Carl Hamilton: Det infantila samhället – Barndomens slut

Carl Hamilton: Det infantila samhället – Barndomens slut (prisma)

Efter att ha skrivit en krönika om skärartjejer och hur man som mamma ska göra för att förhindra att ens barn börjar skära sig överöstes jag av mail. Alla innehöll exakt samma sak: Våga ta en fajt med barnen! Sätt gränser! Säg ifrån!

En skärartjej skrev: "Vi behöver inga mesiga mammor som är rädda för konflikter med sina barn. Det är bara att ryta i, visa vem som bestämmer även om det resulterar i bråk efter bråk. Ett barn ska inte ha makten att styra över sina föräldrar."

Och där har vi väl essensen av Carl Hamiltons nya bok.

Barnen tvingas bli vuxna för fort. Det finns bara Big Brother och annan enligt Hamilton förkastlig skräpkultur för ungarna. Vi vuxna vägrar att bli vuxna och klär oss i "kortbyxor och sportkeps" och ser ut som 13-åringar.

Vi vuxna sätter oss själva först. Vi sätter karriär och passion före barnen.

Vi skiljer oss så fort vi känner det minsta för det och bildar "nätverksfamiljer" och har barnen varannan vecka så vi kan leva "vuxenliv" då vi är utan barnen.

Vi föräldrar curlar så in i helvete och snart har vi uppfostrat en hel generation skärartjejer – och killar. Krystyna Malm, överläkare på Huddinge sjukhus och chef för ätstörningsmottagningen, säger till Hamilton att man borde "ge Cipramil till föräldrarna".

Självklart har Hamilton rätt i att många unga mår skitkasst och de flesta föräldrar har missuppfattat sin föräldraroll.

Det är när han börjar skuldbelägga kvinnorna som det blir tråkigt. Jävligt tråkigt till och med.

Varför mår ungarna dåligt? Enligt Hamilton är det för att kvinnorna lämnat hemmet och börjat jobba. Och för att kvinnorna skiljer sig. "Det mest effektiva sättet för en kvinna som önskar att radikalt försämra sin och sina barns levnadsstandard är helt enkelt att skilja sig."

Sen hyllar Hamilton sin egen barndom, det fanns ingen reklam, cyklarna hade bönpall, Kråkguldet och Saltkråkan gick på teve, hans mamma var hemma och stod i köket och den enda brottslighet som fanns var snatteri. (För övrigt så går Saltkråkan fortfarande. En sommar till med Astrids klassiker och jag kastar ut teven genom fönstret.)

Sen blir Hamilton självutlämnande och beskriver hur duktig hans fru Susanne (som han älskar så mycket att han skulle kunna äta upp henne, Susanne själv säger att hon älskar sin son så mycket att hon vill äta upp honom) var under förlossningen TROTS att det blev kejsarsnitt. I en bisats passar han på att dissa snittfödare "de vill leva utan smärta". När Susanne låg och gallskrek med bajs i fostervattnet höll sig Hamilton lugn "mina instinkter sa mig att allt var bra. Och jag litade på mina instinkter. Jag var på min vakt."

Så bra att Hamilton som inte gjorde ett skit under förlossningen hade full koll på sina instinkter.

På två ställen dissar han på sitt iskalla subtila sätt kvinnor som vill göra abort. "Samhället godkänner aborter." Det behövs inga särskilda motiv, "det räcker med om mamman tycker att omständigheterna inte är perfekta".

Efter att ha läst den här propagandaboken för kd så är det bara att hålla tummarna för att Hamiltons Susanne inte vill skiljas så att lille sonen Hugo börjar skära sig eller börjar gangbanga brudar när han blir tonåring.

2010-08-14 18:25  

Jag tycker att boken var mycket tänkvärd och tycker att Hamilton tar upp många viktiga punkter och får mig att se och upptäcka sådant jag inte sett förut.
Alltid när barnens situation diskuteras så ställer sig jämställdhetsfrågan hindrande i vägen och debatten blir låst.
Frågan om kvinnans och mannens roll blir det viktiga och barnets situation en bisak: Som du uttrycker det: " Självklart har Hamilton rätt att många unga mår skitkasst och de flesta föräldrar har missuppfattat sin föräldraroll."
Det var vad du hade att säga om barnens situation innan du började gå över på det som du la mest märke till i Hamiltons text ; hur gjävla tråkigt det är att han börjar skuldbelägga kvinnorna.
När jag läste det kom jag att tänka på reklamen om mannen som beklagar sig över att han är förkyld och menar att det är minsann värre än att föda barn. Jajaja, visst mår barnen skitkass men tänk på oss kvinnor då... Lite åt det hållet.
Men tänk om det är så att barn mår bäst av att ha några stadiga vuxna som finns där alltid. Mamma och pappa, mamma och mamma, pappa och pappa eller mamma och farbror, mormor och morfar, ja det finns hur många konstellationer som helst. Poängen är nog inte att det måste vara den biologiska modern och fadern utan några vuxna ( samma välkända vuxna, inte olika vuxna) som alltid finns att tillgå, tror jag.
Tänk om det är så? Då måste ju diskussionen föras utifrån det?
Vågar vi föra en diskussion om barnens situation utan att snegla på hur det i så fall skulle påverka kvinnan och mannens situation. Den vuxnes situation. Vi är ju vuxna och bör kunna både påverka och ta ansvar för våra egna liv och vår egen utveckling. Eller...?

Sen tycker jag att du rycker loss meningar ut sitt sammanhang och använder de till att just dissa och göra dig lustig över det Hamilton skriver. Det skulle säkert jag och med fler kunna göra också med vems som helsts text, men vad är poängen med det?!