vara helt tokig, så det var lika bra vi behöll dig över natten. Förresten, vill du prata med någon efter det som hänt... var det din kille det där... en jäkla soppa.

Vad är klockan?

Åtta.

Sandra gick ner till stationen. Hon satte sig på en bänk på perrongen och väntade på pendeln. Hon satt på händerna för att värma dem, hela kroppen var nerkyld efter en natt utan kläder i en kall cell. Något knögligt låg i ena bakfickan. Sandra reste sig snabbt upp för att ta fram det som låg i fickan. Hon vecklade upp lappen. Du är en ängel. Hon läste det om igen. Du är en ängel.

Det var lappen från Tom.

Sandra satte sig ner och stirrade tomt framför sig. Framför henne satt en man lutad mot väggen, han tiggde pengar. Han såg inte ut som en tiggare eller en uteliggare brukar göra, utan han var helt prydlig. Han såg ut som en helt vanlig lite äldre man, men blicken var borta och desperat som hos en vanlig tiggare. Mannen hade en skylt vid fötterna, en skylt där han skrivit med stora röda bokstäver, snälla ge mig lite pengar till mat, jag har blivit av med allt, jobb, hem och familj. JAG HAR INGEN.

Bredvid Sandra satte sig en kvinna som stirrade paralyserat på mannen. Sandra såg på kvinnan. Hon hade korpsvart hår i tofs som stack ut från kepsen baktill och hon hade stora svarta solglasögon, trots att det var en mörk morgon. Kvinnan vände sig om till Sandra och frågade vad det stod på mannens skylt. Hon var amerikan. När Sandra förklarade började kvinnan gråta. Tårarna kom fram under hennes solglasögon. Sandra försökte tafatt trösta kvinnan.

I don’t have anyone either, sa kvinnan, hon försökte låta behärskad på rösten.

Sandra frågade vad kvinnan hette.

Maria.

Maria, upprepade Sandra.

No, Mar-eye-ah, sa kvinnan.

Mar-eye-ah? Är du DEN Mar-eye-ah?, frågade Sandra.

Kvinnan lutade huvudet fram mot knäna och snyftade så att hela kroppen skakade. Sandra började smeka hennes rygg. Kvinnan berättade hur hon inte visste var hon var, hur hon inte visste hur hon hamnat här, hur hon inte hade sovit på flera dagar. Hon sa att hon kanske var en baglady men hon mindes inget om det var så att att hon var det för ett par dagar sedan. Innan hon vaknade upp här. Ser jag ut som en baglady, frågade hon. Sandra sa att hon inte alls gjorde det. Sandra sa att hon såg så fin ut. Men han där ser ju inte ut som en tiggare. Han har ingen, jag har ingen, sa hon. Kvinnan började återigen gråta.

Men du har mig, sa Sandra. Jag tar hand om dig nu.

Hon tog kvinnans arm och började försiktigt leda henne hem. Kvinnan var följsam och mjuk. Du tar hand om mig, du tar hand om mig, upprepade hon.

Sandra satte ner kvinnan på sängen, kvinnan satt kvar utan att röra sig. Sandra hade tagit med henne hem. Hon lyfte upp ansiktet mot Sandra och sa att du är så bra på att trösta. Du är så bra på att ta hand om mig. Det var första gången Sandra fick höra att hon var bra på något, att någon behövde henne. Hon kokade varma koppen som hon gav Maria. Kvinnan slutade inte att gråta. Sandra torkade hennes tårar med örngottet.
Hur känns det att vara den Maria? Jag har läst om dig och jag brukar prata om dig med folk.

Kvinnan låg stilla nu, hon såg inte ut att lyssna, hon hade slutat att äta. Bara låg.

