050924
När Sylvia Plath dog delades världen in i två läger, de som helgonförklarade henne och de som tävlade i att beskriva henne som en otrevlig bitch.
Det jag ogillar hos Sylvia är hennes förakt mot ofruktsamma kvinnor. Hon hade ju själv svårt att bli gravid! Och fick uppsöka läkare och ta tempen och föra kurvor över ägglossningen. Det var ett under att hon själv blev gravid. Därför är det helt ofattbart att hon inte hade lite ödmjukhet mot kvinnor som inte kunde få barn.
Dessutom är det inget man väljer! Men Sylvia såg på barnlösa kvinnor som om detta är nåt som de själva valt.
Om Sylvia hade slutit fred med sin morsa så hade hon nog levt i dag, hon borde ha svalt sin stolthet och flyttat hem till USA. Sylvia drömde om en strålande karriär som författare till noveller som hon skulle sälja dyrt till amerikanska tidningar. Varför kunde hon inte nöja sig med det hon hade: två fina barn och en okej karriär som skribent och poet? Jag tycker hon borde ha åkt hem till USA och blivit lärare.
När skilsmässan var ett faktum borde hon (återigen) ha svalt sin stolthet och bett om (krävt) hjälp. Hon som var så effektiv, det var väl bara att ringa morsan och tvinga henne över Atlanten och be Teddan ta ungarna halva veckan.
Alla i Sylvias närhet hade skuld till att hon dog.
Ted som inte borde ha varit otrogen när han hade bebisar.
Mamman Aurelia som inte åkte till London trots att hon hörde hur desperat Sylvia var, jag tror inte ett skit på att hon inte såg det bakom Sylvias glättiga fasad. En mamma känner allt. En mamma ser allt. Man har ju ett rovdjurs blick och sjätte sinne.
Litteraturkritikern Al Alvarez (hennes enda vän i London) visste om att hon var suicidal och kände till hennes tidigare självmordsförsök. Sylvia hade ingen att fira jul med i London så hon bjöd hem Alvarez som kom förbi på en drink. Han skriver i sin bok "The Savage God" hur desperat och ensam Sylvia var. Det är så hjärtskärande att tänka sig in i hur hon hade det, ensam i ett svinkallt London på julafton, hon hade försökt att julpynta lite för barnens skull i den kala, tomma lägenheten. Alvarez lämnade Sylvia och hennes barn och gick vidare till sitt eget julfirande. Han såg han henne aldrig mer i livet…
Inget funkade hemma hos Sylvia, hon hade ingen telefon, knappt nån värme, inget vatten, bilen stod under en massa snö nere på gatan, det fanns bara två plogbilar i hela London, tvätten torkade aldrig. Sylvia och barnen var ständigt sjuka och alla låg i sängen och hade 40-graders feber eller kräktes.
En kväll gick hon ner till grannen och hulkade och grät: I’m going to die, who will take care of my children.
Men Sylvias granne sket fullständigt i henne. Hon fick ingen hjälp. Hon sov aldrig. Utan sömn dör man.
Tänk er att vara ensamstående morsa i 60-talets London, ingenting funkar, alla rören är utanpå husen och fryser varje vinter, det är iskallt och finns inget vatten. Det är inte konstigt att en mamma blir deprimerad under de omständigheterna.
RIP Sylvia – my bitch goddess, jag hoppas du och Ted blev ihop i himmelen igen. Jag hoppas ni sitter och håller varandras händer och vakar över era barn Frieda och Nick på jorden.
Foto: Ulrica Zwenge
