Jag kan inte använda hela mitt privatliv

Ur Arena:

”Jag anser att vårt privatliv är så viktigt att det bör och måste offentliggöras, för ingen kan vara ointresserad av hur andra lever, om man inte har sjunkit ner i total mänsklig förmörkelse.”
Suzanne Brögger i Fräls oss ifrån kärleken

Jag har inget privatliv. Jag har sagt upp bekantskapen med tre gamla tjejkompisar från skoltiden, det har jag skrivit om, jag har fött barn med kejsarsnitt, det har jag skrivit om, jag har haft svårt att bli gravid, det har jag skrivit om, jag har fått utomkvedshavandeskap, det har jag skrivit om, jag har två fina barn, dem har jag skrivit om, jag och min bebis råkade ut för en läskig bilolycka och fick åka ambulans, det har jag skrivit om. Det finns många saker som jag inte skrivit om, men det kommer säkert, tids nog.

Jag har skrivit minst en krönika i veckan i hela mitt vuxna liv. Jag har skrivit i stora tidningar om mitt liv i hela mitt vuxna liv. Vad skulle hända om jag inte skrev krönikor? Mitt liv skulle nog kännas helt vansinnigt tomt och konstigt.

Jag skulle inte veta hur jag skulle leva eller hur jag skulle göra med mitt liv. För allt allt allt jag gör, tänker, känner scannar jag av för att eventuellt skriva en krönika om det. Allt som händer mig scannar min krönnehjärna av. Kan detta bli en krönika? är detta en krönika? kan jag skriva om det där?

I Big Brother fick Stefan till sist sån sexabstinens att han gick in och runkade under täcket. Sen fick han ångest för att hans mamma kanske sett det.
Om mina barn var med i BB skulle jag nog inte kunna kolla. Jag vet inte om min mamma läser mina krönnar. Jag tror faktiskt inte det, det är inget som vi pratar om i min familj.
Det här att jag lever på att skriva är inget som vi snackar om.

Ett mail:
Subject: veckans snackisar
Vilka ämnen ska vi ta, ska vi ta Big Brother, fotbolltjejens utvik och Perrellis tuttar? Jag tycker vi tar pattarna.
Jag älskar Big Brother. Jag älskar dokusåpor för att jag hatar fiktion. Jag vill ha the real stuff. Jag ser hellre dokumentärer än dramaserier. Ser jag filmer eller serier vill jag att de ska vara based upon a true story.
Fast av årets omgång av BB får jag en skum känsla. Det känns uppgjort allting, som om BB-Carolina fått ett specialkontrakt av femman där hon får mer stålar om hon går in i BB-huset och spelar en parodi på en utviksbrud och ju mer sex hon har och ju mer intriger hon skapar desto mer stålar får hon. För hon är knappast kär i den där Olivier i verkligheten! Det är såå uppgjort. Det måste vara uppgjort. Och Olivier är en skummis, han påstås komma från Paris och han pratar nåt slags brytning och halva meningar på engelska men den där dagen då karaokemaskinen rullades in så satt han och RÅDIGGADE och sjöng med i en gammal Tomas Ledinlåt! Det luktar skumrask lång väg.

Det här måste jag skriva en krönika om och så peppra med lite tuttar och så blir alla arga och så börjar det ringa.

Min standardfras här hemma är: jag är inte hemma om det är nåt psyko och det gäller telefonen, mobilen och porttelefonen. Till och med porttelefonen ringer ibland. Och vi väntar aldrig besök, jag är så paranoid att jag tror att det är psykon.
Jag måste skaffa hemligt telefonnummer till mobilen, det ringer idioter hela tiden. Säger nån ”är det Linda?” så vet man att man måste lägga på.
Som tur är har de inte börjat ringa hem ännu. Men i höst när den där boken släpps kommer han ringa igen.
Han som ringde förut och sa, ”jag blir ledsen när du skriver om mig”. Jag bara, ”jaha”. Han sa, ”bryr du dig inte om att jag blir ledsen när du skriver om mig?”. Jag bara, ”eeh nä, jag skriver väl vad jag vill” och så la jag bara på.

