Twin Peaks

"She’s dead. Wraped in plastic."

Det är Pete på sågverket som hittar henne. Laura Palmer.

Året var 1990. Vi gick andra året på gymnasiet. Vi lyssnade på Stone Roses I wanna be adored och Charlatans och Beloved.

Så plötsligt dyker denna underbara teveserie upp.

Vi vågade inte se Twin Peaks hos varandra för då skulle vi vara tvungna att cykla hem själva efteråt. Vi såg var och en hemma hos sig och så ringde vi till varann direkt efteråt. Tror du det är Leo? Och vad har Hank och Josie på gång?

Min syrra flyttade varje måndag in sin madrass och sov nedanför min säng. Vi vågade inte sova ensamma. Vi tände lampan och kollade flera gånger så att Bob inte satt nedanför sängkanten.

Det var bilder som för alltid naglat sig fast hos oss. Bob vid sängkanten. Fläkten som snurrade i taket. Vi var fullkomligt vettskrämda.

Och signaturmelodin! Falling. Så plågsamt vacker. Den väcker så många minnen. Vi var så förbannat olyckliga.

Det är så njutningsfullt bitterljuvt att se om Twin Peaks så här 15 år senare. Att äga den ljuvliga dvd-boxen. Det viktigaste av allt – man får inte snabbspola förbi signaturmelodin! Man sitter som en magnet i soffan och kraften lämnar ens kropp. Man blir 16 igen.

Jag är viktlös. Jag är 16. Jag går i gymnasiet.

Först Falling. Sen TWIN PEAKS i neongröna bokstäver. Och så förtexten.

Kyle MacLachlan

Madchen Amick

Dana Ashbrook

Lara Flynn Boyle

Sherilyn Fenn

Warren Frost

Peggy Lipton

James Marshall

Vi kunde rabbla den där skådislistan utantill. Och alla var så snygga. Audrey, Donna, Shelly. Och BOBBY!! Han satte normen för hur en snygg kille skulle se ut. Vi är en hel generation som präglats på BOBBY. Eller Cooper.

Twin Peaks skapade också ett helt eget mode. Alla skulle ha röd flanellskjorta och Helly Hansenjackor i fleece. Vi körde hela den där vansinnigt snygga skogshuggarstilen.

Vi hade fester i en stuga i skogen i Ytterby i Rotebro som vi kallade black logde. Väggarna var täckta i svart plast från sönderklippta sopsäckar. Man hämtade flasköl direkt från backar i en liten kyl. Golvet var täckt av vatten, öl, svett, och krossat glas. Gamla soffor med cigarettbrännmärken stod längs väggarna. Happy Mondays spelades på högsta. Jag tror inte det fanns nån annan lampa än strobbarna som utan uppehåll gick hela natten. Vi "laddade" våra självlysande rave-halsband mot stobbarna och dansade i en dimma från rökmaskinen. Vi tyckte vi var sååå Twin Peaks.

Man pratade aldrig med nån på de där festerna. Man bara var där i beckmörkret, mitt i skogen. Måndagen efter hälsade ingen av dem som varit på festen på varann. Vi bara gick där i skolan och var så olyckliga och längtade efter nästa avsnitt av Twin Peaks.

Twin Peaks var så ljuvligt för att det var så farligt. Ondska, the woods, the owls, secrets, Laura hade en massa farliga secrets, Laura var så spännande och levde ett farligt liv, förvarade kokain i ett backfack, plus 10 000 dollar som hon aldrig hann ge Bobby. De levde ett farligt liv med droger och sex och mord och porr och allt var mystiskt och övernaturligt och alla var så snygga.

Själv levde man i en välbärgad mycket omystisk förort och vi hade inget annat för oss. Än att skriva Twin Peaks-citat på våra skåp i skolan.

Laura Palmer i Coopers dröm:

Dvärgen: