000101
Blir så här den första januari varje år plågsamt påmind om pubbe-breven jag skrev till mig själv varje nyårsafton när jag var tonåring. De var som ett slags nyårslöfte. Jag skrev med pubbe-händer, med pubbe-handstil på pubbe-brevpapper om saker jag ville skulle inträffa det kommande året och jag passade på att skriva in några frågor till mig själv (har du fått mens? hur känns det att ha sex?) och varje nyårsdag läste jag det föregående årets brev för att se om det hade hänt något. Men nej, som sagt: mens vid 15, sex vid 19. Och då hade jag för länge sedan slutat med de där pubbe-breven.
"Amen, Linda, när du hela tiden tar upp det där om hur sent du hade sex första gången, förstör du då inte för dem som är så gamla som 20 men inte haft sex? Gör det inte så att de känner sig ÄNNU mer miffo?"
Tyst, stör inte nu, jag arbetar faktiskt.
"Linda, jag mailade häromdagen undrade om du inte bidrar till att unga att känna sig ännu mer värdelösa när du ständigt tar upp hur sent du hade sex och hur mesig du kände dig då? Jag förväntar mig ett svar."
TYST. Låt mig skriva i fred på min hyllningstext till alla miffon.
Jag skrev alltid samma sak i de där nyårsbreven: Gör så att jag får en kille, gör så jag börjar umgås med skolans tuffa och snygga gäng, nästa år ska den och den hälsa på mig och jag ryser nu när jag tänker på det. Varför var jag så beige?
Läste nyligen en massa noveller skrivna av tonåringar, och de flesta är inne på exakt samma sak: de vill ha en kille, de hatar skolans tuffa gäng och de är alla mobboffer som vill bli populära. Det är så mycket onödig energi som läggs ner på detta.
Var miffon, och var stolta över det! Gå omkring med ett glatt leende och odla era talanger, för snart, alldeles snart så är hela livet ert. Det är ju vedertaget att alla som är "lyckade" i skolan med allra största säkerhet blir totalmiffon när den slutar.
Julie Burchill skriver i "I knew I was right" att det viktigaste att förstå under skoltiden är "how bad the In Crowd feel about themselves", och hur tomma de känner sig. Burchill beskriver en talande bild ur en amerikansk bok som heter "Is there life after high school?" där The king and queen of the prom direkt efter skolan hamnar på fabriken medan miffona upptäcker att inget kan stoppa dem, the sky is the limit, ungefär.
Burchill skriver: "When we think of the sad adolescent memories of all the great film beauties from Marilyn Monroe to Kim Basinger to Uma Thurman, we hear the same thing over and over; that they were wallflowers at best, pariahs at worst. The King and Queen of the Prom just know, in their heart of hearts, that their lives will effectively end the day they walk through those school gates for the last time. And they know that the oddballs will thrive in the world outside. That’s why the stick your head down the toilets."
Där ser ni, länge leve miffot.
"Linda, jag FÖRTJÄNAR ett svar. Jag är nämligen en kille på 20 år som inte ens kysst någon och jag tycker att du får mig att lida ännu mer än jag gjorde innan. Det är jobbigt som det är att vara 20 och oskuld, du behöver inte komma här och göra det värre. Svarar du inte, går jag vidare med det här."
Det spelar ingen roll hur mycket ni än hotar mig. Jag KAN inte svara på alla mail, hur tror ni att jag ska hinna läsa era enormt långa mail och svara på dem alla? Och hur stor lust får man att svara när ni mailbombar mig på det där sättet?
Jag ska försöka svara på alla mail, men snälla, sluta mailtracka, det blir inte bättre då. Jag svarar på dem en efter den och det kan ta tid. Om vi alla lugnar ner oss lite så blir alla till sist nöjda och glada och för övrigt tror jag att jag snarare tröstar än sabbar när jag skriver hur gammal jag var när jag hade sex första gången.
Foto: Ulrica Zwenge
