981016
Jag kan inte ge mig in i diskussioner för när argumenten blir för häftiga och tonen för upprörd tror jag att de är arga på mig för att jag inte tycker exakt som dem och att de aldrig mer kommer att vilja träffa mig och att jag till slut inte ska ha några kompisar.
Jag tar tyvärr den undergivnes roll och håller med för jag inte kan bråka mig till att få rätt. Om jag inte är packad, men då tar jag alltid till personangrepp, något som jag helst inte vill syssla med. Därför försöker jag vara packad så sällan som möjligt.
Eftersom jag är så konflikträdd så sitter jag där och tar emot all skit medan diskussionen pågår, men så går jag hem hämdlysten och spyr ut det jag borde ha sagt vid diskussionen i fråga. Men det leder ju ingen vart att med helt andra personer än de som var närvarande vid diskussionen älta vad man borde och inte borde ha sagt.
En god vän kom fram till slutsatsen att han såg på människors relationer med ett moraliskt perspektiv medan jag agerade utifrån relationer som ett socialt eller psykologiskt fenomen. Då han pratar rätt och fel så pratar jag förtryck och hämd. Om han pratar elak/snäll så pratar jag över/under.
Han bara "Linda du ser nästan alla människor som varandes över eller under i någon social skala. Det gör att alla handlingar bedöms efter denna skala i din värld. Jag ser människors möten (mellan bekanta eller vänner) som i grunden ett likvärdigt möte mellan likvärdiga individer (även om de har olika talanger eller så). I din värld finns liksom inget utrymme kvar mellan folks sociala sfärer. Så fort någon annan i närheten utvidgar sin sfär så inkräktar den på din. Det leder till en slags social hyperkänslighet."
Och ack så rätt så rätt han har. Ja, jag ser allt som en tävling. Men vad är då till exempel en diskussion om inte en tävling där det går ut på att vinna, på att få alla andra att tycka som en själv?
Och får inte folk de andra att hålla med dem, så blir de sura och stämningen känns som när man spelat Monopol och de som förlorat sitter och är assura. "Är du sur?" frågar man. "Vaddå nä jag är inte sur", får man som svar. Men man ser ju att de är skitförbannade.
De flesta är dåliga förlorare när det gäller spel och de flesta är dåliga förlorare när det gäller diskussioner för att livet just är en tävling.
Vad skulle livet vara om inte en tävling? Där alla snackar skit om alla bakom varandras ryggar och alla är missunsamma och blir sura innerst inne när det går bra för någon annan. "Gud vad kul att hon fick det där jobbet", säger de mycket forcerat och ler ansträngt.
Därför står jag fast vid: det är en tävling.
Jag säger inte att det är bra att det är en tävling, jag menar att det är ett faktum att många beter sig som om det är så, inklusive jag själv. Så sluta att försöka att dölja det, sluta att försköna er själva.
Foto: Ulrica Zwenge
