Jag är så trött att marken gungar när jag går.
Ur Amelia
Häromdan mötte jag en kille som blev pappa för åtta månader sen. När jag sa att jag var helt slut sa han att han tyckte det var "supersoft" att ha barn. Jag kontrade med att jag skriver två krönikor i veckan, inte så konstigt att jag är trött. Han bara "men de där söndagskrönikorna kan ju inte ta lång tid att skriva". Jag förklarade att jag måste läsa fyra dagstidningar om dan och följa alla nyheter på radio och teve och aldrig kan slappna av. Då sa han att jag måste gå ut lite mer, gå på krogen, ha kul. Jag sa att jag inte har tråkigt, jag är bara helt slut. Då slutade han med "amen Linda, det finns folk som inte kan få barn, som vill adoptera". Sen var min dag förstörd.
När jag tjatar om hur trött jag är får jag aldrig nån förståelse, inte den slags förståelse jag vill ha utan bara "amen, vad gör din man?" (han är lika slut som jag), "amen, det är bara att buffa bebisen så sover den tolv timmar per natt", "amen, mina barn är sjuka kanske högst en gång per år", "jag är inte trött, mina ungar sover till nio, minst". Till sist vill jag bara gallskrika rätt ut. MEN JAG ÄR SKITTRÖTT, DET FUNKAR INTE ATT BUFFA MIN BEBIS, JAG VILL INTE GÅ UT PÅ KROGEN, LÅT MIG VA.
Det enda jag vill höra är nog att jag är duktig som fixar detta. Och att nån känner igen sig. Lite bekräftelse, typ.
Jag sover aldrig mer än tre-fyra timmar i sammanhängande sömn. Jag vaknar vid fem varje morgon, går upp vid sex.
Jag vet inte vad ni vill veta. Hur nätterna ser ut? Vill ni höra alla stories om hur den lilla bebisen vaknar och gallskriker och väcker den stora och båda blir skitglada av att se varann och börjar leka! Och asgarva. Och vägrar somna om. Eller då den lilla äntligen somnar om efter en massa strul och den stora kommer gående med sitt täcke och katten Maja under armen och väcker den lilla (självklart) och den lilla som vägrar (inte längre, tack gud) dricka välling så jag är tvungen att gå upp klockan tre för att göra gröt och så sitter vi alla tre framför ZTV där mitt i natten. Tjejerna är otroligt glada. Jag är asförbannad.
Jag är så trött att marken gungar när jag går. Jag får ofta yrselattacker, det känns som om jorden plötsligt snurrar till så att jag ska trilla av stolen som jag sitter på.
En kompis jag inte sett på ett halvår såg helt chockad ut när vi träffades nyligen. Hon började prata om vitaminer, järn och Omega 3. Jag måste se mycket, mycket trött ut.
Men samtidigt är denna gång inget i jämförelse med första gången jag fick barn. Det var sån enorm chock från att ha kunnat sova ut i alla fall på helgerna till att tvingas gå upp 05,45 varje dag, året om, jämt, för alltid! Det kändes så, det här är för alltid, hur fan ska jag stå ut.
Jag var ständigt asförbannad, på allt och alla. Jag muckade jämt för jag ville få till gräl så att jag kunde skälla ut folk. Att få skrika och skälla på människor, vilka som helst, lindrade paniken jag kände.
En gång höll jag på att slå till en tant med rollator på Konsum. Hon hävdade att jag hade kört på henne med barnvagnen. Jag stod med hött näve och personalen fick sära på oss.
Nu, när jag fått andra barnet, har jag gett upp, jag sover helt enkelt inte. Tänker man så blir man inte lika arg.
Fast jag är arg ändå. Det är mest synd om min stora tjej. Tröttheten gör mig till en sån kass mamma. Jag har inget tålamod, jag orkar inte leka, jag tror knappt jag ler när det är som värst för min dotter brukar säga "mamma får inte vara arg". Värst är när hon verkligen vill att jag ska komma och leka nåt och hon säger "det tar inte så lång tid".
Vid ett par tillfällen har jag helt enkelt brutit ihop av total utmattning, jag skickar ut hela familjen trots att de spöregnar och skriker "mamma är trööööött, mamma måste sooooooova".
Och så lägger jag mig i sängen och kan inte somna. Hjärtat bultar bultbultbultbult och det är omöjligt att somna in.
För grav sömnbrist under fem år (två graviditeter, två barn) har totalt fuckat upp min sömn. Jag kan inte sova längre. Jag har svårt att somna, vaknar vid minsta pip och kan inte somna om.
Hur jag gör för att stå ut? Jag har gjort upp ett schema som jag aldrig avviker från. Det är livsviktigt att följa rutinerna för att klara livhanken. Middag klockan 17, nattning 19. Varje kväll året om.
Sen när kroppen bara skriker efter sömn tänker jag på hur bra jag har det. Jag tänker på romerna som jag sett på teve, på den romska mamman som inte hade jobb, inga pengar, ingen mat, inget kök, hon hade bara en gasollåga plus en kastrull. Hon stod och skivade potatis till alla barnen. De åt skivad potatis varje dag. Inte fan klagar hon på nån sketen sömnbrist. Klart hon heller inte får sova, hon hade många små barn. Men hon måste frysa och barnen är hungriga och det är så mycket värre.