Vad hade jag skrivit om honom då? Jo, att han blev ihop med min bästa kompis trots att han visste att jag var kär i honom och så hade jag med honom på min hångellista i en av mina böcker.
Sen har jag inte skrivit mer om honom (än…). Det var alltså det han blev ”ledsen” över, att han låg på min hångellista? Är han ”ledsen” över det för att han skäms för att ligga där? Eller är han ”ledsen” över att jag skrivit att han blev ihop med min kompis? Är det nån som ska vara ledsen så är det JAG! Jag menar, herregud!!

Kanske byter jag nummer innan boken släpps. Men de hittar alltid ens nummer på nåt jävla vänster. Puckona.
Fast mest så mailar de ju, mailar virus. Min dator fullkomligt bombas med virus dagligen. Men så kanske det är för alla. Har ingen aning.

Vänta det ringer…
”Är det Linda?”
Ånej, inte en till. Bara att lägga på. Nej, det ringer igen… Jag bara trycker av. Få se nu, vad skrev jag i helgens krönika? Shit, om Petter… då är det säkert han eller hans tjej som ringer. Shit mama. Bäst att stänga av mobilen. Tur att jag inte bor på Söder!

Hej, det här kanske jag borde skicka till dig privat, men det är väl nåt som på sätt och vis kan diskuteras av flera. Jag vill också påpeka att jag fått detta citerat för mig och jag själv inte har läst det, men vad jag har förstått har du Linda skrivit nån skitmärklig text om några kändisar och huruvida de är bra eller dåliga pappor. Jag råkar känna två utav dom (Shanti är min bror och Petter känner jag). Du säger att Shanti är en jättebra pappa och baserar det på ett uttalande han har gjort på Kristian Luuk. Du säger att Petter är en jättedålig pappa, för att du läst på hans hemsida att han jobbar samtidigt som han har en bebis. Jag tycker det är extremt idiotiskt av dig att uttala dig om såna saker om några, som jag absolut vet att du inte känner. Du vet ingenting om dom hur de är som pappor. Ja, min bror är en bra pappa, och ja, han har varit hemma med sin dotter mycket. Pga att han är en etablerad skådespelare som kan göra en långfilm under en relativt kort period och leva på dom pengarna en viss tid. Han har ibland råd att tacka nej, till grejer, ibland har han inte råd att tacka nej. Petters jobb består bland annat i att turnera och göra skivor. Om han inte gör det har han inte råd att försörja sin familj. Nummer två råkar jag veta att Petter är hemma väldigt mycket med sin son. Betydligt mer än vad hans mamma är. Men jag tycker inte här gå inte på detaljer om deras liv. Skriv om folk du känner, du har nog en massa folk runtomkring dig med riktig och sann fakta som du plocka fram exempel på både dåliga och bra pappor. Du har gjort folk väldigt ledsna och upprörda, och det kan också skada debatten om pappaledighet. aiiight/marimba

Amen jag stör mig på de här kändisfarsorna som inte klarar av att vara farsor. Som gör slut innan ungen ens fyllt ett. Och jag tror (vet) att det knappast är tjejen som är boven i dramat. Hallå, hur ofta är det morsan som är ute och lever rajtan tajtan när de precis fått barn? Hur ofta är det morsan känner att hon liksom inte har tid att ha barn, känner sig trängd etc etc? Just det. Boven är the father.
Klart Petter blir sur. Men jag måste ju dra några examples i min krönika. Och jag kan ju inte ta exemplet Gurra i Hökarängen eller Carl från Lidingö utan måste ta kändisar som Petter och Bingo Rimér.

Vänta det ringer…
”Hej, jag ringer från Nyhetsmorgon. Vi ska ha en debatt i morgon om att skönhetsoperationerna går allt längre ner i åldrarna. Det blir Thomas Bodström, Malin Baryard och så skulle vi gärna ha med dig.”

Fast om pappa Petter är en dålig pappa som åker till NY för att mixa nya skivan och hela tiden DJ-ar i olika städer hur kass mamma är då inte mamma Linda som hela tiden sitter och skriver, ”mamma måste jobba, jag kan inte leka nu” och vad är det jag skriver. Jo, Ranelid har läppglans och BB-Linda har stora pattar. Hur vettigt är det?
Hyyysj mamma Linda måste skriva att en annan mamma som också heter Linda är en dålig mamma för att hon visar muttan i tidningen. Mamma Linda skriver om allt i tidningen, om hela hennes liv, om sina barn, om allt men det är den där andra mamman som också heter Linda som är den dåliga mamman. Mamma Linda är den bra mamman som hela tiden kritiserar andra mammor och alla andra, hela tiden skriver hon om folk som är dåliga och dumma och nu ska soc ta den där andra mamman som heter Lindas barn och mamma Linda har sån ångest över det…

