000304
Nu har jag kommit på varför det är så jobbigt att vara jag: jag är så perfekt. Jag är alltså en pain in the ass-människa av stora mått. Jag kan inte delegera och jag tror ingen annan människa klarar någonting. Jag tror jag klarar allt bäst. Vilket jag naturligtvis inte gör och när jag gör misstag, för jag gör misstag eftersom jag är människa, så känns det förödande.
Jag har två hang ups som har med kontroll att göra, kontrollbehov och jag känner mig kontrollerad av andra. Men när man känner sig kontrollerad av någon annan så är det i själva verket man själv som försöker kontrollera denne person.
Exempel på att jag är perfekt:
Jag åt inte en enda banana split under graviditeten, trots att jag ständigt var sugen på en (med lakritssås). Jag fick heller ingen matnoja eftersom jag bara såg till att inte få någon.
När jag äter p-piller så får jag aldrig biverkningen "kylskåpseffekten" som det står på paketet att man kan få, jag ser helt enkelt till att inte få den. Hur lätt som helst. Det är ju bara att låta bli. Jag är ju chef över mina handlingar.
Jag har bestämt en vikt som jag tycker verkar bra, och så håller jag den, enkelt. Jag bantar aldrig eftersom jag aldrig går upp.
Jag lämnar alltid mina texter innan deadline. Jag kommer alltid för tidigt till möten.
Jag har perfekt målade naglar, alltid. Jag städar och tvättar en gång i veckan, alltid. Det skulle aldrig inträffa att jag vaknande en morgon utan att ha några rena kläder att sätta på mig. Jag har alltid frukost hemma. Jag betalar samtliga räkningar när man ska. När jag flyttade hemifrån RINGDE jag upp Radiotjänst och bad om att få betala teve-licens. Jag äter mat från hela kostcirkeln. Jag använder tandtråd varje kväll, byter lakan varje vecka, byter disktrasa varje vecka och tandborste varje månad. Jag har satt det i system så att jag byter lakan och disktrasa varje helg och byter tandborste vid varje månadsskifte.
Sådana som jag får inga kompisar. Folk vill inte ha en sådan som mig som vän. De får panik och olustkänslor. De vill ha en vän som också klantar till det ibland och som frossar i mat och som redan den 5:e har gjort av med hela lönen. En som kan lugna en, få DEM att känna sig lite bättre, mindre misslyckade.
Jag känner nästan ingen människa särskilt väl, och nästan ingen känner mig. Jag sitter här själv med mina perfekta naglar.
När folk ber mig att göra saker så gör jag dem och de är alltid klara på utsatt tid. När vi är flera stycken som har fått samma uppgift är det inte sällan så att jag var den enda som verkligen tog det på allvar och gjorde den. Jag har fått lära mig att när folk ber en göra saker så är det inte alltid de menar allvar, i alla fall var det kanske inte så viktigt som jag trodde. Jag har fattat att det är något socialt man bara säger: "kan du" eller "snälla, gör det". Folk behöver inte alltid mena att man ska göra det. Samma sak med det där "vi rings, vi ses på fredag". Säger någon det till mig så skriver jag in det i min almanacka och planerar veckan efter det. Men oftast blir det inget med det där att "vi ses på fredag", det var bara en artighetsfras. Som alltid går mig helt förbi.
Som vanligt sitter jag här med mina perfekta naglar och har inte fattat någonting.
Man ska inte läsa läkarböcker eftersom man då bara kommer på att man har alla symptom på alla sjukdomar som finns. Man ska heller inte läsa psykböcker eftersom man på samma sätt känner igen alla psykegenskaper.
Det kanske inte går att kombinera att vara perfekt i det fysiska livet med att också vara det i det psykiska? Sitter man som jag hel och ren med ett kylskåp full av ovanligt nyttig frukost och alltid rena kläder och med perfekta naglar och med en almanacka full av anteckningar om möten och saker jag ska göra så kanske det innebär att ens hjärna inte pallar trycket.
Det som skulle vara applicerbart på mig är autism eller den mer lättare formen Aspergers syndrom och ett för starkt kontrollbehov, som ett slags anorexi som inte har med mat att göra, och tvångstankar och panikångest och en lindrigt deprimerad världsuppfatting.
Det jag kan gotta mig åt är att de med en lindrigt deprimerad världsuppfattning är mer klarsynta än andra sorglösa människor. De har en mer realistisk bild på sig själva och verkligheten. Allt enligt boken Skuggsyndrom (Ratey, Johnson).
Ska kanske ta och måla om naglarna. Jag har 78 stycken nagellack. Jag vet precis vilket jag ska välja.
Foto: Ulrica Zwenge