Jag tänker, jag bor i en varm lägenhet, jag har kläder och täcken, jag har jobb och mat.
När jag sitter och äter fil klockan fem tänker jag, jag har ett skafferi fullt med mat, jag har mat till mina barn.
Det är det enda sättet att stå ut.
När det gör ont att röra sig för att kroppen är så trött tänker jag, jag är 30 år, jag är ung och stark.
När kroppen känns som hos en mycket gammal människa tänker jag på alla ensamstående mammor som jobbar hela dagen och pluggar hela natten. Min trötthet är en pissfjärt jämfört med deras.
Nåt som är sorgligt är att det känns som om jag håller på att förlora alla mina vänner. Det känns som om jag inte får förståelse för hur jävla trött jag faktiskt är. När jag fick mitt första barn försvann alla vänner utan barn, när jag fick mitt andra barn känner det som om de vänner jag har med barn också är på väg att försvinna. För hur jag än försöker så får jag inte till det. Jag orkar helt enkelt inte ses. Efter klockan 15 varje dag är livet sinnesjukt för mig med middag, bada, plocka, tvätta, saga, nattning. När barnen somnat orkar jag inte gå ut, det finns liksom inte på kartan. Allt svajar och huvudet bultar och mitt schema är för tight för att kunna ruckas av en utekväll med lite sömn.
Så här är det, jag orkar bara med barnen och jobbet. Det finns ingen plats för nåt annat, inte en enda millimeter. Kan vi ses om några år…
Nu är klockan 21,30 och Melodifestivalen har just slutat. Nu går jag och lägger mig. 21,30 en lördagskväll, inte illa. Det är bara det att snart vaknar bebisen och ska ha första vällingomgången och sen somna om (förhoppningsvis) och sen ska jag lyckas somna och sen när jag äntligen somnat ska hon ha välling igen och sen är det kört för då kommer storasyrran in med Maja under armen och så vaknar bebisen och ja… God natt.
Tidigare kommentarer/betyg
- 2010-11-10 21:16
-
Jag känner en STOR lättnad över att höra att man inte är ensam, för nog fan blir man arg. Och man får för sig att det är nåt fel på mig? Sova ska man visst göra i graven, egentid får man säkert också där. kram från en som är jävligt less!
- 2010-09-22 09:57
-
Det här var det roligaste och mest träffande jag läst på länge. Stort tack för ett gott om än lite hysteriskt skratt!
- 2006-10-05 09:39 Viktoria
-
Ar 26 ar gammal, nyutexaminerad som just har fatt jobb i europeiska kommissionen och vantar mitt forsta barn. Ska jobba fram till tva veckor innan folossning och vara mamma ledig i fyra manader innan jag ska dra igang min karriar ordentligt. Min raddning i allt det har ar min underbara staderska som stadar, stryker, byter lakan, tommer tvatt och disk maskinen etc. utan henne skulle jag inte klara mig. Du borde ocksa outsourca lite Linda sa kanske marken kommer att gunga lite mindre. Men jag beundrar dig och tanker aven pa min egna mamma som varje dag cyklade fram och tillbaka till sitt jobb som chef, hamtade upp en pa dagis vid fem och akte till ICA och med kassar och ungar pa cykeln akte hem, lagade mat, tvattade etc. for att nasta dag gora samma sak. Beundransvart!
- 2006-09-30 08:55 LolitaRegina
-
nu har jag löst det själv, haha =) det var ju i lindas blogg, från augusti, som hon dissade yoga. nåja, jag håller ju INTE ALLS med henne i den åsikten..
- 2006-09-29 19:56 LolitaRegina
-
var är krönikan/artikeln där linda dissar yoga? har läst den förut, det vet jag ju, men nu hittar jag den inte!
- 2006-09-26 10:13 HelenaL
-
Det är så trevligt att läsa om någon som har en liknande upplevelse (även om den inte är positiv). Man är inte själv i hela världen om att vara trött som en jävla gris jämt och ständigt. När det var som värst så hade jag planer på att krocka med bilen (bara lite). Då skulle man ju iallafall få sova ifred på sjukhuset...Tur att barnen blir större och livet lättare med mer sömn. Linda skriver på pricken som man känner, men som är svårt att förklara. Tack.
- 2006-09-13 00:33 Annica
-
Jo, men sen läser man att Linda e så stolt över att aldrig ta semester, utan bara jobbar jobbar å jobbar. Å så dissar hon yoga. Klart hon kommer gå in i väggen, klart hon e sjukt trött. Man pallar inte hur mycket som helst. Kroppen måste få vila. Man måste ladda batterierna. Prova ta ledigt, prova yoga, varva ner för guds skull, sluta va så duktig jämt!!!
- 2006-09-03 07:26 LolitaRegina
-
har inte barn, men tänker ungefär som du i vissa situationer ändå.. tex när väckarklockan ringer på vardagsmorgnar och man tycker det är okristlig tidigt att gå upp. men varför måste jag gå upp? jo, för att jag har världens bästa jobb att gå till, och det är det minsann få förunnat att ha! =)
Foto: Ulrica Zwenge
