000122
Såg på nyheterna där ett par turister fick frågan om vad de skulle känna om deras resebyrå gick i konken medan de var borta på charterresa. De sa att det är inte viktigast att få pengarna tillbaka utan det är mycket viktigare att det finns personal så att man kan få information.
Hur kan de tycka så? Pengarna då? Säg att de lagt ner 10 000 på resan, hur kan de INTE bry sig om dem? Jag skulle vilja ha alla stålar tillbaka plus ett fett skadestånd, det är det enda som skulle göra mig nöjd.
Hörde på P3:s "Folkradion" om att vissa försäkringsbolag försöker göra profit på unga mammors rädsla och oro. I radion satt en unga förstagångsmamma och sa att hon blev jätteledsen när de ringde till henne och försökte sälja mamma-barn-försäkring. För det sista hon tänkte på var allt hemskt och alla olyckor som kunde hända hennes lilla bebis. Hon hade annat att tänka på.
Jag menar, det är det FÖRSTA jag tänker på och ibland det ENDA och jag har redan försäkrat bebisen i magen och mig själv. Jag har vidtagit alla tänkbara åtgärder och jag fixade det på eget bevåg utan att någon behövde ringa hem till mig och prångla ut något. Vad är det för annat man tänker på, att man har tillräckligt med blöjor hemma eller att vällingen inte är slut?
Det är så mycket man inte får prata om, som vad som händer om man får ett jättesjukt barn, får man lämna bort det då? Tänk om ens bebis aldrig kommer att kunna prata eller äta själv och måste andas genom en slang i näsan och man känner att man inte vill ha den, vad händer då?
Man vågar knappt fråga om sådana saker för det känns som om hemmet för tvångsomhändertagande av mammor som inte klarar av att ta hand om sitt barn ligger och lurar bakom varje hörn. Det känns som om barnmorskorna gör små noteringar i sitt block och sedan när man vaknar upp efter snittet så är bebisen bara borta för att man hade frågat om vad som händer om ens barn blir handikappat.
Läste i Aftonbladet om dem som spelade Fia och Hampus i teveserien "Den vita stenen" för hundra år sedan och hur de inte ersatts ekonomiskt för alla repriser och utlandsförsäljningar. Julia Hede som spelade Fia, och som endast tjänade 7000 spänn, säger: "För mig handlar det inte om pengar, utan om upprättelse. Att man respekterar att jag lidit genom 13 år i skolan." Hon fick förklara för alla i skolan att hon var precis som alla andra "för att orka". Intill intervjun fanns en bild på en mycket bister Julia Hede med ihoptsnörpt mun.
Okej, hon vill inte ha pengar säger hon, utan upprättelse. Och hur ska denna upprättelse se ut? En ask Aladdin (OBS, hur stavas Aladdin?????), ett brev från Svt där de ber om ursäkt plus en bunt publikbiljetter till "Söndagsöppet"? Jag tror inte ett skit på det där. Jag tror hon vill ha redigt med cash retroaktivt. Och det är hon naturligtvis värd. Grejen är den att hon borde säga sanningen.
Varför är det så fult att säga att det är just pengarna man vill åt? Vem fan vill INTE ha pengar?
"Nej nej, inga pengar för mig." Det är ju fullständigt bull. Eller jag vet, Julia Hede kanske menar att hon vill ha pengar men att DE INTE ÄR VIKTIGA utan att det är GESTEN och UPPRÄTTELSEN som pengarna innebär som är det viktiga. I så fall tycker jag att hon ska slicka i sig upprättelsen och sedan spola ner pengarna i toan och sedan gå till jobbet med högburet huvud.
"Det är bara pengar" är en klyscha jag bara inte kan förstå. Hur då BARA pengar? Pengar kan ju aldrig vara bara. Pengar är ju allt. Det går inte att överleva utan pengar och ju mer pengar man har desto enklare blir det.
Lotta Stenson, svensk designer i New York, säger i Svenska Dagbladet om framtiden:
"Jag är lycklig för det jag har nu, men skulle jag känna en dag att jag inte orkar har jag inget problem med att stänga. Det är så mycket annat jag skulle vilja göra. Man kan ju flytta till en ö, gå barfota och plocka lite kokosnötter. Då har jag försökt i alla fall!"
Så där hör man ofta folk säga, att om det de gör nu inte skulle gå bra så kan de alltid lägga av och kanske sticka ut och resa eller börja samla på något eller något i den stilen.
Men försörjningen då? Hur ska de överleva? Det är ju inte alls bara att flytta till en ö och gå barfota. Det är ju inte alls BARA om man måste lägga ner sitt företag. Det är ju en katastrof!
Hur blir man så där lugn? Alla är så konstiga eller är det bara jag?
Foto: Ulrica Zwenge
