"Ingenting har hon fått ut av livet förutom barnen."

Så skriver Kate Moses i Wintering som handlar om Sylvia Plaths sista månader i livet.

Sylvia hatade sin mamma Aurelia för att hon uppoffrade sig så, för att hon gav upp sitt eget liv för Sylvias och hennes brors skull. Sylvias pappa dog när hon var ett litet barn och mamman flyttade med de två barnen till sina föräldrar och bodde så under barnens uppväxt. För att få hjälp med att försörja och ta hand om barnen. Sylvia gjorde ett kontrakt som hennes mamma skrev på, där stod att hon lovade att aldrig gifta om sig. Det gjorde hon aldrig.

"Jag hade er barn och det var det enda viktiga."

Sylvia, jag har legat i soffan och läst om dig sena vårvinterkvällar och jag har sett filmen om dig och nu vågar jag nästan inte vara mamma längre.

Jag inser med fasa att allt, precis allt jag gör och kommer att göra är fel. Allt mammor gör är fel.

Jag är helt säker på att Aurelia ville ditt bästa. Hon var visst glad för din och Teds skull. Hon var bara orolig hur ni skulle kunna försörja er.

Hon tog din blivande man Ted åt sidan och sa: Be kind to her, always.

Men det var han ju inte. Han var ett as.

Du hatade din mamma passionerat. Jag läser om allt som i ett rus. Ett sorgerus.

"Moderns öga, inviterat eller inte, vilar återigen på henne." "Det trösterika martyrskapet." "Att tro på en moders ömhet! Hur hon helt enkelt längtar efter att tro – "

"Hon vet detta: hon vill inte bli som sin mor."

Men Sylvia, skulle inte du vilja göra allt för Frieda, din dotter, din förstfödda, din största kärlek. Du säger ju själv att det du alltid varit helt säker på är att du ville bli mamma och inget har uppfyllt dig så som dina barn. Du skaffade ju två extremt tätt också, och fick dessutom ett missfall däremellan! Jag vet hur mycket du tyckte om att vara just mamma och hur bra mamma du var. Du gjorde ju allt för dina barn. Medan Ted fick tid att satsa på sin skrivarkarriär så tog du hand om barnen, om hans barn. Och när barnen sov skrev du rent hans jävla dikter. Du offrade dig ju för honom och dina barn. Du tvättade små barnkoftor och hängde ovanför spisen. Ted knullade en annan.

Hur skulle du göra om Frieda var i ett annat land, övergiven av sin karl, ensam med två mycket små barn? Skulle du inte ringa ofta? Skulle du inte ligga sömnlös av oro? Skulle du inte erbjuda dem att flytta hem? Skulle du inte erbjuda dig att hjälpa dem, att sluta jobba och bara hjälpa dem? Skulle du inte vilja det? Skulle det vara en uppoffring?

Och det är klart att din mamma sa ja till att ge dig elchocker efter ditt självmordsförsök. På den tiden visste man ju inget annat. Är det fel att hon litade på läkarna?

Om du hade åkt till din mamma den där kalla vintern och julen i London hade du kanske levt i dag. Om din mamma hade åkt till dig i London hade du kanske levt nu.

Om hon hade åkt till dig i London och hjälpt dig på dina premisser hade du kanske sluppit bli så slutkörd att du ställde fram till mjölk och mackor till barnen, ett och två år gamla, och stängde in dig i köket och gasade ihjäl dig.

Jag fattar inte hur din mamma bara kunde lämna dig så där. Hon måste ju ha hört när ni pratade i telefonkioskerna hur desperat du var. Varför kunde du inte helt enkelt be henne om hjälp. Det går inte att klara sig som ensamstående mamma i 60-talets iskalla Londonvinter med två små barn som inte ens kunde prata, ingen barnflicka, en ex-karl som knullade en annan som han dessutom gjort gravid, inga vänner, knappt nån inkomst. Du hade ingen som hjälpte dig. Du fick fylla barnvagnen med kläder och tygblöjor och dra till tvättomaten, du fick städa, köpa mat, baka, laga mat, diska, ta hand om sjuka barn samtidigt som du var helt borta av feber själv. Du hade inte ens nån telefon! Mitt i detta inferno skulle du skriva. Du sov aldrig, Sylvia. Sylvia, om man inte sover vill man dö. Och du hade redan gjort minst ett självmordsförsök. Insåg du inte att du levde i fara? Att du lekte med döden?