Jag kritiserar Big Brother-Linda för att hon är en kass mamma. Hur kass är inte jag då? Ungarna kommer ju att skämmas livet ur sig på grund av mig när de börjar skolan. Jag som skriver så kassa och pinsamma böcker.
Här klagar jag på dokusåpakändisar när jag själv är en enda still going dokusåpa. Jag har varit en dokusåpa sen jag började skriva för tolv år sen när jag var 18 år. Hade det funnits dokusåpor när jag var tonåring hade jag säkert sökt. Hade jag inte fått jobb på Ultra Magazine som 18-åring hade jag garanterat sökt.

Vänta det ringer…
”Hej, jag ringer från Nyhetsmorgon. Vi ska ha en debatt i morgon om förmögenhetsskatten.
Det blir Mona Sahlin och Otto Rydbeck och så skulle vi gärna vilja ha med dig.”

Jag är en dokusåpa för jag är inte skapt för att hitta på romaner, jag måste skriva om mig själv. Det är ju bara då det öser och river om texten. Hittar jag på står jag och stampar och trampar vatten och det blir ingen nerv. Inget kittlande alls.
Men jag försöker, hälsa att jag försöker.
Det verkar så svårt med en roman för om man bygger karaktärerna på verkliga människor (som jag tror alla författare gör, fast de hävdar motsatsen) och dessutom hittar på drag hos dem, vilket man måste göra eftersom ens romanfigurer alltid börjar leva sitt eget liv när man skriver. Då blir ju förebilderna bakom dessa karaktärer skitarga för att man hittat på en massa saker.
Då är det ju enklare om man skriver en dokuroman, även om man skriver taskiga grejer så är det ju sant liksom. Äh, jag vet inte…
Jag kan inte skriva en roman för jag har ingen fantasi och jag kan inte hitta på en story. Så fort jag försöker blir jag uttråkad efter fem sekunder. Jag skiter fullständigt i den krystade historien jag krystat fram. Och så börjar jag skriva om mig själv istället. Igen och igen och igen. Jag kommer skriva om mig själv tills folk slutar läsa. Men folk verkar inte sluta läsa, snarare tvärtom. För varje år får jag bara fler läsare, fler köper mina böcker, fler skickar brev och mail, fler ringer. Men gott folk, inte ringa, maila. Jag nås inte per telefon.
Jag kan inte använda hela mitt privatliv. Det går inte. Men om det gick – jösses vilken bra bok det skulle bli!
Jag hatar att läsa romaner. Jag tröttnar efter 20 sidor. Varför skulle jag vara intresserad av att läsa en historia som nån kass författare hittat på?
När man kan läsa om folks verkliga liv. När Suzanne Brögger och Nina Lekander och Kerstin Thorvall finns. För att nämna några underbara författare. (Kvinnor så klart). Klart jag väljer dem.

To do list: Fuck vad jag inte kan använda tandkräm som är gentle whitening, vaddå gentle, jag får ju sår! Ny tandkräm, köttfärs, köpa nya batterier av märket CR2025 till örontempen.

För övrigt så tror jag att alla bra författare skriver om sig själva. De dåliga författarna är tråkiga och ointressanta människor som hittat på tråkiga stories som man skiter big time i.
De bra är så intressanta som människor att de skulle kunna skriva vad skit som helst och det blir ändå intressant. Suzanne Brögger får gärna skriva om vilket slags dasspapper hon använder eller vilket pålägg hon föredrar, jag är den första att läsa.

Vänta det ringer…
”Hej, jag ringer från Nyhetsmorgon. Vi ska ha en debatt i morgon om när det är okej att fisa inför sin partner. Det blir Pär Nuder, Malin Ewerlöf och så skulle vi gärna ha med dig.”

