En helt vanlig lördagsmorgon

Ur Mama:

En helt vanlig lördagsmorgon. Jag kör till mormor med mina två barn, lämnar stora tjejen som ska sova över och ammar bebisflickan ett tag. Sen kör jag tillbaka in till stan med min bebisflicka som är tre månader. Jag har tänkt att ha en lugn helg, skriva lite, sova mycket, ta en lång promenad med vagnen, köpa med mig rostbiff hem.

Vi kör E 18. Jag ligger i 90 i den högra filen. Det är torrt fint sensommarväder. Trafiken är lugn, klockan är kvart i elva.

Ett par hundra meter framför mig ser jag en stor lastbil som byter från mittenfilen till den högra. Till vänster om mig åker en likadan lastbil, jag hinner tänka att "de åker nog i par och tänk om han också ska byta fil, jag måste låta honom köra förbi mig, tänk om han skulle byta fil nu…" I samma ögonblick smäller det till nåt enormt och min bil börjar snurra snurra snurra och jag stöter till en massa saker, vad vet jag inte. Jag hinner tänka att nu händer det nåt riktigt farligt, en sån här olycka överlever man inte. Till slut väntar jag på den sista riktigt stora smällen och tänker att nu kommer det göra riktigt ont och nu dör jag.

Det kraschar, rutor går sönder och vi slår runt. Bilen står stilla. Jag upptäcker att jag lever. Men det är helt tyst i bilen. Jag är helt säker på att min lilla bebis inte… och jag börjar skrika efter henne, spänner loss mig, vänder mig om. Där ser jag hur hon hänger upp och ner i sin bilbarnstol, när hon ser mig börjar hon gallskrika och jag får loss henne. Samtidigt börjar en massa människor som stannat springa emot min bil. Jag kan inte öppna nån dörr eller ruta och skriker till dem att öppna, jag bankar på vindrutan, jag känner att jag har panik. Det liksom surrar i hela kroppen, det känns som om det som sker inte händer mig. Himlen ramlar emot mig. Jag har aldrig känt mig så här, jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag lyfter ut min lilla bebis och en man hjälper mig ut, jag kan knappt gå, jag känner mig så konstig. Det här händer inte mig, det är nån annan som är jag, det är inte sant.

Vi får åka olika ambulanser och det är så hemskt att lämna min lilla bebisflicka. De har satt henne i babyskyddet med en massa kuddar omkring hennes lilla lilla huvud och hon tittar på mig och ser så rädd och ledsen ut. Hon är så liten, hon är ju bara tre månader.

Vi klarar oss utan en enda skråma (förutom mitt knä som skrapas upp och min nacke som gör ont) och det är nu de sjuka tankarna sätter in. Varför klarade just vi oss? Vad är det som händer härnäst där vi inte klarar oss? Vad blir nästa grej, vem får cancer och dör? Varför fick jag behålla min lilla dotter och inte de vars 11-månaders dotter plus farmor blev överkörda av ett fyllo (det hände dagen efter min olycka)? Varför överlevde just vi en olycka som många andra inte skulle ha klarat?

Jag kan inte sova för så fort jag blundar ser jag framför mig hur lastbilar mejar ner mig och mina barn. Värst är synen där vi prejas ner från en bro och hamnar under vatten. Jag förstår inte hur jag nånsin ska våga köra bil igen för naturligtvis kommer nåt hemskt hända. Varför kommer inte nån byta fil på mig igen, hur ska jag kunna vara säker på att det inte sker, hur ska jag vara säker på att nån annan inte tappar kontrollen över sin bil och hamnar på fel sida och frontalkrockar med mig? Självklart kan man inte veta och då undrar jag varför man kör bil över huvud taget.

Jag förstår inte hur jag ska stå ut med all oro, jag som redan innan olyckan var så himla orolig. Jag pratar med en psykolog och hon säger att det är en risk att skaffa barn. Man kan inte styra över livet. Ja men hur ska man då stå ut? Hur ska man stå ut när det känns som en omöjlighet att få se sina barn växa upp? Vad som helst kan hända i morn. Du eller jag kan förlora ett barn. Hur ska man stå ut?

Jag vågar inte säga till psykologen att jag nojar så mycket att jag mår dåligt när jag säger saker som "när mina barn är tonåringar", för tänk om de inte… Och sen jag fick barn har jag haft otroligt svårt för att köpa kläder som de ska växa i senare för tänk om… Tänk om tänk om tänk om… Hela mitt liv styrs av tänk om…

Det är värdelöst att skaffa barn, sa en kompis. Det är värdelöst på grund av ORON och skräcken. Ständigt ser man dessa hemska vidriga syner framför sig. Hur ska man stå ut? Ibland undrar jag faktiskt hur jag ska kunna behålla förståndet.

Sen läser man om att ett av de vanligaste ställena att råka ut för olyckor är i hemmet. HEMMA. Hur ska man då göra när man inte ens kan vara i sitt trygga hem med sina barn?

Hur ska man stå ut, kan nån säga mig det?

2006-03-05 23:38   Annika Karlsson

har inga barn, men har snart körkort. det är skitläskigt med stora långtradare på motorvägen tycker jag. Jag är alltid nervös att jag ska missa nåt i döda vinkeln när jag byter körfält eller ska ut från accelerationsfältet....
 

2005-10-14 10:36   frida lund

Grymmaste beskrivningen på hur det kan kännas när man drabbas av rädslan att förlora sitt barn.