Rapport från en underviktig
Ur Veckorevyn:Om jag inte får äta varm omsorgsfullt hemlagad mat två gånger per dag och flera rejäla mellanmål så känns det som om jag ska svälta ihjäl. På riktigt alltså. Jag blir yr, illamående, får ont i huvudet, blir skitsur och håller på att svimma. Flera gånger i veckan får jag blodsockerfall och tror att jag ska falla ihop på gatan. Jag måste alltid ha mat med mig. En chokladbit funkar inte, jag behöver liksom en rejäl rostbiffsmacka.
Jag tror inte man kan fatta hur det känns om man inte upplevt det här själv. Det är som om jag ständigt måste gå omkring med en kyl i en kätting kring halsen. Och hur mycket jag än käkar så går jag inte upp i vikt. Har jag en extra stressig period så går jag ner flera kilo.
Okej här kommer the viktstory of my life:
När jag var 18 sa mamma att jag hade gått upp i vikt och det satte igång ett sjukt matbeteende.
Från att redan ha varit underviktig blev jag sjukt underviktig, gick ner från 56 till 48 (173 lång).
Den sommaren jobbade jag som au pair i en engelsk familj och jag var för blyg för att äta med familjen och åt bara olika low fat microrätter. Jag kom hem som ett skelett, flyttade hemifrån och inledde ett jävligt destruktivt icke förhållande med en kille. Han lekte med mina känslor på ett otrevligt sätt i och med att han var sju år äldre. Och jag började använda mat som ett slags bestraffning mot mig själv.
Mitt liv var extremt osunt med för mycket sprit, för mycket mat, för mycket krogbesök till klockan fem. Hej magsår! Hej Losec! Jag var bara 20 år.
Jag var tvungen att säga hej då till spriten och till mina skumma matsessions på fyllan. Jag slutade varje natt på McDonalds och sen kunde jag äta typ åtta mackor och ett paket digestive hemma. Utan att kräkas. Min kropp gick sönder nånstans där.
Det var inte mycket som min stackars sargade kropp tålde. Magsårsdieten blev min bästa vän, jag såg ut som ett streck.
Magsårsdieten plus den sjukt hög förbränning som alla i min familj har gör att jag inte kan gå upp i vikt.
När jag var i sjätte månaden syntes det inte ens att jag var gravid. ”Misstänkt liten bebis” står det i olika remisser från den tiden. Men jag fick en normalstor bebis.
Samma sak andra gången, då gick jag bara upp 10 kilo totalt, för då hade jag ju en treåring att se efter vilket gjorde det svårt att hålla vikten.
För att inte tala om amningen, jag fick äta på schema: kött två gånger om dagen, till mellis åt jag FYRA rostbiffsmackor, på kvällen åt jag gröt och flera mackor, ändå såg jag helt sjuk ut, jeansen hängde som på en pinne, till det hade jag stoooora Linda Rosing-tuttar fyllda med mjölk. Jag såg inte klok ut.
Efter åtta månader när jag var tvungen att börja med magsårsmedicinen igen kunde jag inte fortsätta amma min glupska bebis, då krympte tuttarna ihop till en mini-a-kupa. Vilket passade min kropp jättebra.
Jag är smal som få, no tits, det enda som behövs är fyra kilo till plus muskler och så är det hello Hollywoodstars släng era kroppar i väggen!
Om man bara slapp folks menande blickar, så är det toppen att vara smal.
Ni som är av naturen smala. Bär upp era kroppar med stolthet! Vi smalisar behöver inte tänka på ett par tuttar som slaskar omkring där nere på magen. Vi behöver inte ha behå. Vi kan köpa vilka kläder som helst utan att prova. Bara ta minsta storleken. Vi behöver inte ha beachnoja, vi kan ta vilken jävla trekantsbikini som helst.
Söta smalisar, skit i att andra lägger sig i och att du ofta känner dig kontrollerad. Säger du nej tack till en bulle får du blickar: ”Ha, hon har säkert anorexi!” Men låt sånt bara rinna av. Det sista din kropp behöver är att hetsa upp sig för småsaker, då förlorar du ännu fler kilon på kuppen. Ät vad du vill och ta det lugnt. Tänk på att om folk lägger sig i så är det ofta av omtanke. Tänk på att de bryr sig om dig. Försök att slappna av så stannar kilona på din kropp.
Köp en påse chips, lägg dig i soffan och bara njut.
