041114
Döda babyn
Det här morbida intresset för att läsa dödsannonser har jag aldrig fattat. Många är de mammor som sitter och läser dödsannonserna för att se hur många barn det är som dött. De kollar årtalen och efter de där nalle-bilderna eller änglar, som står för alla "änglabarn". Sen gråter de. Det är bara så hemskt och fruktansvärt. Och helt meningslöst.
Vad är syftet, att kunna uppskatta sitt liv mer när man ser andras misär? För det blir ju varken till eller från, de som förlorat sina barn blir ju inte gladare av att andra sitter och gråter över deras annonser. Det blir bara osmakligt och vidrigt.
Jag har slutat att läsa om barn som dör. Jag klarar inte av det helt enkelt. Försökte läsa lite om den döda babyflickan i Bro. Hann läsa att på den förra babyns begravning spelades Sov du lilla videung och hon fick inte ens ett namn utan fick heta "okänt flickebarn". Varför fick hon inte ens ett namn? Där tog det stopp. Tårarna strilande ner. Kära läsare, jag klarar det inte.
Nya gröna vågen, allt fler lämnar storstan för landet
Just nu råder babyboom och massiv utvandring från city till landet. Ja, tacka fan för det.
I city råder det fullt krig mellan fotgängare och bilister.
Man måste valla barn i dammiga parker. Efter dagis hinner man bara gå hem och efter Bolibompa kan man inte gå ut. Det hinns inte med, man kan inte bylta på två barn alla kläder, låsa upp vagnen, baxa ut ungar och vagn genom den trånga hissen och sen genom den tunga porten och sen… ja sen står man där ute på en… fucking trafikerad gata. Och inga andra barn är ute.
Bor man i hus är det bara att öppna dörren och det finns barn överallt.
Varför lägger folk 3 millar på en sketen liten lägenhet inne i stan när de kan få en skitfin villa för den summan ute i förorten. Hur ego är man då? Det går över mitt förstånd.
Och alla som säger att de inte har råd med hus eller gods som skattesmitarna Göran och Anitra och Carl Hamilton, till er vill jag bara säga, please, sänk era krav lite. Vad är det för fel på radhus?
Karl Lagerfeld hos HM
Ok I was there. Fast jag är så otroligt smart att jag var i Kistagallerian ute i förorten så jag slapp rena lynchstämningen inne i Stockholm city. H&M räknade med att sälja slut allt på ett par dagar. Jag tror att det snarare handlade om minuter eller kanske sekunder. Det var i stort sett slagsmål om kläderna. Efter 10 sekunder fanns det bara storlek 40 kvar av allt.
Fy fan vad H&M är smarta. De har varit i desperat behov av att tvätta bort sitt kassa rykte och så gör de en sån här underbar manöver.
Förra året lovade jag att aldrig mer handla på H&M. Men jag är en svag svag människa. Usel shopping-karaktär. Jag stod inte ut utan min veckodos av H&M.
Jag kan faktiskt inte motstå denna härliga Karl Lagerfeld-lyx. Jag köpte en fantastisk sirlig blus och en tröja. Karl Lagerfeld for H&M. Jag är helt såld.
Mmm, shopping I love you. H&M allt är förlåtet.
Fler gästspel tack. Nästa gång vill vi ha Stellas Chloekläder och så lite Pradaväskor och skor.
Foto: Ulrica Zwenge
