000226
Jag var världens räddaste barn. När jag var fem-sex år eller till och med äldre var jag livrädd för alla gubbarna i min släkt, inklusive mina kusiner. Jag var inte bara blyg utan fullkomligt livrädd. Det var fruktanvärt om jag lyftes upp för att sitta i någon av deras knän. De var superläbbiga gubbar för mig, och så luktade de konstigt, krydda och sådana saker.
Jag var synnerligen miffo som barn och jag är synnerligen miffo som vuxen. Jag vågade nästan ingenting och många av de läskiga sakerna vågar jag fortfarande inte göra.
Jag vågade inte skrika med när någon ropade "ge mig ett D, ge mig ett I, ge mig ett F, vad blir det? DIF!" Jag löste det genom att mima. Och jag mimade och mimar fortfarande till Ja må han leva.
I klassrummet vågade jag inte räcka upp handen och be om något och när fröken inför en skolresa frågade om det var någon i klassen som brukade bli åksjuk vågade jag inte säga till. Så jag spydde på bussen inför hela klassen. Jag vågade inte grina när folk såg det. Och inte spela Bingo. Jag vågade inte ropa "bingo" högt när jag fick det. Jag satt tyst med min bingorad framför mig.
Det är ganska sorgligt. Varför blir vissa så här? Jag kan inte riktigt utröna vad det var jag var och är så rädd för. Att skämmas och bli röd i ansiktet? Ja. Att bli till allmänt åtlöje? Ja. Men varför är det så hemskt?
Jag vågade inte leka. Jag lekte aldrig för det krävde ju att man skådespelade lite, och det vågade jag inte. Det var hemskt att leva mig in i olika Barbielekar. Jag vågade inte dansa och jag mimade när klassen skulle sjunga på musiken. Jag vågade inte applådera eller jubla högt. Inte ropa på någon i korridoren, inte heller gå ensam över skolgården.
Och det var vidrigt när man hade uppsats i aulan och var tvungen att gå på toaletten. Man måste gå längst fram och skriva upp sig på en lapp, vilket gjorde att man syntes. Alla kunde strirra och jag ville inte synas. Var det något jag hatade var det att synas. Det var samma sak med att gå längst fram i klassrummet och vässa pennan. Jag avskydde även maskerad, på grund av skådespeleriet det innebar.
Jag hade också ett slags renlighetsmani. Jag vågade inte använda fingerfärg för jag ville inte smutsa ner mig. Så medan alla de andra barnen satt i underkläderna och målade med hela kroppen satt jag snäll vid ett rent bord och målade ut fingerfärgen med en pensel.
I dag hatar jag att baka och laga mat av samma anledning, jag vill inte smutsa ner händerna.
För mig är det en hemsk tanke att man måste sticka ner händerna i en burk med köttfärs för att rulla köttbullar.
De två värsta sakerna jag fick utskällning för, förutom att jag inte ville gå två och två eller ännu fler på toa samtidigt, var när jag hemma hos en kompis fick en bananfluga i min O’boy. Jag fick äckelpanik men fick ingen ny O’boy, för det var inte alls äckligt med bananflugor enligt kompisen som skällde ut mig. Så jag fick ett glas vatten istället. Det andra jag fick utskällning för var när en kompis lillasyrra var sjuk och pappan i familjen kom med rump-termometern i högsta hugg och stack ner den i min kompis vaselinburk, samma som hon använde till läpparna. Jag fick äckelpanik men blev utskälld för att jag var en renlighetstönt.
Man ska söka hjälp om ens miffo-egenheter stör och gör det dagliga livet svårare. Och då får man öva på att göra alla de sakerna man tycker är läskiga. Så snart ser ni mig ropa "ge mig ett D, ge mig ett I, ge mig ett F, DIF!" och smeta vaselin med analbakterier i på läpparna. "Det är inget farligt alls, rumpan är något helt naturligt hos oss människor, se så, smeta på."
Hur mycket förstör man om man inte vågar göra saker inför sitt barn? Till exempel dansa små grodorna runt granen på dagis? Eller stå och sälja bingolotter åt det i tunnelbanan?
Vågar alla föräldrar det? Måste man göra sådant? Om man inte vågar, för man vidare miffo-egenskaperna då?
Foto: Ulrica Zwenge
