000219
Jag grinar när jag ser på Djurakuten på teve, katten Gustav ska avlivas och de filmar hur hans husse får ta farväl. Sedan filmar de Gustav där han ligger död nedbäddad under en vit filt med en liten ros bredvid sig. Jag skulle vara tvungen att ta valium intravenöst för att klara av en sådan situation och sedan sjukskrivas ett helt år och bara ligga och grina.
Jag grinar när jag hör trafikrapporten på Radio Stockholm om en ambulanstransport på väg till Karolinska. De ber bilisterna lämna plats för ambulansen för den innehåller ett mycket sjukt barn och de har mycket bråttom till Karolinska. Meddelandet återkommer ovanligt många gånger. Ett mycket sjukt barn. Jag går in i duschen och grinar lite.
Jag grinar när jag läser om ett rattfyllo som körde rakt in i en taxi så att en fyramånaders bebis som satt i sin mammas famn slungades mot framsätet och dog.
Jag grinar när jag läser om åtta 15-åriga killar som våldtog en 14-årig flicka i ett garage i Rissne. Fyra fullbordade våldtäkter. När en av killarna greps flinade han och gjorde tecknet mot en fotograf. Flickan är bara 14 år.
Jag grinar när jag i kvarteret där jag bor ser lappar med bortsprungna katter. "Var är vår stora vita hankatt Prinsis?" Och det är vinter och så kallt ute och hur ska Prinsis klara sig utan att frysa ihjäl och var ska han få mat ifrån? "Har någon sett vår en månad gamla kattunge som trillade ut från fönstret? Hon är gråspräcklig och svarar på namnet Bebisen med ett högt jamande läte." Hur ska Bebisen överleva? Bebisen kommer i alla högsta grad inte klara sig om hon bara är en månad gammal. Jag kallar också mina katter för bebisarna.
Tänk att förlora en katt. Tänk om ens katt springer bort och man till slut måste ge upp letandet efter att dag och natt gått runt på gatorna och ropat på den. Och så kommer man hem till en tom lägenhet, ingen liten mjuk ängel i päls kommer och säger hej på kattspråket och ingen klöser på trädstammen av ek och det är fortfarande mat i kattskålarna som man måste tömma och aldrig mer plocka fram. Och det ligger råttor och hartassar överallt på hela golvet men det är ingen som leker med dem. Inget plingande ljud från alla leksakerna och alla kattplatserna är helt tomma. Och det är inget kattkiss på DN varje morgon och ingen försöker öppna alla köksluckor för att hoppa in och leka och det är ingen som rafsar bland papprena på ens skrivbord varje natt och det är ingen som väcker en med tassarna varje morgon. Och det är ingen som pratar med en på kattspråket som man förstår.
Jag grinar när jag tänker på vad som skulle hända om mina katter rymde och försvann ut i trapphuset och på något sätt kom ut på gatan och blev uppskrämda i ett träd eller överkörda. Man skulle inte kunna locka hem dem för man skulle antagligen bara skrämma dem ännu mer genom sitt jagande och paniken i rösten då man ropade deras namn. Jag drömmer nästan varje natt om hur de på något sätt försvinner och aldrig mer kommer tillbaka och jag står inte ut.
Jag grinar när jag läser om hunden Zacko som blev nedstucken med en morakniv mitt på Hötorget av en annan hundägare. Det var Zackos födelsedag och hans husse hade gått till Hötorget för att köpa korv till den och så blev den mördad. På kvällen gick hussen dit för att tända ett ljus och lägga blommor på marken.
Jag är inlagd på sjukan för ett planerat kejsarsnitt. Jag är ganska så stabil.
Foto: Ulrica Zwenge
