981023

Jag är på en tillställning där det går omkring en massa vuxna och det känns som om jag inte känner någon för jag står alldeles ensam, vid väggen med en spritdrink. Men jag ska inte dricka sprit för jag tycker inte om mig själv när jag dricker sprit, alltså hur jag blir när jag dricker sprit. Jag vill ha orubbligt självförtroende men inte den sortens übermensch-självsäkerhet man får av sprit, därför ska jag inte dricka sprit. Jag ska dricka vin eller öl, för man kan inte heller dricka ingenting. Man kan inte låta bli att dricka för då lär man aldrig känna någon.

Men jag känner ingen. Det är som hade jag stått utanför i mörkret. Vid väggen med starksprit i handen.

De vuxna kommer fram till mig, de försöker prata, de lägger ut ämnen, men jag kan inte plocka upp dem. Alla försök till samtal faller platt till marken. "Det ser ut att bli mycket folk." "Mmm", säger jag utan att komma på något att säga tillbaka. "Så du känner alltså Niklas." "Ja, jag känner honom", säger jag och vet inte vad jag ska säga för att hålla igång diskussionen. Diskussionen hålls inte igång och den vuxne går därifrån. Jag kan inte prata. Kan överhuvudtaget inte konversera för mår så dåligt när jag hör alla klyschor man måste använda sig av. Man måste säga saker som "åh, vad fint de har ordnat, oerhört vacker dukning" och "det var länge sedan jag kom ut så här" och "vad gott det ska bli med lite mat i magen". Jag kan inte säga sådant för jag är så rädd att folk runt omkring mig ska höra och skämmas å mina vägnar, men jag är medveten om att jag gör bort mig ännu mer så som jag håller på och jag måste bort härifrån.

Jag andas vatten, jag andas vatten, jag andas vatten, jag tänker så och när jag tänker det så känns det tryggt.

Jag tänker att det är en omöjligt för om man gör det så dör man och när jag tänker på omöjligheter som gör att man dör så känner jag mig trygg.

Det är nu killen dyker upp för att stamma fram sin teori. "Linda, tänk om det kom fram en man som hade lösningen på livet, alltså livets gåta. Han satt på hela hemligheten, som ett slags Jesus alltså. Och han fick en massa anhängare som trodde på honom. Men så tog den här Jesusaktiga mannen livet av sig, vad skulle det säga, vad skulle det innebära? Vad tror du skulle hända?" Tyvärr, jag vet inte, är jag tvungen att säga, för jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Ingen aning. Antagligen skulle väl ingenting hända.

"Men du som skriver", fortsätter killen, "jag ville diskutera det här med dig, du som är författare."

"Äh, jag går till barnbordet", säger jag, "ja, jag sitter hellre vid barnbordet." Men det finns inget barnbord. Och jag tackar min ängel för det för jag kan inte prata med barn heller.

"Öh... eh... är det kul med höstlov nu då? Vet du, att när jag var liten så fanns det minsann inget höstlov, vi slet och stånkade, gick till plugget varje dag. På vintrarna fick vi syskon gå till skolan varannan dag, för familjen hade bara råd med ett par skor."

"Går det bra på fotbollen?"

Allt faller platt till marken.

Och till tjejerna: "Öh... gillar du Spice Girl något då?"

"Går du på sådant där disko?"

"Vad gör ni där då, diskar.. hihi... Vet du, att när jag var liten så fanns det inget sådant där disko, dans hette det. Och på den tiden hade bitarna melodi."

LOSER.

Tänker på hur det var när jag var liten, jag ville helst att de vuxna lät bli att ställa pinsamma frågor, att de inte pratade med mig överhuvudtaget. Jag såg ju att de led, att de tyckte det var hemskt att behöva fråga på ett pinsamt flåshurtigt sätt "Hur är det i plugget då?" eller "Är majen schysst då?"

De skulle annars aldrig ens använda ordet plugget men bara för att de pratade med ett barn så trodde de att de behövde anpassa sig på något sätt, men jag använde som barn aldrig ordet plugget eller majen.

Så därför låter jag bli och prata med barn och blir enligt mig själv en högst hänsynsfull person men in deras ögon, i barnens ögon, blir jag antagligen en kall och otrevlig jävel. Men jag ändå inte sluta att se mig själv som mycket hänsynsfull och omtänksam.

2005-11-05 13:28   Diva

"Man kan inte låta bli att dricka för då lär man aldrig känna någon.
Men jag känner ingen. Det är som hade jag stått utanför i mörkret. Vid väggen med starksprit i handen."

Det var exakt min verklighet två-tre år tillbaka, men jag bestämde mig för att kämpa, jag ville verkligen inte ha det så där. jag hade tur å har lyckats någolunda bra, det jävliga är att när den psykiska spänningen i kroppen släppte på grund av en aning bättre självförtroende så släppte också den fysiska, å av olika orsaker som jag inte orkar gå in på närmare så har jag nu utvecklat vestibulit istället,delvis på grund av minskad muskelpänning i bålen alltså... verkar lite vimsig nu, behövde bara skriva av mig, dina ord väckte så mycket tankar, tack!