041113
Jag har umgåtts med ett gäng VD-kvinnor ett par dagar. I boken Kamikazekvinnor och pappas prinsessor – kvinnliga toppchefer (av Anette Masui) berättar kvinnliga VD-ar om hur de kom upp sig och hur deras vardag ser ut.
De jobbar minst 80 timmar i veckan. Det är nåt med VD-kvinnor, de är som kloner. På fritiden håller de allihop på att jaga, klättra i berg, segla, åka vattenskidor, rida, dyka, hajka eller jaga. En kvinna, Sara Kullgren, VD för Nokia mobile phones, vill driva en ranch i Argentina!
Är det endast såna superkvinnor som kan bli VD eller är det sånt här som förväntas av dem? Och hur fan får de sin energi? Många ser helgerna som heliga, det är då de sticker i väg och klättrar i berg med familjen. Hur kan de ens ha lust att hänga i en lina från ett berg efter en stenhård arbetsvecka med en massa resor? Varför känner aldrig en VD för att ligga i soffan under en filt?
Kontakter är viktigt och uppväxtmiljö. Jaha då är det kört för mina barns del då. För nu lämnar vi mörkblåaste Östermalm fullt av filipinska barnflickor som pratar engelska på en 10-årings nivå med småbarnen som inte ens lärt sig prata svenska än och lägenheter ser ut som borgar av äkta mattor och tremetersspeglar och tunga enorma jättedyra möbler och soffgrupper från Svenskt tenn och matsalsrum.
Det är sån skillnad mot mitt trashade Ikea-möblemang att det är som att be om mobbande barn genom att låta dem växa upp där.
Men samtidigt gillar jag Östermalm, jag har blivit en fullfjädrad Östermalmstant. Jag tycker det är så trevligt med välklädda och trevliga människor. Inget slum så långt ögat når. Inga uteliggare. Inga lodiga alkisar eller knarkare på gatorna. Hur många alkisar och knarkare det finns inne i de dyra bostadsrätterna vågar jag inte tänka på. Men det är inga som stör i alla fall. Och det är en sån jag har blivit, att jag gillar att här finns ingen som svinar ner eller skränar. Inget uschligt nånstans. Allt är så trevligt så.
Dessutom är det folktomt. Man kan gå omkring med barnvagn och lätt ta sig fram.
Varje gång jag varit på besök på Söder så har jag ont i huvudet när jag kommer hem. Det är såna enorma folkmassor, alla är ute på gatorna och det är stoj och larm och alla ska vara så himla kreativa och klä sig i skitfula kläder som några kreativa tjejer som inte kan sy men sån ändå startat nån trendig klädbutik säljer. Alla människor luktar en blandning av hårbotten, oduschad människokropp och rökelse. Alla ser utslagna och uppgivna ut.
Och jag måste huka mig och gömma mig nästan för varenda människa för antingen har jag skrivit skit om dem eller så har jag hånglat med dem (eller för all del väldigt gärna velat).
På Ömalm är jag helt inkognito. Det är nog det skönaste med hela Ömalm. Jag känner ingen och ingen känner mig.
Åker jag tunnelbana tycker jag det är obehagligt och smutsigt och jag tar ett extra tag om väskan, som den Östermalmstant jag är.
Helst går jag och undviker public transport. Så länge jag slipper se skiten är jag nöjd. Så hjärntvättad blir man efter ett par år på Ömalm.
Men nu är det slut med min Ömalm-vistelse.
Eftersom jag inte är ett VD-ämne utan en trygghetsnarkoman flyttar tillbaka till min gamla förort
Hej då stan, hej du härliga förort. Nu jävlar jag ska handla på shopping malls och bara njuta.
Foto: Ulrica Zwenge
