2002-11-02
Jag tänker hela tiden på annat, jag tänker lite på det här med privat och personligt. För att det är eeh min… genre. Anna Mannheimer har fått pris som Årets krönikör med motiveringen: "Personlig utan att bli för privat." Vaddå personlig utan att bli för privat? Det är bäst när det är privat. Jag vill veta allt om kända människors privatliv, gärna filmat med en hemlig kamera där hemma. Jag vill just nu läsa allt om adoptionen av Anna Mannheimers lilla dotter från Kina. Och vad pratar Göran Persson med sina döttrar om när ingen hör? Hur ser folks frukostar med barnen ut, jag vill se allt kaos. Jag vill höra när de snackar skit om andra? Jag vill se dem duscha. Jag vill veta allt. Bara det är privat.
Den som säger att de inte är intresserade av nåns privatliv ljuger.
Jag tar varje tillfälle att smita från bokskrivandet och passar på att läsa Svd och hittar en fantastisk artikel. Den handlar om en ung tvåbarnsfamilj som bor på en liten ö utanför Stockholm. De måste åka egen liten snurra för att komma till och från ön. Ibland måste de ro! Då inser man hur bra man har det. Intervjun är full av underbara citat, citat av typen man aldrig hittar nånstans. Det är väldigt sällan folk vågar säga som den här mamman. Hon berättar hur det gick till när de köpte huset på ön: "Våra bästa vänner bodde här ute och när jag var höggravid med Tyra var vi här och hälsade på. Hur i helvete tänker de som bor här - vilket projekt, tänkte jag för mig själv. Jag kunde inte föreställa mig hur man kunde pendla hit varje dag." Plötsligt dök det upp ett hus till salu och de befann sig på banken. "Hade jag tänkt efter ordentligt skulle jag väl inte ha gjort det."
Angående maten säger hon: "Jag tycker inte om att laga mat. Under veckodagarna äter barnen först och vi tillsammans vid 21-tiden när barnen har somnat. Det är lite jobbigt, man blir ju så fruktansvärt hungrig."
Så säger ingen. Nej, istället säger föräldrar att det är så hääärligt att äta sent när barnen somnat, tända lite ljus och öppna en flaska vin, lugn och ro. Jag hatar att äta sent, jag svimmar om jag inte får mat i tid och jag lägger mig alltid klockan 21.
Och hur är det med städningen? Hennes man dammsuger - när hon säger till honom. "Jag har ont i ryggen." Och hon beskriver skitbra hur det är att bo i stan: "När vi bodde på Kungsholmen och det var helg var vi tvungna att ta oss till en park för att barnen skulle få leka ute. Sen fick man sitta på en parkbänk tills man kunde ta sig till en fik utan rök där de förhoppningsvis välkomnade barnvagnar…"
Skön brud, precis så där opräktig som jag gillar. I vår lekpark finns det fullt av präktiga föräldrar som äter med sina barn ute - året om. De har dukat upp med vaxduk och de grillar och har olika plastburkar med mat i. Varför gör de så? Varför äter de inte inomhus, i sina kök? Jag ger mat framför Molly. I dag försökte jag ge blodpudding, "det luktar äckligt mamma!". Så hon fick Ballerinakex istället. Och jag är inte en sämre mamma än dem. Jag är jätteomtyckt som mamma.
021102
Jag har precis börjat skriva på en ny bok. Det är löjligt svårt att skriva böcker. Och det är löjligt att folk gör det, med tanke på att man går back ekonomiskt på det.Jag tänker hela tiden på annat, jag tänker lite på det här med privat och personligt. För att det är eeh min… genre. Anna Mannheimer har fått pris som Årets krönikör med motiveringen: "Personlig utan att bli för privat." Vaddå personlig utan att bli för privat? Det är bäst när det är privat. Jag vill veta allt om kända människors privatliv, gärna filmat med en hemlig kamera där hemma. Jag vill just nu läsa allt om adoptionen av Anna Mannheimers lilla dotter från Kina. Och vad pratar Göran Persson med sina döttrar om när ingen hör? Hur ser folks frukostar med barnen ut, jag vill se allt kaos. Jag vill höra när de snackar skit om andra? Jag vill se dem duscha. Jag vill veta allt. Bara det är privat.
Den som säger att de inte är intresserade av nåns privatliv ljuger.
Jag tar varje tillfälle att smita från bokskrivandet och passar på att läsa Svd och hittar en fantastisk artikel. Den handlar om en ung tvåbarnsfamilj som bor på en liten ö utanför Stockholm. De måste åka egen liten snurra för att komma till och från ön. Ibland måste de ro! Då inser man hur bra man har det. Intervjun är full av underbara citat, citat av typen man aldrig hittar nånstans. Det är väldigt sällan folk vågar säga som den här mamman. Hon berättar hur det gick till när de köpte huset på ön: "Våra bästa vänner bodde här ute och när jag var höggravid med Tyra var vi här och hälsade på. Hur i helvete tänker de som bor här - vilket projekt, tänkte jag för mig själv. Jag kunde inte föreställa mig hur man kunde pendla hit varje dag." Plötsligt dök det upp ett hus till salu och de befann sig på banken. "Hade jag tänkt efter ordentligt skulle jag väl inte ha gjort det."
Angående maten säger hon: "Jag tycker inte om att laga mat. Under veckodagarna äter barnen först och vi tillsammans vid 21-tiden när barnen har somnat. Det är lite jobbigt, man blir ju så fruktansvärt hungrig."
Så säger ingen. Nej, istället säger föräldrar att det är så hääärligt att äta sent när barnen somnat, tända lite ljus och öppna en flaska vin, lugn och ro. Jag hatar att äta sent, jag svimmar om jag inte får mat i tid och jag lägger mig alltid klockan 21.
Och hur är det med städningen? Hennes man dammsuger - när hon säger till honom. "Jag har ont i ryggen." Och hon beskriver skitbra hur det är att bo i stan: "När vi bodde på Kungsholmen och det var helg var vi tvungna att ta oss till en park för att barnen skulle få leka ute. Sen fick man sitta på en parkbänk tills man kunde ta sig till en fik utan rök där de förhoppningsvis välkomnade barnvagnar…"
Skön brud, precis så där opräktig som jag gillar. I vår lekpark finns det fullt av präktiga föräldrar som äter med sina barn ute - året om. De har dukat upp med vaxduk och de grillar och har olika plastburkar med mat i. Varför gör de så? Varför äter de inte inomhus, i sina kök? Jag ger mat framför Molly. I dag försökte jag ge blodpudding, "det luktar äckligt mamma!". Så hon fick Ballerinakex istället. Och jag är inte en sämre mamma än dem. Jag är jätteomtyckt som mamma.
Foto: Ulrica Zwenge