Jag känner igen mig så mycket i dig. Mitt liv har inte heller någon mening. Jag tror inte någons liv har någon mening. Man vet inte om man bara ska låta tiden gå och vara snäll och duktig eller om man ska göra slut på det så fort man kan, men det är när man är snäll och duktig som det gör mest ont. Det är därför jag gör saker som gör ont för då känner jag mest det ytligt onda. Det onda av en cigarett är mycket skönare än det onda av vad vet jag inte, det onda som bara är där men som man inte kan komma åt. Det är så mycket skönare att rispa sig hårt i huden än att leva. Att leva... men jag har en utväg som jag ständigt tänker på. Jag ser hela tiden en bild framför mig, jag ser hur en kanyl sticks in i min panna med cyanid. Den dödliga vätskan skjuts in och jag dör, jag skiter om döden blir smärtsam bara jag dör. Dör man av en dos cyanid så känns det som om man kvävs, som om man stryps och så blir man blå och så trillar man ner på golvet död. Kan du också känna så, Maria?

Sandra knuffade till kvinnan för att få ett svar. Va, kan du det, du om någon borde ju förstå vad jag menar. Vad har hänt, varför är du så ledsen?

Vad som har hänt? Sandra lutade sig mot kvinnans ansikte för att uppfatta vad hon sa, till sist satt de ansikte mot ansikte. Kvinnan fortsatte: Vad jag gjorde? Jag sa snälla saker till henne, jag sa att hon var begåvad, att hon inte skulle ta någon skit från någon, för hon var värd något. Hon sa att hon aldrig hade haft något värde, men jag sa att det var bullshit och att hon fick sluta med att hålla på och säga så, hon var värd massor och hon var verkligen begåvad, det sa jag så många gånger, hon tog in allt jag sa och sedan gick hon och knullade min man.

Kvinnan började gråta. Jag hjälpte henne, hon knullade min man.

Sandra strök kvinnan över pannan och i ansiktet, hon hade så vackert ansikte.

Har jag förstört allt frågade han, min man. Han grät så han skakade. Ja. Jag sa ja.

Sandra la sin hand på kvinnans panna. Hon böjde sig fram för att krama henne. Kvinnan slöt ögonen, stora tårar trängde sig fram under ögonlocken. De rann ner i hennes öron. Hon hade min bok i sin väska, hon bad mig skriva i den, hon sa att den hade hjälpt henne, att den gjorde henne upplyft och stark, jag skrev i den att hon var vacker och stark, sedan gick hon och knullade min man.

Kvinnan krängde sig ur Sandras famn.

I’m going to slit my writs, sa kvinnan och satte sig upp i sängen.

Är det din bild, är det det du ser framför dig? En sak som jag inte förstår är det alla jämt säger hon dog utan smärta. Det spelar väl ingen roll bara man dör. Om jag dör av cyanid och det känns som om någon stryper mig, det är självklart inte skönt, men på några minuter är det ju över och då spelar det väl ingen roll om det gjorde ont eller inte. Död som död.

I’m going to do it, sa kvinnan och plockade fram ett rakblad ur bröstfickan.

Kvinnans två snitt var så snabba och blodet var så tjockt och det kom så mycket på en gång. Kvinnans ögon började lysa, det såg ut som hon njöt, hon gjorde det, hon njöt och hon sa en sak, hon sa: mmm... mmm... mmm.

Du är så modig, viskade Sandra och hon strök kvinnan över de långa öppna såren i handlederna. Hon la sig bredvid kvinnan i sängen. Modig.

Hon vaknade av det stod sex poliser i rummet. Någon granne hade larmat polisen på grund av allt blod i trappen utanför Sandras lägenhet.

Sandra reste sig halvt upp, kvinnan var inte kvar. Hon började gråta. Var är hon? Har ni tagit henne, hon har inte gjort något. Hon var så modig. Sandra la sig åter ner i den blodiga sängen.

Poliserna skakade om henne och skrek till henne att inte somna. En ambulansläkare undersökte hennes kropp för att finna såret. När han försökte öppna hennes byxor för att se efter varifrån blodet kom reste sig Sandra upp i sängen och gav honom en knytnäve i ansiktet. Samtliga poliser störtade fram till henne och pressade ner henne på sängen. Vems blod är det? Vems blod? De skrek henne rakt i ansiktet. En polis tog strupgrepp så hårt att hon inte kunde få fram ett ljud. När polisen släppte sitt grepp om Sandras hals mumlade hon, nästan ohörbart: Maria Wyeth. Maria Wyeth var här. Sedan kände hon ett stick som av en spruta, hon somnade omedelbart.