050521

För tre veckor sen trädde jag in i bloggosfären. Det är som om jag har trätt in i en annan dimension.

Det är så mycket människor out there. Man får tusen nya kompisar på en vecka.

Har man en fråga kan man ställa den i sin blogg och man får hundratals olika svar.

Som med min gastroskopi. Tack vare era svar på bloggen har jag nu skjutit min gastro på framtiden. Och försökte ringa vårdcentralen för att be om ett enkelt blodprov för att kolla gallan. Jag nämnde ordet "blodfetter" varpå kvinnan på vårdcentralen skrek: "Jaa du nån hälsoundersökning gör vi INTE!". Så var det med den saken.

Hos Sophiahemmet tas man alltid emot med öppna armar. Men nån privat sjukvård får vi inte. För vi ska ha det så här. Det är tydligen jättebra att bemöta nån som har haft ont i magen i 12 år med "nån hälsokontroll gör vi inte". Tack sossarna.

En blogg är som en mailinglista de luxe, hela Sverige svarar. Alla läser min blogg. Jag har aldrig varit med om nåt liknande.

Jag klagade på Resurs bank i bloggen. Efter en timme mailade en kvinna därifrån och jag fick lyxbehandling. Jag skrev om Odd Mollys kläder. Efter nån timme mailade de. I love Odd Molly. Jag bad om en muta. En stund senare fick jag en.

Nu har folk börjat maila och vill att jag ska skaffa info till dem via min blogg! "Den verkar ju vara som en magisk lampa du kan vrida på och få alla svar du behöver..."

När jag frågade andra om inte de också skulle börja blogga fick jag bara en fnysning till svar: "Blogga! Det är ju samma sak som det alla ungar gjorde på 90-talet, fast då hette det att skriva dagbok på nätet."

Javisst. Och det är klart att ungarna är först med alla coola grejer, sen när är inte ungarna först?

Sen kommer vi oldies och vill också prova.

På de här tre veckorna har jag förstått att merparten av Svenska folket sitter och fuskjobbar medan de läser bloggar, surfar på nätet, laddar ner musik och filmer. Jag har blivit exakt likadan. Och jag har blivit en jävel på simultanförmåga. Jag var otroligt bra på det förut också men nu är jag fenomenal.

Vissa stunder sitter jag och mailar, msn:ar , bloggar, läser tidningarnas nätupplagor och skriver krönikor – samtidigt.

En stilla undran: hur fan får de unga nåt pluggat eller nåt vettigt gjort i dag? Alla bloggar och har gjort i åååååår, de läser alla andras bloggar och kommenterar dessa, de msn:ar, skriver i varandras gästböcker på nätet, har egna sidor på Lunar, Helgon eller Skunk, de lägger ut bilder och musik, de messar oavbrutet och stänger inte ens av mobilerna på nätterna.

Nu fattar jag varför de prompt ska ha mobbarna på under lektionen. Annars skulle de ha så många nya mess efter lektionerna att de inte skulle hinna med. (Ungefär av samma anledning har jag svårt att slita mig från datorn för jag får för många olästa mail om jag lämnar den för länge.)

Som författare har jag inte råd med att inte blogga. Man måste bli sin egen PR-maskin.

Dagensmedia skriver: "Tänk dig en riksblogg skapad av en person som i sina alster kan fånga hela befolkningen. Den personen skulle kunna få en ohygglig publik."

Just en sån blogg har jag. Riksbloggen Skugge. Tack alla snälla för att ni läser och hör av er.