Till alla osynliga tjejer där ute

Ur boken "De missanpassade":

Tjej 1: "Ser du nåt konstigt med Linda?"

Tjej 2: "Nä, vaddå hon har en massa blåa prickar i hela ansiktet…"

(Jag hade ärr från finnar som blev blåa på grund av att det var vinter och svinkallt i skolan.)

Tjej 1: "Hon har ingen tandställning längre."

Tjej 2: (Ointresserat) "Jaha, jag visste inte ens att hon haft nån."

Hej, du osynliga tjej. Jag var precis som du. Ingen såg mig heller. Ibland undrade jag om jag verkligen var osynlig. Alltså på riktigt. Det kändes i alla fall så. Man gick där i skolkorridorerna och ingen kollade efter en, ingen hälsade. Inte de man ville skulle hälsa i alla fall.

Varje nyårsafton skrev jag ett brev till mig själv som jag inte fick öppna förrän nästföljande nyår. Jag såg på de där breven som ett slags positiv profetia, det jag skrev bara skulle hända, no matter what. De var som ett slags besvärjelse. Hej då fula osynliga Linda. Hej nya coola Linda.

Jag skrev att jag skulle bli ihop med Kalle och vi skulle bli ett "innepar" (ja det ÄR plågsamt att som 30-åring sitta och minnas sina gamla förehavanden…). I alla fall, jag och Kalle skulle bli ett av skolans innepar i våra obeskrivligt tuffa och dyra kläder och vi skulle vara så snygga. Men sen så hoppsan, hoppsan, så blev min kompis Mirjam ihop med honom. Det bara råkade bli så igen… att hon fick alla killar hon ville ha (och som vi andra också ville ha). Kalle körde lite dubbelt med henne för han var ju egentligen ihop med coola och lite mystiska Lotta F. Kalle och Lotta F var ett innepar i sina Bally- och Timberlandskor och Moncler- och Timberlandjackor. De såg så dyyyyra och exklusiva ut. Långa och mörka och vackra.

Själv var man osynlig.

Jag hade mesbrunt hår och rödlätt hy med fräknar och få färger. Det fulaste hos mig var att jag hade så svaga färger. Andra vaknade med sina kolsvarta ögonbryn och fransar. Linda vaknade med sina ljust diarré-färgade bryn och ljusa fransar. Klart Kalle inte såg mig. Klart ingen såg mig.

Eftersom Kalle inte såg mig blev jag kär i hans kompis Robert. Han var så söööööt. Och hade så vansinnigt snygga kläder. Han var faktiskt mycket coolare än Kalle. I min skola var det en sport att hitta de coolaste, mest speciella kläderna. Det räckte inte med att ha Timberlandskor, det skulle vara nån sort som "bara fanns i New York". Jag hade inte ens varit i London, klart jag förlorade den tävlingen.

Varje nyår öppnade jag de där breven och nedslogs av att jag fortfarande var den osynliga Linda. Inget hade liksom hänt. Jag hade inte infriat ett enda löfte som jag givit mig själv. Som att bli mer snackig, mer positiv, se gladare ut, bli mer spontan, bli POPULÄR. Inget av detta infriades.

Jag ville så gärna att folk i skolan skulle SE mig. Det var så plågsamt att vara osynlig, att vara en sån som inte räknades, en som folk varken kände igen eller visste namnet på. Alla människor behöver bekräftelse, särskilt pubbeungar behöver veta att nån ser dem, att nån bryr sig, de behöver veta att de är behövda, att nån tycker om dem, att de finns till av nån anledning, att det finns nån mening med hela alltihopa. Det blir extra svårt för de pubbeungar som inte får så mycket bekräftelse hemma att klara skolan. Saknar de dessutom alla yttre attribut som gör att man blir nån i skolans terrorvärld (stora tuttar, läcker kropp, cool dyr stil) blir de inte lätt. Då blir de såna som lika gärna skulle kunna stanna hemma i en vecka utan att nån märkte det. De blir såna som inte räknas, vars åsikter, vars hela uppenbarelse precis alla skiter i. Klart det tär på kropp och själ! Deras små pubbekroppar värker av brist på kramar och beröring. Deras själar blir som svarta hål. Jag märks inte. Jag räknas inte. Jag syns inte.

Jag gick och trånade efter Robert men han hälsade aldrig på mig. Trots att vi ofta gick på samma ravefester och dansade bredvid varann. Jag köpte till och med en öl till honom en gång och han sa till mig att jag skulle få pengar på måndag. Han hälsade inte den där måndagen. Han måste ju ha PRATAT med mig eftersom han SA, "du får pengar på måndag".

Sen satt han där på bussen och tittade inte ens åt mitt håll.

Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Ni hör ju hur det låter. HAN hälsade inte på mig. Eeh, varför hälsade inte JAG på honom? Varför tillät jag mig själv att ha en så kass syn på mig själv? Varför var jag ett sånt mähä?

