991204
Har äntligen läst Martin Kellermans Rockybok. Jag har grämt mig in i det sista inför att läsa den, trots löften om att jag kommer tycka om den.
Det är något fel på mig. Jag har så svårt för att läsa serier, alla serier, det spelar ingen roll vilken. Det är en sådan röra, bara en massa rutor med kludd i. Jag blir helt förvirrad för det känns som om det inte finns något jag kan fästa blicken på. Det är heller ingen naturlig ordningsföljd bland pratbubblorna och så kan jag inte läsa handskrivna saker, det är omöjligt att se vilka bokstäver som är vilka.
Vykort och handskrivna brev har jag slutat att läsa, jag läser bara saker som är skrivet på en dator, inte skrivmaskin, för är det skrivet på maskin kan man vara ganska säker på att det är psykon som har varit framme. Så är fallet med de brev jag får i alla fall. Om till och med adressen är skriven på maskin så är det ingen tvekan om att det är en psykopat.
Det är samma sak med tevetablån, jag tittar och tittar, ögonen går runt runt men jag SER ingenting. Jag kan inte titta i tabeller heller, det finns ingen början och inget slut, jag bara flackar med blicken. Jag missar ofta bra teveprogram på grund av att jag inte sett att programmet stått i tablån. Min syster är likadan, men hon är snäppet värre, hon måste ringa mig och fråga vad det är på teve, hon har liksom gett upp helt vad gäller tevetablån.
Hon ringer mig och frågar "vad är det på teve i kväll" och jag undrar lite försynt om hon inte har någon tidning men då säger hon förbannat "du VET att jag inte kan läsa tevetablån". Så jag plockar fram Expressen och läser tevetablån så noga jag kan för att göra henne glad och så lägger hon på. Detta händer ganska ofta.
Jag gillar böcker bäst, för där har man inget annat val än att med ögonen följa rad efter rad. Ingen förvirring, ingen röra, utan man kan läsa lugnt och stilla. Inga bilder stör, ingen flackande blick.
Nu grämer jag mig för att jag väntade så länge med att läsa Rockyboken. Jag låg en hel lördag och läste den i ett svep och garvade högt för mig själv. Alla roligast är det när Rockys polare har broddar: "Det är okej om jag går tio meter framför dig va? Du inser förstås att du är den enda jäveln under 60 som har broddar?"
Eller så Rocky sitter på toa och det finns inget att läsa så han läser på WC-ankans innehållsdeklaration och ropar åt sin polare att slänga in något att läsa. Han får en Slitz och börjar bläddra, men kastar den ifrån sig och fortsätter med att läsa på WC-ankan.
Jag garvar igenkännande åt hans menlösa bimbobrudporträtt. Till exempel då en av Rockys tjejpolare fyller år och han och några till försöker få med henne ut, de säger att hon får göra vad hon vill, de är med på allt. Och då väljer hon att hyra en romantiskt video och killarna tvingas sitta med och man ser hur de lider och suckar av tristess. Eller då Rocky går på bio med den där bruden som älskar Ethan Hawke och filmen "Lysande utsikter" och som efter bion vill gå på kafé för att "diskutera filmen" och Rocky förbannar sig själv att han ens gick på bio med henne.
Rocky gör boken igenom saker som anses vara "typiskt tjejiga", som att paxa span. Och han säger upp bekantskapen med en kompis för att han "tog" Rockys ex. Rockys liv kretsar kring tjejer, hur han ska göra för att slippa vara singel.
Kellerman gör något så ovanligt för en kille som att skriva ner sig själv eller sitt alter ego Rocky. Fantastiskt roligt är det när han ligger och väntar på en tjej i ett tält i Hultsfred och tänker att det för en gångs skull vore kul att hålla kontakten med något festivalragg. Men tjejen kommer aldrig tillbaka, hon lämnar honom och sitt tält och drar därifrån och hon säger till sin väninna att hans snopp såg ut som en champinjon...
Om fler vågade skriva som Kellerman skulle mirakel hända. Rocky bevisar nämligen att skillnaden mellan tjejer och killar inte existerar. Heja Rocky!
Foto: Ulrica Zwenge
