Carin Wirsén och Stina Wirsén: Små flickor och stora

Carin Wirsén och Stina Wirsén: Små flickor och stora (Bonnier Carlsén)

I boken Rapport från mitt hjärta (bris och spes) skriver en ung flicka som heter Lisa en otroligt vacker dikt:

Mamma? (Har du glömt mig?)

Kommer du ihåg att jag är

ett Maj-barn, mamma?)

Att mina färger är vinter

och att jag älskar röda rosor?

Kommer du ihåg alla dom där

bilderna jag målade av vår familj, mamma?

Streckgubbar med lyckliga leenden

och dig med en ros i handen.

(-)

Mamma, kommer du ihåg

Att mina ögon är grön-blå?

Alla dessa iskalla mammor som inte ser sina små döttrar. Sina vackra majbarn.

När jag var liten fick jag höra att allt jag gjorde var fel. Det var fel på rött nagellack. En mild rosa skulle unga flickor ha. Det var fel på Michael Jackson. Jussi Björling var bra. Se Jussi, han kunde minsann sjunga han! Dagens musik har ju inga melodier! Det var fel på mitt hår. Varför håller du på och moussa håret så där? Kom så ska jag kamma ut det åt dig. Så där ja, nu är det rakt och inte så där rufsigt.

Och maten, jag får inte glömma maten. Den lilla mat som jag gillade var det fel på. Kött och potatis skulle det vara. Gärna segt kött med gelé. McDonalds var fel. Kittyböcker var fel. Drottningens juvelsmycke skulle det vara.

Jag kan hålla på hur länge som helst.

Därför träffar mamma och dotter Wirséns bok mig som en pil i hjärtat. Det är som en karbonkopia på min uppväxt. Minus förlåtelsen på slutet. Nån sån har aldrig kommit.

I Små flickor och stora behandlar den posha mamman dottern som skit. Hon måste ha en praktisk och ful klänning istället för en härlig och fin. Hon prackas på en ful stickig tröja.

Och det där ständiga "intet" som skär i mitt bröst. "Inte är det roligt att leka med Karlssons ungar…" Det där att lägga åsikterna i munnen på dottern. Ta inte den där dockan. Den här är finare. "Det ser ju du också." "Du är inte alls mörkrädd."

Inte konstigt att dottern får ett raserianfall och kluddar ner hela boken och man undrar om det finns så här vackra barnböcker på riktigt och hon skriker "djävla" till fula dockan hon var tvungen att köpa istället för barbien.

Dottern hämnas och ger bort alla fula beiga underkläder och stickiga tröjor. Hon stänger av mammans dumma teveprogram. Hon vägrar att äta av det äckliga rotmoset.

Sen ritar de saga tillsammans och kramas för att de älskar varandra.

Jag tror inte att boken funkar på små barn. Min 4,5-åring blev jätteilla berörd ("men mamman köper ju fel leksaker!"). Sen satt hon alldeles tyst. Sen försökte hon skoja lite med mig: "Mamma, du blir så tråkig när du har det där förklädet." Och sen ville hon inte höra sagan nåt mer.

Men jag tycker i alla fall att boken är förtjusande. Förtjusande vacker och sorglig.

Kanske mer en bok för stora flickor än för små. En sagobok för mammor som inte får glömma sina majbarn, som måste lära sig att se sina döttrar. Inte glömma bort vad de har för ögonfärg.

2005-10-10 03:07   Lisa Larsson

När jag letar fram den här artikeln i min klippbok, sorterar fram den ur högen av tidningsurklipp, så tänker jag varje gång att jag skulle vilja berätta om händelserna jag gömt bakom varje ord, varje bokstav, i den här dikten. Jag vill berätta om dom två sexåriga flickorna vars andetag flätades samman av dödssjuka syskon, som tillsammans målade upp magiska drömvärldar i vackra färger och nyanser, bakom vita och omslutande sjukhusväggar. Om hur saknaden efter kärlek från sagomammor och sagopappor blev mer än trasiga hål och tomrum i själen. Jag vill berätta om hur ett vackert majbarn som dansade omkring i solskenet med en blomsterkrans på huvudet, blev bästa vän med ensamheten, och gömde sig från livet, verkligheten och ljuset. Kanske får jag möjligheten att berätta det en dag, tills dess ska jag lägga tillbaka den här artikeln i min klippbok, bara för att en dag kunna ta fram den och minnas att vissa dikter berör mer än andra, och att min dikt berörde dig…