Gör inte som jag, osynliga tjej. Gå fram och hälsa du! Låt inte ditt liv styras av en massa andra människor. Ta makten över ditt eget liv. Bara du kan förändra ditt liv. Sitt inte och vänta på att saker ska hända, på att själva livet ska börja. Livet är här och nu. Och det är du som bestämmer.

I skolan var min drivkraft att bli upptagen i det coola gänget. Och för att bli upptagen i deras gäng trodde jag att det gällde att skaffa lika snygga och dyra kläder som de hade. Jag var så desperat så jag började helt enkelt sno pengar i kassan på den kafeteria där jag jobbade efter skolan. Jag köpte Timberlandskor, Timberlandjacka, Timberlandväst, Monclerjacka och bomberjacka och Doc Martens (för att se lite cool ut) för snodda pengar. Jag blev aldrig upptagen i det coola gänget. Jag blev inte upptagen i nåt annat gäng heller. Jag var fortfarande helt osynlig. Robert hälsade inte på mig. Jag fick ingen kille. Ni hör, "fick" ingen kille. Som om en kille är nåt man bara får.

Du osynliga tjej, SKAFFA dig en kille, god dammit! Gå ut och ragga, se till att lära känna de du vill lära känna. Visar det sig att killen du trånar efter inte visar nåt större intresse. Lägg ner! Gå inte och tråna efter killar som inte är nåt för dig. Gör nåt vettigare av din tid. Don’t repeat my life.

Jag blev skitbra på att "gömma" mig och göra mig osynlig på lektionerna. På nåt sätt tror jag att jag ibland liksom togs upp i bakgrunden, liksom kamouflerades av den. Likt fågelägg som får samma färg som stenar för att inte upptäckas av rovfåglar fick jag samma betonggrå färger som väggen bakom.

"Amen, KAN du prata eller?" Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det. Folk pratade ofta om mig i tredje person fast jag satt alldeles bredvid. "Jag har ALDRIG hört Linda prata!"

När jag för två år sen besökte min gamla högstadieskola hörde jag exakt samma sak! En kille sa så om en tjej som satt framför honom. Jag fick med all min kraft tvinga tillbaka min impuls att gå fram och slå honom sönder och samman. De finns överallt, de osynliga tjejerna.

Lärarna betygsätter inte ens prestationer utan ens personlighet. Otaliga var de gånger då lärarna sa, "Linda, tyvärr kan jag inte ge dig femma för du är inte tillräckligt aktiv på det muntliga." Trots att jag hade femmor på proven fick jag inte femma för att jag var blyg!

Först får de här tjejerna skit av de i klassen, "amen, KAN du prata eller?" och sen totalsabbar lärarna deras lilla självförtroende med att säga att "du är dålig för att du är blyg".

Men man kan inte rå för att man är blyg. Det är medfött. Och det går över, kanske.

Skäms på er kassa lärare, vet ni att ni förstör livet för de här osynliga tjejerna? De kan inte rå för att de är blyga. De gör så gott de kan.

Min lärare försökte ibland få mig att delta i diskussionerna i klassrummet och kunde plötsligt säga, "Linda, vad tycker du?" varpå jag blev pionröd och stakade fram ett, "j-j-j-j-ja-a vet inte" och blev skitförbannad på honom för att han gjorde så där. Jag tyckte att han var sååå elak och helt dum i huvudet som gjorde så att jag blev pionröd. Som om jag inte redan hade det hemskt!

Men så här i efterhand kan jag väl medge att han inte var elak, han menade ju väl. Men det där funkade inte på mig, och jag tror inte att det funkar på nån annan blyg och osynlig elev heller.

Jag tror att jag var ett hopplöst fall. Visst hade vi smågrupper också, där vi skulle sitta och diskutera men inte fan blev jag så mycket snackigare av det. Jag var för blyg helt enkelt.

En gång tog samme lärare mig åt sidan och frågade hur jag mådde. Han hade väl anat hur förbannad och arg jag var inombords. Jag blev helt stel och sa bara "bra" och gick och tyckte att han var jordens största idiot som sa så där. Det fanns ju inte på kartan att jag skulle öppna mig för honom. Men nu när jag är 30 blir jag lite rörd att han faktiskt gjorde så där. Han försökte i alla fall.

Jag hade en engelsklärare som en gång skrev några mycket uppmuntrande ord på min uppsats, för att hon gillade den. Det hjälpte! Jag tror att jag levde på hennes snälla ord i kanske… ja, några dagar. Sen hälsade inte Robert och… ja, jag blev deprimerad igen.

Lärare, uppmuntra de osynliga eleverna, via små meddelanden på deras prov, inte face to face, det kan bli för svårt för en av de osynliga att klara av en sån situation. Ge de osynliga eleverna beröm. Småprata med dem. Visa att ni SER dem. Käka med dem på lunchen. Fråga vad de gjort i helgen. Ge dem en klapp på armen när ni säger hej. Lämna inte de osynliga i sticket. De behöver bekräftelse för att inte gå sönder.

