050907
Hallå Sveriges föräldrar, har ni koll på era tonåringar egentligen? Vet ni att de mailar mig med grov ångest.
Det finns ingen hjälp att få så de mailar en krönikör på en kvällstidning.
Ingen bryr sig om dem, så då mailar de mig, som de inte känner, för att de behöver få höra att i alla fall nån lyssnar på dem. Och jag lyssnar, jag läser era barns mail, men jag hinner inte svara på alla.
Era barn håller på och svälter ihjäl och skär sönder sig själva, de skär mest på nätterna när ni sover.
Vet ni vad era barn vill att ni ska göra? De vill att ni ska se dem, att ni ska acceptera dem för vad de är, att ni ska älska dem villkorslöst, så där som alla föräldrar säger att de ska göra när bebisen ligger i magen, men sen händer tydligen nåt… ja vad är det som händer, hörrni föräldrar?
Varför lägger ni ner tid på bilen/huset/golfen/resor/jobbet men inte era egna barn?
Och om det visade sig att ert barn blev mobbad/homo/tjock/dyslektiker/stökig, älskar ni dem mindre då, eller?
Vet ni vad de vill mer? Jo, de vill att ni ska ta en fight med dem, att inte ge efter för minsta lilla grej. De vill ha tydliga gränser. "Våga ta en fight nångång, mamma", skriver en tjej till mig om sin mamma.
För övrigt tycker de att de fortfarande är era små bebisar, de älskar er, men de känner sig inte älskade tillbaka.
Tänk på detta ni, alla tonårsföräldrar när ni jobbar över till klockan 22 för andra gången den här veckan.
Ann-Sofie Lilja som nu slutat skära sig säger till Expressen att hon önskar att nån hade sagt till henne att, "det går över. Det är normalt att vara så ledsen, så arg. En 13-årings förtvivlan är så nattsvart, utan slut."
Min stående slogan till tonåringar är: "Det går över, snart blir du vuxen, härda ut."
Det är dags att börja tala om puberteten för vad den är. Det är ångest och ofta ett nattsvart hål och det är normalt. De flesta känner så. Vi skulle rädda många liv genom att sluta att romantisera tonåren som en underbar tid.
Att inte bli sedd sätter djupa spår i en tonåring. Det föder en enorm frustration och ångest.
Se mig, hör mig, fucking se mig, annars kan jag ju lika gärna vara död.
Vissa blir bäst på idrott, vissa blir bäst på att göra olagliga grejer som att slåss eller göra inbrott, vissa blir bäst på att supa, vissa blir bäst på att inte äta, vissa blir bäst på att skära sig.
De som skär sig eller svälter sig blir ju någon i skolan. Det blir ju också bäst på något. De syns. Kolla där är hon med alla ärr!
"De som skadar sig själv måste sticka hål på sin bubbla", säger Ann-Sofie Lilja och Sofia Åkerman (som slutat skära sig) till Expressen: "Det viktiga är att hitta något friskt, en ljusspridare."
Ett ska ni veta Sveriges fina tonåringar som skär er för att stå ut, för att överleva.
Ni måste inse att ni kommer må bättre när ni slutat skära er.
Ni måste samla all er styrka och bestämma er för att sluta, ingen annan kommer fixa det åt er.
Sysselsätt er, gör friska saker, bryt med era gamla destruktiva polare, stäng av datorn. Hitta en ljusspridare!
Ni förtjänar att må bra. Nu är fucking värdefulla.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2010-06-25 11:59
-
Nu är jag 19 år, är ju några år sen du skrev detta. Men då var jag bara 14 år och gjorde aldrig illa mig på något sätt.
Men nu de senaste åren är de jag som har mått dåligt, av flera olika anledningar, som frånvarande mamma, dåligt självförtroende, att man inte räcker till osv.
Det är just de som har gjort att jag mått dåligt under en längre tid och som jag inte vet hur jag kan ta mig ur de själv. Jag vet inte om du anser att jag är vuxen (är ju fortfarande tonåring) men folk i min närhet (min mentor osv) anser inte att man är vuxen vid 19 år. Och de gör väl inte jag heller då jag anser att jag behöver hjälp av någon som är äldre.
De är inte alltid så lätt att vara tonåring, även fast jag just nu går de sista månaderna som de när jag blir 20 i november. Jag hoppas dock att jag tar mig ur de här snart.
Tack för dina inlägg =) 5 år för sent ;p
- 2010-06-25 11:59
-
Nu är jag 19 år, är ju några år sen du skrev detta. Men då var jag bara 14 år och gjorde aldrig illa mig på något sätt.
Men nu de senaste åren är de jag som har mått dåligt, av flera olika anledningar, som frånvarande mamma, dåligt självförtroende, att man inte räcker till osv.
Det är just de som har gjort att jag mått dåligt under en längre tid och som jag inte vet hur jag kan ta mig ur de själv. Jag vet inte om du anser att jag är vuxen (är ju fortfarande tonåring) men folk i min närhet (min mentor osv) anser inte att man är vuxen vid 19 år. Och de gör väl inte jag heller då jag anser att jag behöver hjälp av någon som är äldre.
De är inte alltid så lätt att vara tonåring, även fast jag just nu går de sista månaderna som de när jag blir 20 i november. Jag hoppas dock att jag tar mig ur de här snart.
Tack för dina inlägg =) 5 år för sent ;p
- 2005-11-12 14:31 emily sjöquist
-
du stärker unga flickor. oja.
Foto: Ulrica Zwenge
