980904
"Linda, är det för att jag är så ful?"
"Linda, mitt liv stinker och jag vet att det alltid kommer att stinka. Ingen vill ha mig. Varför vill ingen ha mig?"
"Linda, jag skiter i vad som händer, det är mig fullständigt likgiltigt om jag är levande eller död."
Det går inte att svara vettigt på sådana här brev. För hur svarar man så de lyssnar och tar det till sig och så de fattar att man faktiskt bryr sig. Och vad vill de höra?
Vad ville jag höra när jag var yngre? Så som jag minns det så ville jag ha medhåll, jag ville höra "ja, allt stinker och kommer alltid att göra det" för på så sätt fick jag i alla fall rätt och jag har alltid älskat att få rätt. Men jag vet också att jag inte enbart ville höra undergång och misär, jag ville gärna få berättat för mig av någon ängel att just jag var predestinerad ett liv i lyx och lycka medan alla andra fick olycka, men något sådant fick man ju aldrig höra. Så jag fick nöja mig med minuskommentarerna.
Jag kände mig aldrig bekräftad när det gällde positiva saker, men alltid när det gällde negativa: "jag är så ful", sa jag och fick "ja det är du" till svar. Så jag körde på den linjen för att känna medhåll, jag behövde få höra att någon enstaka höll med, även om det var negativt. Det var kanske inte så smart men vad skulle man göra?
Svarar man "jaja det blir nog bra ska du se" så slutar de (läsarna) ju att lyssna. Man är inte trovärdig, de tycker man är som någon oförstående vuxen som inte minns hur det var att vara ung. Man bara förstör genom att låta alltför käck. Och känner en ung person att hon/han inte blir tagen på allvar så ställer man till stor skada.
Svarar man "ja ditt liv måste vara vidrigt" så förstör man lika mycket. För långt ifrån alla deppiga vill ha deppiga svar, vissa skriver ett deppigt brev för att sedan få ett positivt svar med en massa löften och lycka.
Så vad kan man göra?
Under Marilyn Mansons "Portrait of an american family"-turné så spelade Manson in samtal med unga som kom backstage efter konserterna. Han lät dem bekänna saker som de inte klarat av att säga till någon förut. Han säger i biografin "The long hard road out of hell" att han hade ingen aning om hur svarta och hemska liv hans fans levde. Han vet inte hur han ska bemöta dem, utan att säga klyschor som de redan hört. En tjej berättar för Manson hur hennes pappa efter att ha hört hur hon våldtagits av flera killar på deras gata börjar våldföra sig på henne också. Manson säger:
"With my music and in interviews, I never had any problem telling people about the lives they should be leading and the independence they should demand. But that was when I was talking to an aggregate, a mass, an undifferentiated group of people. Now that I was one-on-one and actually had the opportunity to chance someone's life, I froze momentarily. Then I told her that the fact that she was here and could talk about it proved she was strong enough to live through it and accept it. I wonder still whether anything I went on to say meant anything to her, or if they were the same clichés she had heard all her life."
(Sedan berättar han om mer horribla historier som man inte riktigt vet vad man ska tro om: en ung flicka som var gravid och hade sex med Trent Reznor, hon fick missfall på grund av sexet. Om en ung pojke som tillsammans med sin syster rymt hemifrån, brodern lät henne dansa för pengar, de var så fattiga att han till sist sålde henne till en lastbilschaufför och nu vet han inte var hon är.)
Flickan (vars pappa börjat våldta henne) ber Manson om att de ska byta tröjor och Manson har sedan den dagen haft med sig den här unga tjejens t-shirt med Nietzsches slogan "God is dead" och med Guds svar "Nietzsche is dead" tryckt på den.
Och det är fint gjort, det bevisar att han lyssnade och brydde sig.
Foto: Ulrica Zwenge
