Det verkar som att vad som helst kan hända under en graviditet
Ur Amelia Vänta Barn:
Du kommer säkert chockas över hur annorlunda du blir under graviditeten. En massa hormoner lever rövare i din kropp och precis ingenting känns som förut.
Det verkar som att vad som helst kan hända under en graviditet. Många är de historier om kvinnor med spikrakt hår som plötsligt fick lockigt hår efter att de fått de efterlängtade två blå. Eller om kvinnor vars syn, hörsel eller doftsinne förändras markant.
Oftast är det nog ens humör och sinnestämning som blir annorlunda. Man bara gråter hela tiden! Det kan vara över en reklam med en mamma och ett barn och man börjar gråta bara för att barnet är gulligt. Nyheterna och sjukhussåporna går bort. Likaså djurakuten. Buhuhu, det är så synd om alla katterna och barnen. Jag måste rädda alla barnen! Och så gråter man tröstlöst.
Under min första graviditet grät jag varje dag. Antagligen för att det inte skulle bli nåt barn utan bara en abort. Andra gången grät jag nog ett par gånger i veckan. Jag sökte medvetet upp sorgliga saker, jag kunde sitta i timmar och läsa dödsannonser. Alla dessa annonser med små teddybjörnar… Alla änglabarn… Och så grät jag och grät och grät. Gode gud inget får hända bebisarna, inget sånt, inte det hemska, jag står inte ut.
Tredje gången grät jag också eftersom lilla bebisen satt fast i äggledaren, men hjärtat pickade. Det var så otroligt sorgligt att den satt där och LEVDE, liksom tyckte, här är en bra plats, här ska jag växa, här sitter jag och mitt lilla lilla hjärta pickar. Livet är så himla sorgligt. Så mycket kan gå fel. Man är helt hormonpåverkad och bara gråter och gråter.
Nu fjärde gången har jag inte gråtit alls. Jag läser inga sorgliga artiklar, inga sorgliga böcker och stänger av när teven visar krig och sjuka barn. Det är min överlevnadsstrategi. När teve puffar för ett inslag om en man som förlorade sin fru vid ett kejsarsnitt så vet jag att det där ska jag INTE kolla på.
Nej jag gråter inte men jag vet inte var jag ska göra av min oro. All innestängd gråt har blivit till en sjuklig oro. Jag är jordens värsta hönsmamma till min lilla dotter. Varje gång det ringer tror jag att jag ska mötas av ett sjukdoms- eller dödsbesked. Jag är livrädd när andra är med henne och kan inte koppla av. Jag vågar inte åka bil och avskyr när andra ska åka bil. Jag ligger vaken i timmar på nätterna och oroar mig. Till exempel ligger jag och funderar över hur jag ska slingra mig ur ett löfte om att åka och hälsa på en kompis i hennes stuga i Värmland i sommar. Det sägs nämligen att det spökar i stugan. För över hundra år sen så mördade en ung mamma sin bebis, hon tog bebin och gick ner sig i sjön, och nu kan man höra barnskrik på nätterna. För det första är jag extremt mörkrädd och för det andra – tänk om den döda kvinnan går igen och gör nåt med min bebis! (Förutsatt att jag nu får en bebis, det oroar jag mig också för, ta i trä.) Eller tänk om jag vaknar på natten av barnskrik och så är det inte min bebis som skriker… Jag kommer inte stå ut en sekund i den där stugan.
Det är inte bara under graviditeten som man undrar vad som hänt med sitt gamla jag.
Docent Kerstin Uvnäs-Moberg har forskat på hormoner och hormonförändringar i samband med graviditet och amning. Hon har skrivit att kvinnor i samband med småbarnsåren drabbas av biologiskt orsakade personlighetsförändringar, de blir mer "till-lagsinställda och anpassade till monotona sysselsättningar" och "under småbarnsåren falnar intresset för karriären".
Maria Borelius skriver i sin bok "Sedan du fött" att nyförlösta kvinnor visar "en stor vilja att behaga andra", "intresset för omvärlden minskar" och "hon blir tjänstvillig". Hon blir dessutom mindre smart och sämre på att deklarera (!).
Jag känner inte alls igen mig i det där. Jag har till exempel aldrig skrivit så bra texter som då jag varit gravid och många av mina enligt mig själv bästa krönikor är skrivna när min dotter var under halvåret. Jag tycker att intresset för omvärlden ÖKAR i och med att man får barn. Innan kunde man ju skita i allt och bara leva på i sin ungdomsbubbla. När man har ett litet barn att ta hand om blir omvärlden extremt viktig. Politik blir viktigt. Miljön blir viktig. Man vill vara med och påverka världen där ens barn ska växa upp.
Jag fattar inte vilka kvinnor Uvnäs-Moberg har forskat på. Vilka kvinnor syftar Borelius på?
"Till-lagsinställd"? Bara för att man har fått en bebis? När min dotter var helt ny var jag som helt förbytt, jag var så förbannad och arg hela dagarna. Jag orkade inte med all skit som man i vanliga fall står ut med. Som jobbiga tanter och gubbar på Konsum. En dag fick jag nog och stod face to face mot en tant som hävdade att jag hade kört på henne med vagnen. Konsumpersonalen fick sära på oss där vi stod med varsin hytt näve i luften. Jag var bara en sekund från att slå till henne.
En bebis gör en otroligt ointresserad av att behaga andra! Man blir mer självständig, man får bättre självförtroende. Man blir starkare, rakare, snabbare, mer effektiv och ja, smartare!