Jag kan inte skriva en roman för vem vill läsa om en präktig tant?
Vem vill läsa: Hej allihop, i dag fick mina barn fem AD-droppar var, precis som alla andra dar (fast inte under månaderna utan –r), jag sopade och skurade och tog ny tvättid och plockade undan och gjorde det fint och skrev ner exakt vilka varor i Konsums reklamblad som det var fördelaktiga priser på. Få se nu, vad är det den här veckan… Oxpytt 33,90, Pampers 25 kronors rabatt, Tre stycken Lithells ölkorv för 20 kronor, gud vad äckligt. Hipp barnmat tre för 20 kronor. Köttfärs 29,90/kg.
Folk får panik av att läsa sånt och kan inte känna igen sig. Folk vill garva åt såna som Bridget Jones och känna sig lite bättre, så DÄR är i alla fall inte jag…
Jag kan inte skriva för jag är alldeles för ordentlig och duktig och noggrann.
Jag skulle aldrig glömma ett p-piller, aldrig vara sen med hyran, alltid komma i tid, inte tröstäta/shoppa.
Folk skulle känna sig stressade av mig/boken och känna sig kassa. Folk mår bra av att läsa om en tjej (Bridget Jones) som är ännu pajigare än de själva. Jag skulle ha svårt för att hitta på en story om en pajig tjej. ”Jag vaknade för sent som vanligt – fick kasta i mig en bulle på bussen.” Jag kan inte HITTA PÅ sånt när jag i själva verket går upp klockan sex varje dag och äter två fullkornsmackor, te och fil och fullkornsflingor varenda morgon. Och har alltid fil, mjölk, smör och bröd hemma. Vad som än händer har jag alltid mat hemma. Och tandtråden, jag kör med tandtråd varje kväll!

Ett mail:
Subject: veckans snackisar
Vilka ämnen ska vi ta, ska vi ta Big Brother lägger ner, Beckham är otrogen och BB-Rebekahs silikonpattar? Jag tycker vi tar rattarna.

Dessutom skriver alla mina kompisar just nu på mommy lit-böcker. Alla journalister har fått barn.
Ung kvinna får barn/svårigheterna med att vara mamma blir den nya ”anorexiromanen”. Så då blir jag bara en i mängden och hur kul är det?

PD James säger i Svd: ”Både jag och mina döttrar avskyr all konstlad intimitet, detta att hänga ut sitt privatliv offentligt. Varför skall man till exempel exponera sina sedan länge döda föräldrar i en självbiografi? Är man inte skyldig dem hänsyn längre?”
Vaddå jag och mina döttrar? Varför tar hon upp dem? För att hon är livrädd för att de när hon går hädan ska skriva biografier om morsan?
Sen säger hon att hon hellre läser ”true crime stories” än deckare nuförtiden. Ligger det inte en motsättning i det där att hon är emot självbiografier men samtidigt frossar i true crime-böcker? För övrigt så tycker jag att man är skyldig att skriva om sina föräldrar. Genom att skriva om sina föräldrar så ökar man förståelsen för sitt eget och tusentals andras liv. Dessutom är det väl roligare för gamla mamma att få bli känd om än efter sin död än att inte bli det.

Vänta, jag fick just 50 mail. Scheisse, vad har jag skrivit nu då. Nu är de arga. Har jag skrivit om First floor power igen? Jag minns inget nuförtiden, när man inte sover är närminnet det första som ryker.

