Douglas Coupland: Hej Nostradamus!

Douglas Coupland: Hej Nostradamus! (Norstedts)

Okej, den här boken läser man enbart på grund av den underbara översättningen av Jessika Gedin. Coupland bygger storyn på skolmassakern i Columbine. Han skriver om hur en hel familj förfaller. Om religiösa dårar. Han tar upp en massa filosofiska och moraliska frågor som jag inte bryr mig om. Den här religiösa fanatismen känns så himla främmande och underlig för oss i Sverige och därför får det mig att flacka med blicken mellan sidorna av tristess.

Jag har läst böcker av Coupland som nån annan översatt och det var en riktigt obehaglig upplevelse. Hur kan översättare tillåtas att mörda en hel bok så där?

Men Jessika Gedin har tillfört mer magi till Couplands egna ord.

Jag har läst mycket av det Jessika Gedin själv skrivit och hennes språk känns som ett syskonspråk till Couplands. De måste vara som syskonsjälar de där två.

Här kommer ett par ljuvliga smakprov:

"På motorvägen fick pollenmolnen luften att se salivsockrig ut."

"En sky av maskrosludd hade fastnat på hennes strumpbyxor."

"Jag kurade ihop mig på motorhuven och lämnade roströda fingerfärgssvep efter mig."

"Floden är numera förmodligen full av fisk som blivit blind av slammet från stenbrotten, och ytan krusig av kroppar som på något sätt slunkit ur sina cementkimonor."

Lysande helt enkelt.