041127
Hej, det är jag som blev Årets mama. Ni som läser tidningen Mama gav mig flest röster. Tack tack. Jag är löjligt stolt över den utmärkelsen.
Jag blev inte Årets mama för att jag är en skitbra mamma utan för att ni har läst mina texter och uppenbarligen gillat dem. Det är därför jag är så himla glad. Och tack till du fina kille som skickade blommor till Expressenredaktionen med texten: "Till Linda, världens bästa mamma." Hur gullig får man bli! Tusen tack!
Så till er surisar som mailar och skriver: vad ska dina barn säga när de blir större och kan läsa att du skriver om att de bara spyr hela tiden kan jag bara säga att många uppskattar faktiskt att jag skriver om magsjukor och hur jobbig och tung vardan är när man har småbarn.
Jag är ingen speciellt bra mamma, jag är alldeles för snäll. Trots att jag vet att man inte ska så gör jag ändå flera olika rätter till middag bara för att 4-åringen inte gillar så många maträtter. Men jag står inte ut med att hon ska behöva vara hungrig.
Jag curlar hela tiden. Jag är jättedålig på att säga till på skarpen och att sätta gränser. Hemma hos oss är det barnen som bestämmer. Det är verkligen inte bra. "Vi får prata när barnen somnat" har nu bytts ut mot "vi får prata när barnen är större".
Jag hotar och mutar och skrämmer. För att min stora tjej ska fatta att hon måste klä på sig varmt så skrämmer jag henne med: klä på dig det här annars får du kissjuka (urinvägsinfektion). Hon är av nån anledning vettskrämd för just kissjuka så det funkar varje gång. Tvättar händerna gör hon alltid när hon ska för att "annars får man kräksjuka".
Är barnen för jävla jobbiga i nån affär eller kanske på t-banan så viskar jag och säger att de ska få en klubba.
Ni hör ju själva. Inte världens bästa mamma precis.
Varför är det så tabu att skriva om hur tungt och jobbigt det kan vara att ha småbarn? Det fattar inte jag. Varför blir ni så provocerade av det?
Är det bättre att ljuga och säga att det bara är pukor och trumpeter hela dagarna och jag är aldrig trött, nej nej, allt går som på en räls? På vilket sätt är det bra för mammor att bara säga så?
Om man lever i ett madhouse så känns det faktiskt bättre att höra om andras nuthouse. Om man tror att man är ensam om det så blir man ju galen på riktigt.
För att leva med småbarn är faktiskt ofta ett dårhus. Det vet ju alla som har barn, men få vågar prata om det. Ingen sover vettigt på nätterna, hela familjen håller på och byter sängar mitt i natten. Man vaknar aldrig där man la sig. Ofta är man uppe mitt i natten och tvättar spyiga eller kissiga lakan. Har man flera barn så slåss de och biter varann. De vill inte äta, de vill inte sova, de vill inte klä på sig, de vill inte gå ut. Såna är de.
Men jag har aldrig sagt att det inte är underbart att ha barn. Jag säger bara att det är ett dårhus också. Ett underbart dårhus med mycket spyor.
Mina barn spyr ofta, det är bara så. Hittills i höst har de varit magsjuka två gånger var. Men så har jag haft kommunala dagis. Jag har precis bytt från kommunalt till privat. Vi får se om det blir nån skillnad i spyfrekvensen. Men det är en helt annan krönika.
Kladdiga dagis-ögoninfektionshälsningar från Årets mama.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2006-04-18 16:13 Ida
-
Tack för att du är så ärlig! Det är ju det man gillar!
Foto: Ulrica Zwenge
