2002-07-13
Hur mycket kan en ensamstående mamma välja? Eller en kvinna vars man tjänar 12 000 i månaden?
Jag har ett par viktiga frågor till er som tycker att kvinnan ska vara hemma med barnen: Vad händer om mannen sticker eller dör? Vad händer om kvinnan själv vill sticka? Vad händer sen när barnen är stora?
Dagens samhälle är inte gjort för barn. Det håller inte som det är nu med ettåringar tio timmar per dag på dagis. Den enda lösningen jag ser är att bli bonde och följa barnexperten Anna Wahlgrens råd om att förlägga arbetet till hemmet och ta barnen i bruk (de kan följa med och mjölka korna). Eftersom det inte finns så många hemmayrken måste man bli bonde och odla sina egna grödor.
Eller så kan man göra som den där författaren, jag minns inte vilken, som sa att hon valde att bli författare för att kunna vara hemma med sina barn. Det tyckte hon var utmärkt.
Okej visst, hon VALDE att bli utgiven på ett förlag, och hon VALDE att hennes böcker blev bästsäljare och hon VALDE ett jobb till hennes man som ger honom bra betalt.
Så här är det att vara författare: man går till Konsum och handlar tre saker, kattsand, blöjor och välling och kalaset kostar 500 kr. Sen går man hem och skriver på nån superkass bok som ger en noll kronor. Sen går man igenom mailskörden och får läsa saker som: "Män har högre halter testosteron, som har den egenskapen att mannen lite tillspetsat bara får en enda tanke i huvudet när han träffar en ny person - 'fuck it och kill it?' Män är lämpliga för 'eld och rörelse', 'mycket bly i luften' samt att ta kvinnor och fästningar med storm."
Sen kokar man en kopp lugnande te i ett försök att hämta sig från chocken.
Sen läser man lite tidningar, t ex DN där en kvinna i en kvinnlig referensgrupp, som ett par styrelsemän kallat in, berättar detta: "När jag på ett ställe tog upp säkerheten i p-husen snäste en av männen att det var väl bara att sätta en box med hänglås på. Han tystnade efter min upplysning att oron gällde hans frus säkerhet, inte bilens." Och jag tänker, shit det där borde jag haft med i min förra krönika.
Sen tröttnar lilltjejen på Powerpuffpinglorna, men mamma jobbar lilla gumman, mamma valde att bli författare för att kunna vara så mycket med dig. Ser hon nån på tunnebanan som läser säger hon "tanten jobbar." Hon brukar sitta på sin lilla stol med en bok och säga att hon jobbar.
Sen berättar hon noga för mig vad som ska göras: "först köttebullar, sen bompa, sen bada (bara bada inte duscha), sen kräm, sen nattelinne, sen minning, sen tabbies, sen saga, sen sova, god natt vackra mamma, god natt nappen".
Till sist: Samtliga förskollärare bör mobilisera sig och gå ut i strejk. Bara inte gå till jobbet. Hela Sverige skulle stanna och de skulle få igenom alla sina krav, högre lön, mindre barngrupper, fler personal. Alla är fruktansvärt beroende av er, gå bara inte till jobbet.
De människor som tar hand om våra älskade bebisar är värda 50 000 i månaden, minst.
Samma sak gäller alla barnmorskor. Stanna hemma bara. Och börja i morn.
020713
"Vi säger inte att ni ska vara hemma, men vi vill skapa en möjlighet för föräldrarna att välja själv." Säger kd:s partisekreterare till DN.Hur mycket kan en ensamstående mamma välja? Eller en kvinna vars man tjänar 12 000 i månaden?
Jag har ett par viktiga frågor till er som tycker att kvinnan ska vara hemma med barnen: Vad händer om mannen sticker eller dör? Vad händer om kvinnan själv vill sticka? Vad händer sen när barnen är stora?
Dagens samhälle är inte gjort för barn. Det håller inte som det är nu med ettåringar tio timmar per dag på dagis. Den enda lösningen jag ser är att bli bonde och följa barnexperten Anna Wahlgrens råd om att förlägga arbetet till hemmet och ta barnen i bruk (de kan följa med och mjölka korna). Eftersom det inte finns så många hemmayrken måste man bli bonde och odla sina egna grödor.
Eller så kan man göra som den där författaren, jag minns inte vilken, som sa att hon valde att bli författare för att kunna vara hemma med sina barn. Det tyckte hon var utmärkt.
Okej visst, hon VALDE att bli utgiven på ett förlag, och hon VALDE att hennes böcker blev bästsäljare och hon VALDE ett jobb till hennes man som ger honom bra betalt.
Så här är det att vara författare: man går till Konsum och handlar tre saker, kattsand, blöjor och välling och kalaset kostar 500 kr. Sen går man hem och skriver på nån superkass bok som ger en noll kronor. Sen går man igenom mailskörden och får läsa saker som: "Män har högre halter testosteron, som har den egenskapen att mannen lite tillspetsat bara får en enda tanke i huvudet när han träffar en ny person - 'fuck it och kill it?' Män är lämpliga för 'eld och rörelse', 'mycket bly i luften' samt att ta kvinnor och fästningar med storm."
Sen kokar man en kopp lugnande te i ett försök att hämta sig från chocken.
Sen läser man lite tidningar, t ex DN där en kvinna i en kvinnlig referensgrupp, som ett par styrelsemän kallat in, berättar detta: "När jag på ett ställe tog upp säkerheten i p-husen snäste en av männen att det var väl bara att sätta en box med hänglås på. Han tystnade efter min upplysning att oron gällde hans frus säkerhet, inte bilens." Och jag tänker, shit det där borde jag haft med i min förra krönika.
Sen tröttnar lilltjejen på Powerpuffpinglorna, men mamma jobbar lilla gumman, mamma valde att bli författare för att kunna vara så mycket med dig. Ser hon nån på tunnebanan som läser säger hon "tanten jobbar." Hon brukar sitta på sin lilla stol med en bok och säga att hon jobbar.
Sen berättar hon noga för mig vad som ska göras: "först köttebullar, sen bompa, sen bada (bara bada inte duscha), sen kräm, sen nattelinne, sen minning, sen tabbies, sen saga, sen sova, god natt vackra mamma, god natt nappen".
Till sist: Samtliga förskollärare bör mobilisera sig och gå ut i strejk. Bara inte gå till jobbet. Hela Sverige skulle stanna och de skulle få igenom alla sina krav, högre lön, mindre barngrupper, fler personal. Alla är fruktansvärt beroende av er, gå bara inte till jobbet.
De människor som tar hand om våra älskade bebisar är värda 50 000 i månaden, minst.
Samma sak gäller alla barnmorskor. Stanna hemma bara. Och börja i morn.
Foto: Ulrica Zwenge