Va fan bad du inte din mamma om hjälp för!

Din mamma kom inte till London för ni hade en sån underlig relation, med så mycket stolthet från båda sidor.

Åt helvete med all stolthet. Jag hatar stolthet. Stolthet måste vara den allra sämsta egenskap som finns. Stolthet har aldrig medfört nåt gott. Stolthet bara förstör.

Din jävla morsa borde ha flyttat till London och hjälpt dig med barnen och med en massa praktiska saker så att du fick tid att skriva och försörja familjen. Då hade dina barn kanske sluppit att förlora sin mamma.

Det är så bottenlöst. Sån jävla bottenlös sorg.

Du bara dog. Efter en iskall ensam vinter i London dog du. Två små barn förlorade sin mamma. För att du inte hade vett att be om hjälp. För att din mamma var för stolt för att helt enkelt tränga sig på och bara ta över.

Till mina underbara döttrar.

Jag kommer göra allt för er.

För att jag vill. Det är inte en uppoffring.

Jag säger som Sylvias mamma Aurelia: "Jag hade er barn och det var det enda viktiga."

Det finns ingenting negativt med det. Men Sylvia hatade sin mamma för det. "Ingenting har hon fått ut av livet förutom barnen."

Jamen, barnen är ju det allra viktigare. Ens proud and joy. Ens allt. Vad är det roligaste och mest intressanta man vet? Jo, sina barn. Vilken är den mest värdefulla uppgift man vet? Jo, att ta hand om sina barn.

Vad är det för fel med att göra allt för sina barn?

Jag ser framemot tills mina barn blir större och jag kan ställa upp till hundra procent. Hämta dem när de har festat nånstans, javisst! Skjutsa dem till skolan, javisst! Laga deras favoritmat, javisst! Hjälpa dem med läxor och gudvetallt, javisst! Jag är med på allt.

Jag har en dröm om att tjäna ihop så mycket pengar att jag slipper jobba när mina barn får barn. Så att jag kan passa barnbarnen på dagarna när mina döttrar jobbar.

Jag ryser av obehag när jag läser om folk som har barnbarn i andra länder. Jag vill ha barn och barnbarn nära så att jag kan få vara med dem och hjälpa till.

Jag är så himla orolig för den dan då mina barn kommer och säger att de hatar mig.

Vad ni än säger och vad ni än gör: I wont give up on you. Jag släpper er inte.

Jag har en kompis som sagt upp bekantskapen med sin mamma och mamman gör ingenting! Varför gör man så? Varför låter den mamman bara det vara så? Varför ringer hon inte? Funkar det inte att ringa kan man skriva brev. Hon kan åka hem till sin dotter och ringa på. Hon kan åtminstone hjälpa till med alltifrån pengar till hyra, matinköp, ge presenter. Men den mamman verkar strunta i att hennes egen dotter ha gett upp henne.

Jag är så orolig för att det känns som om man måste spela sina kort så otroligt rätt annars bara drar ungarna och säger att de hatar en. Annars blir det som Sylvia, som föraktade sin mamma.

Jag kommer inte släppa er, jag kommer att föra en dialog. Allt jag gör och gjort, alla fel och brister jag har, allt går att förklara och reda ut och förlåta.

Javisst jag jobbade mycket. Men jag var tvungen för att försörja familjen. Jag överjobbade inte som nån gubbig chef. Som behöver 60 timmar i veckan för att sitta och fisa och luftjobba på sina låtsasjobb. Utan jag skrev snabbt som vinden, på en två timmar ungefär. Sen var jag med er.

Jag lekte kanske inte så mycket varje dag. Men jag tycker inte mammor behöver leka med sina barn. Mammor är till för att sköta om och ta hand om sina barn och ge dem kärlek och stöd. Inte leka Pippi och Annika.