Hej. Fick precis reda på att du åter igen retat upp dig på mig och mitt band. Konstigt nog blev jag inte det minsta sårad när du tillägnade oss en hel krönika för några år sedan, men nu kände jag att jag på något vis blev det. Visst, jag HAR fattat att du verkligen tycker att vi suger, men varför dra upp det hela tiden? Vad är nöjet med det? Jag menar: SÅ kända är vi väl ändå knappast att det skulle vara en "allmänt kul grej" att håna oss och det vi gör (vi är ju inte direkt några som folk i allmänhet känner till, så hur många tycker att det är kul egentligen?). Så det enda jag kan tänka mig är att du faktiskt vill såra. Inte väcka hela Sveriges åsikter. Utan rent personligt rikta en knuff. Som om du för några rader glömde bort att du skriver för jag vet inte hur många människor. Jag kan tänka mig att säkert väldigt många av dina läsare tycker att det är kul att läsa om dina aversioner och om allt du tycker är äckligt, fult och asdåligt. Såklart försöker jag också fatta att du själv tycker att det är kul, eller åtminstone utvecklande, att racka ner på bland annat mig och de andra i mitt band. Men ingår det i ditt intresse att faktiskt såra människor? Är du ute efter det också? Jag börjar misstänka det och det tycker jag är otäckt. Varken du eller någon annan som skriver i någon tidning kommer att kunna få mig att sluta göra musik. Kanske lägger jag av en dag, vem vet, men INTE på grund av dig. ... Men det hade du väl knappast inbillat dig heller? Enda anledningen till att jag faktiskt satte mig ner nu och skrev till dig var för att jag precis känner att jag återfått lite självförtroende igen och därför pallar göra det. Men det är inte utan att jag tänker att du skulle kunna göra vad som helst nu för att förlöjliga mig ännu mer... Jag vet inte hur du är, vem du är när du inte är skribenten Linda. Jag känner inte dig. Men en sak får jag i alla fall för mig och det är att du försöker vara så sann dig själv (eller ditt ideal-jag?) i dina krönikor (har aldrig läst dina böcker). Kanske har jag fel…? Men om inte, så verkar ju du vara en person som lider, eller drivs av ångest och en massa rädslor. Som du tryggt kan visa upp i press och media, för det är ju din plattform. Som många tar del av. Men bara för att DU känner dig bekväm i detta betyder det inte att alla andra är immuna mot dina hårda ord. Eller att alla andra har så stark självkänsla och sådant bastant självförtroende att de pallar att bli trampade på. Om och om igen. Jag tog din december-krönika, där du alltså nämner oss IGEEEN (suck vad tjatigt), som ett tecken på att du nästan VILLE att jag skulle höra av mig. Du kanske tyckte det var snopet att jag inte gjort det tidigare? Det tycker nästan jag själv också nu när jag tänker efter, för feg har jag aldrig varit. Möjligtvis rädd. Hoppas på att du vågar svara. Per mail. Inte på det fega sättet alltså. /Jenny Wilson

Hej, Jenny jag svarar så här. Är det det fega sättet eller hur är det fega sättet?
”Som ett tecken på att du nästan VILLE att jag skulle höra av mig”… Nej, tack, jag har inte sett fram emot att få mail från dig.
”Du verkar vara en person som lider, eller drivs av ångest och en massa rädslor…” Amen, detsamma hörru! Hur mycket LIDER man inte om man sätter sig och lägger ner TID på att författa en sånt där långt och ointressant mail!
”Men ingår det i ditt intresse att faktiskt såra människor?”
Vet du Jenny, i fortsättningen ska jag bara hylla människor, jag ska bara skriva att alla är begåvade och bra och duktiga. Så att ingen blir SÅRAD.
Goodbajs.

To do list: Shit, måste lägga 50 kronor i ett kuvert och lägga det på Ellas fack på dagis,
ta hem galonisarna och tvätta dem, leta reda på de minsta stövlarna på vinden för att testa om bebistjejen kan ha dem, annars köpa nya.

Vad var det Sven Lindqvist nu skrev: att det är jobbigt att leva med en författare/konstnär… apropå hans fru som blev skitsur för nåt han skrev i en bok.
Men jag är i alla fall en författare som drar in kosing! Komsi komsi all kosing. Då får det väl göra lite ont, det kommer ju in dollar för fan.

Min dotter, 4 år: ”När jag blir stor och blir mamma, då ska jag inte jobba. Tweenies mamma jobbar inte, Tweenies mamma är alltid med och leker.” (Amen det där är ju inte Tweenies mamma, hon är ju nåt slags lektant, Tweenies verkar ju inte ens ha några föräldrar! Säger jag inte…)
Det har blivit ett slags missuppfattning för jag jobbar inte så mycket. Jag är bara med mina barn hela dagarna. Vi är alltid hemma med sjuka barn här hemma. Ibland skriver jag så lite så de enda bokstäver jag skriver på datorn är de på fakturorna… känns det som.
På nåt sätt levererar jag text efter text efter text, men det känns som om jag aldrig skriver. Jag har grava minnesluckor. För övrigt så minns jag inget sen min andra dotter kom i maj förra året. Jag vet att jag skrev minst en krönika i veckan hela sommaren och skrev en bok. Men jag minns inte hur. Vad jag skrev är lätt att ta reda på. Men jag minns inte hur jag gick till väga. Mamma var lite trött…
Om min dotter kommer kritisera mig sen när hon blir äldre för att jag bara jobbade när hon var liten så är det fel. Jag skriver bara när barnen sover eller är på dagis. Annars handlar jag, städar, lagar mat, diskar, tvättar, plockar, skurar, sopar. Jag sopar mycket och ofta. Det blir väldigt mycket grus. Jag tror att hon får detta att jag hela tiden gör hushållsarbete till att jag jobbar. Vilket hushållsarbete i och för sig är, ett jobb. Då och då sitter hon med mig när jag skriver en text på 20 minuter.
Det hon istället borde minnas från sin barndom är att mamma jobbade för att försörja henne. Mamma drog in cashen. Men hon kommer hata mig för att jag satt och läste tidningen istället för att leka doktor. Gosse, vad hon kommer hata tidningar.