Jag vet inte riktigt vad som triggade igång mig. Men en dag fick jag helt enkelt nog av att ingen såg mig. Eftersom det där märkesköret inte funkade så la jag ner det och började klä mig helt galet. Bara nån SÅG mig. Jag skaffade kritvita Doc Martens med gula skosnören och körde nästan bara orange och svarta kläder. Jag var inte kär i Robert längre (för att han var utbytesstudent i USA ett år…). Jag gick på ravefester och kom ofta hem samma tid som min mamma gick till jobbet på morgonen.

Jag blev musiknörd bara för att impa. Jag skulle bli bäst. Ingen jävel skulle nånsin kunna säga, "Linda, vem är det?" Prata gjorde jag inte men det behövde man ju inte göra på rave, där gick det inte ens att prata. Det passade mig utmärkt.

Jag sökte och fick jobb på tidningen Ultra och jävlar vad stolt jag var. Jag tror ytterst få från skolan visste att jag skrev där, klart ingen såg mitt namn i redaktionsrutan, vem fan läser en redaktionsruta!? Men jävlar vad jag kände mig bra! Jag var Någon! Jag var inte osynlig. Jag skrev i tidningen. Jag kände Andres Lokko. Jag var 18 år. Praise the Lord. Jag var bönhörd. Hade dokusåpor funnits hade jag anmält mig. Hade jag haft stora pattar hade jag vikt ut mig.

Ofta kan man läsa om kändisar som beskriver såna här uppväxter, om hur de antingen var mobbade eller osynliga. Att ta revansch mot alla är deras starkaste drivkraft.

Du osynliga tjej, använd den här drivkraften till nåt bra. Inte till att vika ut dig. Bli inte en av dem som sen sitter i tidningen och säger: "Lilla jag på så där snygga bilder? Lilla jag sexig? Jag var en sån som ingen brydde sig om, för mig är det här jättestort… och det är så underbart att få jobba med en så proffsig fotograf…"

Se till att lägga din energi på vettigare saker än utvik och dokusåpor. Bli advokat, läkare, statsminister! Inte porrbrud. Inte krönikör heller för den delen… Bli nåt riktigt!

Om skolan och lärarna förstod att det är viktigt att SE alla enskilda elever och uppmuntra och bekräfta dem skulle färre unga växa upp och tycka att ett utvik är höjden av en karriär. Dokusåporna skulle knappt få några ansökningar.

Lärare måste också börja splittra grupper så att de coola gängen inte blir så starka. Jag tycker att man ska splittra klasser ofta, minst var tredje år, så att eleverna inte fastnar i de olika rollerna. Då skulle de osynliga tjejerna slippa den terror som det faktiskt är att känna att man inte syns. Dag efter dag, år efter år. Och coola gänget skulle inte kunna glida omkring som kungar och drottningar och förstöra för alla andra. Splittras ett coolt gäng är de inte så coola längre. De är ju inte coola som enskilda individer, utan just i den specifika gruppen, ofta bestående av ungar till rika morsor och farsor. It stinks.

Och skoluniform! Jag är en varm förespråkare av skoluniform. Tvingades alla att klä sig i likadana jeans och en okej vanlig tröja skulle inte nån kunna bli coolare än de andra bara för att de har råd och möjlighet att dra till New York och shoppa. Jag skiter fullständigt i elevers rätt att få "uttrycka sig själva" med hjälp av kläderna och sån där pubbe-dynga. Pubbeungar är för omogna för att fatta att de inte ska hålla på och dela in varann i coola och icke coola. De som ÄR nån och de som inte syns. Tyvärr, pubbeungar, skoluniform är det ni behöver.

Du osynliga tjej, följ dessa råd:

Ha många olika kompisar. Häng inte upp ditt liv på en person som du gömmer dig tillsammans med bakom skåpen i skolan. Skaffa kompisar utanför skolan, det kan vara grannen, nån från kören eller fotbollen, en kusin. Har du flera olika kompisar blir du inte lika sårbar.

Se till att ha en trygghetskompis, en som du verkligen kan lita på.

Var extremt förberedd när du ska prata inför klassen. Öva hemma. Och öva igen och igen. Trots att det känns som om du blir pionröd så syns det inte alltid, det bara känns varmt i ansiktet.

Känner du dig mycket ensam så försök att tänka att det inte är så hemskt att vara ensam, man kan läsa en massa, skriva och lyssna på bra musik. Du kommer definitivt inte vara ensam i resten av ditt liv.

Tänk på att det går över, skoltiden varar inte för evigt. Tänk att snart går du i gymnasiet, snart går du ut gymnasiet, snart blir du vuxen, snart börjar livet – på riktigt.

Puss.

Linda