Men jag fanns till hands. Ingen kan säga att jag inte fanns för mina små barn.

Och det viktigaste: jag gjorde så gott jag kunde. Ni anar inte hur svårt det är att vara mamma. Man har ingen aning om vad man ska göra eller säga. Hur tröstar man på ett bra sätt? Hur uppfostrar man? Hur ska man ha svar på alla frågor barnen ställer?

Man har ju ingen aning. Men man gör så gott man kan.

Så ett ska ni veta mina allra käraste döttrar: jag var en så bra mamma jag kunde. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån mina egna förutsättningar.

Och hatar ni mig så kan man reda ut det. Det går. Om ni ger mig chansen att få förklara, om jag får lyssna på er och ni på mig.

Förakta mig inte för att jag med glädje viger mitt liv till er. Här finns jag och jag finns här för er skull. Jag vill inget annat än att finnas för er och hjälpa er. Med allt. Be mig att städa era skitiga lägenheter, javisst. Be mig att köpa nåt till er, javisst (i den mån ekonomin tillåter). Be mig passa era kräksjuka barn, javisst.

Jag vill att ni ska vilja berätta saker för mig. Jag vill att ni ska tycka om mig så mycket att ni litar på mig och vill berätta när ni mår dåligt. Jag vill dela glädje och sorg mer er. Jag vill vara en som ni gillar.

Hur blir man en sån? Jag försöker och gör så gott jag kan.

Mamma älskar er så enormt mycket. Ni är sötast, vackrast, gulligast, busigast, snorigast, kramigast, underbarast. Glöm aldrig det, mina älskade rackarungar.

Till mina föräldrar:

Ni behöver inte vara oroliga för att vara ensamma på ålderns höst. Jag kommer att hjälpa er med allt. Med städning och handling. Jag kommer att ta ut er på promenader så att ni får se solen. Jag kommer att duscha er och tvätta av er.

Jag tycker att det är min plikt som er dotter. Och det känns inte som en uppoffring. Jag har fått så mycket hjälp av er. Och jag tycker att man ska hjälpa varandra i en familj.

Det är väl det en familj är till för, att man har varandra i vått och torrt och att man ställer upp för varandra jämt. Själva familjen är ju till för att man ska hjälpa varandra. Det känns liksom inte okej att be en kompis att komma och ta barnen för att man är magsjuk och inte kan passa dem. Men att be en syrra är okej, det är familjens plikt att ställa upp för varann. Det är väl lite därför man skaffar familj? Att alltid ha nån som finns där.

Jag är så jävla trött på det här snacket om att det är så fult att uppoffra sig. Att en kvinna är dum i huvudet om hon uppoffrar sig. Att man som kvinna och mamma måste se till att ha ett "eget liv" utanför familjen. Annars är man… ja, vad är man? En loser? En svag människa? En dålig kvinna? En dålig förebild? En trist typ? Dum i huvudet? Skadlig för sina barn? Man blir en Aurelia. Man blir Sylvia Plaths mamma.

Men jag tycker att Aurelia och alla andra mammor som ger upp sina liv för barnen skull ska ha beröm.

Sluta att gnäll så förbannat och lev istället! Lev för barnen och hjälp era gamla föräldrar och var stolt över det.

2005-10-31 20:29   Karin Axelsson

Du har så rätt! Varför har inte alla förstått att familjen kommer först? Väljer man barn får man också inse att man bland mycket annat måste skjutsa och att barn kostar pengar. Jag fullkomligt hatar att se de familjer där föräldrarna har fullt upp med att "förverkliga sig själva" och barnen mest fungerar som någon accessoar som man visar upp!

Även om man inte har barn så finns fortfarande ens föräldrar. Föräldrarna kommer att bli gamla en dag, då är det DIN tur att ställa upp för dem, precis som de ställde upp för dig när du var barn. Idag är dessutom inte äldreomsorgen den allra bästa, något bättre unnar du väl dem som tog hand om dig i 18 år?