Vänta det ringer…
”Hej, jag ringer från Nyhetsmorgon. Vi ska ha en debatt i morgon om det här nya att killar ska ha pungpåse.
Det blir Pär Nuder, Lars Jennekvist och så skulle vi gärna ha med dig.”

Hej Linda! Jag är en snart 40-årig fyrbarnsmamma på söder som under mina barnafödande år haft förmånen att ha en fast anställning i public service-företaget Sveriges Television. När jag förra veckan blev informerad om att jag inom två månader kan bli uppsagd av den anledningen att min funktion inom företaget inte är önskvärd, ja då kändes det som om den grund jag står på rycktes ifrån mig. Ett par timmar efter informationsmötet skulle jag i direktsändning utföra det jobb som just förklarats som onödigt. Då ringer en man från Aftonbladet och vill veta hur jag mår. Jag råkade nämna att jag väl mår som vilken människa som helst som kan förlora sitt jobb. Ville väl bara påpeka att även TV-medarbetare är människor. Å då tyckte du att det var läge att ge mig en offentlig förolämpning. Jag är medveten om att jag nu ger dig fler skäl att häckla mig, men jag är tvungen för min egen skull att svara dig. Du valde att inte bara säga din åsikt om min arbetsfunktion utan också haspla ur dig att det irriterar dig att jag har amerikanskt ursprung. Vad skönt för dig att slippa irriteras mer. Och vad du lyckades såra mig. Nu ska jag snart in i direktsändning igen, så vänta med att slå på TV:n tills programmen är igång Justine Kirk Programpresentatör SVT2

Shit, nu har jag skrivit skit om tevehallåorna också! Vad skrev jag då, att de sög antagligen. Varför tar hon upp att hon har fyra barn? Jag vill också ha fyra barn! Hej, Justine med alla barnen, jag hoppas att du hittar ett nytt jobb så att alla barnens magar blir mätta. Jag har två barn och jag hoppas att jag får ha kvar den här unika möjligheten att skriva en massa skit så att deras två små magar också blir mätta. Och jag hoppas på att dra in så mycket cash så att jag får råd att föda ytterligare en liten ädelsten till.

Jag har bestämt mig för att skriva en bok, trots att det inte ger några stålar, för artikelskrivandet ger inte heller några stålar. Jag vägrar att skriva en enda artikel till för 3500 plus 6 % moms. Cirka 1500 efter skatt. Totalt värdelöst, meningslöst att skriva för 1500. Då blir det en bok istället.

Så mellan ungarna, sjukdomarna, vällingen, gruset, GRUSET, fuck vad två kids genererar GRUS, shoppinglistorna, den minimala sömnen, mailen håller jag på att skriva en roman.
Det lutar åt en nästan-dokuroman. Som inte handlar om mig fast om mig ändå.
Det kanske räcker med att låta huvudpersonen heta nåt annat än Linda för en gångs skull.

To do list:
Skriva lite på romanen varje kväll efter att jag har skrivit klart alla krönikor. Vaccinera katterna, hitta ett till fast krönikejobb, behöver ännu mer cash. Var ska jag söka, Plaza Kvinna, vad är det för skittidning, där kan jag väl skriva? Eller typ Allers eller nån tidning på Ica förlaget, Buffé. Killar sprider sin säd, Linda sprider sin dynga.

Simonsdal 20 mars 2004 Hej Linda Skugge! Självfallet respekterar jag Din uppfattning att Astrid Lindgren "var lika beskäftig och käck som Pippi". Men jag delar inte Din uppfattning. Kanske för att jag har djupt personliga erfarenheter av Astrid Lindgren och Pippi. Båda är rebeller, som elektrifierat mig. Redan som sjuårigt föräldralöst barn vaccinerades jag av Pippi mot den auktoritära Ordningen i skolan. "Pippi Långstrump gav självkänsla gentemot artighetsbarnen, de som neg, bockade och lärde sig alla oregelbundna verb. Det var Pippis förtjänst att jag började fantisera fram andra värden än de konventionella. Intuitivt anade jag att hennes fabulösa skrönor var ett sätt att klä av vuxenvärlden dess pompösa fjäderskrud och se den i dess nakenhet. . . " osv osv(citat ur min bok om Astrid sidan 39 under kapitelrubriken "Pippi större än livet". Läs gärna det så förstår Du nog varför jag inte kan instämma i Din förhoppning att "skona kommande generationer från Astrid?" Jag vill inte skona kommande generationer från Linda Skugge eftersom jag tycker Du är tämligen identisk med min andliga tolkning av Pippi: "Att Pippi bor i Paradiset, frälser de utstötta, upprättar de enfaldiga och näpser fariséer och skriftlärda bör vara tillräckligt för att göra Astrid Lindgren obligatorisk i söndagsskolan." (sid 43) Därmed inte sagt att Du måste vara troende eller bo i Paradiset. En av de godaste människor jag känt var ateist och motståndsman i Tupmaros-gerillan i Uruguay. Han var beredd att offra sitt liv för det han trodde på. Precis som timmermannens son från Nasaret! … Åh, gud vilket långt och tråkigt brev! Vad är det här för karl!? … Allt av värde i boken undviks sorgfälligt. Istället hänger man ut några för mig pinsama felbedömningar av tiden. Det har jag offentligt bett om ursäkt för med förklaringen att min barndom är ett mörkt trauma. Men detta förändrar på intet vis bilden av Astrid Lindgren. Under tjugo års tid levde jag en knivsudd från döden, opererades femton gånger för en livshotande cancertumör i skallbasen, strålades och cellgiftbehandlades. Då var Astrid ett så ovärderligt stöd att hon sannolikt hade del i att jag överlevt mot alla odds. Att vi då möttes i djupt existentiella frågor, avfärdar Karin Nyman med att min relation till Astrid är en påhittad saga. Det känns faktiskt något kränkande. Det står Dig fritt att beställa recensionsex av "Du och jag, Astrid. En andlig historia" från Libris förlag tel 019/ 208400 Med andligt tjolahopp Arne Reberg

Den här Pippigalningen, varför får jag brev från honom helt out of the blue? Jag måste ha skrivit om Astrid.
Linda föll ihop vid datorn och dog. Hon skulle bara skriva om de där pattarna.

Testamente
Allt går till tjejerna. Sälj AB:t. Ge ut all skit ni hittar i min dator, all royalty till tjejerna. Sammanställ papperslapparna där alla utkast står, all royalty till tjejerna. Inget till välgörenhet, bara till tjejerna. Ni kan säkert knåpa ihop ytterligare en krönikesamling, all royalty till tjejerna. Hälsa tjejerna att jag jobbade så mycket för att försörja dem. All skit jag skrev var för att dra in stålar. Hyran och så bilen och så all maten och kläder och stövlar och vagnar… jag menar, jag jobbade för deras skull. Jag har lite privata aktier och företaget har aktier, sälj skiten och ge allt till tjejerna. Om ni läser alla brev jag fått så kommer ni upptäcka att jag var läst och omtyckt, det var jag faktiskt.

Vad tycker du?:

Ditt namn:

Epostadress: (visas ej)

Kontrollkod: För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan « skriv talet nittioåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg

2005-10-21 13:39   Mikael Pertmann

Tack för att du finns Linda.
Det du skriver är läsvärt och behövs.

Jag har inte läst dina krönikor på nästan ett år men nu skall jag läsa ikapp.

Är jag den första mannen som skriver ett inlägg?
Kanske är jag den enda manliga medlemmen?
Betyder det att jag inte är man?
 

2005-10-20 23:37   malin johansson

härligt som vanligt att få läsa det du skriver, jag tröttnar liksom aldrig på ditt skrivande....kom med en ny bok snart
kram malin
 

2005-10-20 19:14   Annika Karlsson

Alltså Linda, jag beundrar verkligen dig för att du bara skriver på och skiter i andra idioter. man blir riktigt rädd när man får höra vilka pappskallar som mejlar dig. Och inte särskilt konkret/konstruktivt är det heller. Bara massa blarr om "jag är inte rädd för dig" o bla-ha-bla-ha. Herregud...nää stå på dig!