980918
Kan inte sluta att tänka på brevet jag fick från en ung kille, plockar fram det och läser det igen och igen och det bränner sig fast.
"Linda, har du någonsin haft någonting alldeles för farligt i handen, och plötsligt insett att du har tillräckligt mycket av det farliga för att göra slut på alltihop? De flesta av oss har nog varit i den situationen, också jag. De flesta blir i ovan nämnda situation livrädda och tränger undan alla 'dumma' tankar, även jag. Men i går, när jag och några kompisar var på en fest, insåg jag plötsligt att jag inte var rädd längre... jag insåg att hur jävla lätt det än var, så blev jag inte rädd. Men, hur orädd jag än är så skulle jag skulle aldrig göra något sådant korkat och elakt."
Det finns ingen kille som skriver som jag, som skriver om de saker som jag skriver om.
"Varför tar folk för givet att det bara är tjejer som mår dåligt?" skriver en annan kille indignerat.
De har ingen kille att läsa, så de får nöja sig med mig.
Jag läser en intervju med Elliott Smith i Dazed and confuzed i från i somras. Han säger en sådan bra sak:
"People feel worse if what they feel is not reflected in records or on TV. It inoculates them against feeling really shitty all the time."
Men jag tror inte det räcker med skivor och teve, utan man måste också få läsa om det. I böcker eller tidningar.
Ger mig ut på jakt efter en kille som skriver vettigt om hur det kan vara när man är ung och hittar till sist en som skrivit en fenomenal text, en kille vid namn Andreas Palmaer. Han skrev nyligen en väldigt sorglig text i Dagens Nyheter om skoltiden. Han skriver om hur ingen ville prata med honom, hur svettlukten trängde igenom allt, hur ingen deodorant hjälpte. Sedan träffar han en gammal klasskompis som han vet jobbar på en sunkbar och han tänker "ha ha ha jag tjänar mer pengar än dig din jävel, men antagligen gör jag inte det för jag tjänar ganska lite pengar".
Jag skulle helst vilja skriva ut hela krönikan men det får man inte så jag citerar slutet:
"Jag vet inte varför jag bryr mig egentligen för dom slog mig aldrig egentligen, förutom kanske två gånger, dom bara struntade i mig. Egentligen hade jag det bättre än dom flesta. Det var bara det att jag inte fick vara med. Jag fick inte knulla och dricka öl. Min mamma lät mig vara ute så länge jag ville men jag var aldrig ute. Jag tittade bara på tv och drack sockerdricka. Men alla kan inte vara med, så har det alltid varit och så är det nu också när vi nästan är vuxna."
Han borde få mer plats i tidningen.
Men nu är det det här brevet från den unga killen som jag inte kan sluta tänka på. Han skickade med en dikt också och jag vill ge honom en kram och säga att han är bra, men det går inte för jag vet inte vem han är och allt jag har är ett brev och en dikt så jag publicerar hans dikt för jag tycker den är så alldeles nattsvart fin.
"när man hatar sig själv så mycket så att
man inte längre tycker att man är värd ett liv,
det är då man har vunnit,
det är då man är fullbordad...
det är då man har vunnit en plats i himlen"
Foto: Ulrica Zwenge
