000205
Jag gjorde bort mig något kopiöst när jag i veckan stolpade in i en järnaffär och gick fram till disken där det stod en blond ung tjej, max 23 år. Jag plockade upp en ask med borrar ur min väska och sa: "Jag vet inte om du vet, men jag skulle vilja veta om det går att borra i betongvägg med de här."
Tjejen hade råkoll, kunde svaren på alla frågor och hjälpte mig med skruvar och plugg och allt jag behövde.
Det ni, så fördomsfull är jag. Jag skäms fortfarande. Jag borde åka på käften för det där.
"Min tjej är så jävla jobbig, hon bara tjatar på mig att jag måste städa hela tiden, det är fan ingen skillnad mot att bo hemma med morsans eviga tjat." Det där känner ni ju igen. Men har ni någonsin hört en tjej säga "Min kille är så jobbig, han bara tjatar på mig hela tiden om att jag måste laga packningen i kranen som droppar, han låter precis som min farsa"?
En tjej som klagar på killen för att han aldrig diskar blir en tjatmorsa på nolltid. Men en kille kan tjata hur mycket som helst på sin tjej om sladdar som ligger ut i hela rummet eller om hyllor som aldrig blir uppborrade utan att bli tjatig. Han blir knappast en tjatig farsa. Sladdar och borrar har helt klart högre status. Liksom allt killar gör, liksom hela killen.
Nu när det går sämre för pojkar i skolan rent betygsmässigt måste det utredas. Det är ett stort problem och skolan ska undersökas och förändras. Men när man pratar om flickors problem, så ligger det hos dem själva och inte hos skolan. Som i Folkhälsoinstitutets livsfarliga bok "Leva ihop" där det sägs att det bara är naturligt att flickors intresse för matte och skolan avtar i puberteten för att de hellre ägnar sig åt kroppen och sitt utseende. Man hör aldrig något om att ändra skolan för flickors skull.
Men när det går kasst för killar ska man ändra på skolan. För problemet kan ju aldrig ligga hos killarna själva, eller hur?
Läste en krönika av Anna Lytsy i DN där hon skriver om ett dagis rutiner för att få ut barnen utomhus så smidigt som möjligt. För att undvika kaos i kapprummet så väljer personalen ut ett barn som sedan får välja ett annat och så vidare. Så fort ett barn blivit valt går det ut och klär på sig. Men i själva verket så är det inte personalen som väljer ut det första barnet, det gör de två äldsta pojkarna (blott fem år gamla) som väljer sig själva och varann. Om de inte får börja så förstör de för alla de andra barnen genom att ingnorera leken och prata högt med varandra. Så av "praktiska" skäl får dessa två pojkar börja att välja varje morgon. Och de väljer alltid i samma ordning, först väljer de de stora pojkarna, sedan de stora flickorna och de små pojkarna, sist väljs småflickor och flickpojkar.
Vad gör man om man får en liten flicka? Som redan när hon är ett år och ska börja på dagis lär sig att hon kommer sist i rangordningen? Vad göra när man inte kommer att få med sig de andra föräldrarna i en diskussion om dagisfröknarnas lamhet och orkeslöshet vad det gäller att ändra på den rådande könshierarkin?
Anna Lytsy skriver om en annan småflicksmamma som över huvud taget inte fattar varför man ska vara arg över detta för "Emma var ju så glad den dagen hon kom hem och berättade att Stor-Erik hade valt henne!"
Jag vet ett dagis som tog bort sin verkstad för att de "hade haft så få pojkar nu ett par år". Det verkar inte bara vara så att dagisfröknarna inte gör ett dyft för att ändra på könshierarkin utan de verkar också tvinga in de små barnen i de typiska könsrollerna.
Man är så maktlös. Jag ser bara tre alternativ: 1. Acceptera att killar är bättre än tjejer. 2. Inte acceptera att killar är bättre och bli ett tjatmonster som jag. 3. Göra som i "Fight club", spränga världen. Där sprängs världen sprängs till tonerna av Pixies "Where is my mind". Jag har aldrig upplevt något vackrare.
Foto: Ulrica Zwenge
