000311
Jag drömde en så underbar dröm. Jag träffade en gammal klassis och han hade blivit helt retarded, ett supermiffo. Han var en tuff hockeykille i högstadiet som sa till mig "amen, KAN du prata eller" för att jag var så tyst. Men nu satt HAN helt tyst och hade inget att komma med så jag gick fram och sa "är du ALLTID så där tyst, eller" och det tog som fan, det var full pott till mig och alla tittade på honom som losern och på mig som vinnaren och så vaknade jag och kände mig mjuk i hela kroppen och jag var så glad att jag inte hade slagit honom för jag brukar alltid drömma att jag slår folk som jag har hang ups på och jag vill inte slåss för att jag är emot våld så jag var så glad att det räckte med en enda liten mening för att jag skulle känna victory. Det var magiskt.
Jag fick ALLTID höra det där om att jag aldrig sa något, att jag inte kunde prata. Värst var när folk sa till mina så kallade bästisar "är hon alltid så där tyst", i TREDJE PERSON.
Nej, det var inte det allra värsta. Den allra värsta gången var då jag och mina så kallade bästisar satt och värmde innan ett gäng killar skulle komma över på fest. Det fanns Jakangänget, Möjagänget och Kistagänget, den här gången var det Kistagänget som vi skulle festa med.
Jag var kär i en av dem, en som hette Gewat och när han fick höra det av sin polare sa han med avsmak "vill du att jag ska spy i luvan på din munkjacka eller".
I alla fall, vi satt och drack sprit och jag var superspattig för att Gewat skulle komma, på skitbra humör, och sjöng med i alla låtar, typ soundtracket till "Pretty Woman" eller någon annan dynga och plötsligt så sa hon det. Hon som skulle vara min bästa vän, hon sa "värst vad du är snackig då, Linda, ska vi slå vad om att när de kommer så kommer du vara lika tyst som vanligt, din lilla mussla".
Varför säger man så till sin bästa kompis? Varför ville hon vara med mig när hon uppenbarligen hatade mig så?
Det är inte så konstigt att man efter ett antal sådana händelser aldrig mer litar på någon och aldrig mer vill ha en "bästa vän". Jag vill ha bekanta och folk jag känner och kompisar, men ingen bästa vän. För begreppet bästa vän existerar inte för mig, det är bara "bästa vän" (inom citationstecken) som existerar eller en "så kallad bästis". Allt annat tror jag inte på.
Det är därför jag gillar djur bättre än människor och jag tror att jag skulle bli ledsnare om jag förlorade en katt än en "vän".
Nu låter det som jag tycker att alla andra var vidriga och att jag var bäst. Men så var det inte, jag var värst. I allra högsta grad hemskast av dem alla.
Jag hade ett par barndomskompisar som jag tyckte var för mesiga att känna när jag blev lite äldre så jag slutade bara att hälsa på dem. Och en raderade jag ut ur filofaxens adressbok med tippex, mardrömmen var att någon skulle se att jag hade hennes nummer där. Hon dög inte när jag börjat gymnasiet. Då ville jag inte ha något med mitt gamla mesliv att göra. Men jag blev inte tuffare för det, jag var en lika stor mes as usual.
I högstadiet frös jag ut en superdupermes som hängde sig på mig och de jag delade rum med på ett sommarläger. Jag var livrädd att hennes mesdoft skulle smitta av sig på oss andra.
Sedermera var jag ett monster.
Så där gör bara en ytterst osäker miffotjej. Gör aldrig så, snälla. Lova mig det.
Och om en kille envisas med att säga att du är tyst tycker jag att du ska gå fram och känna efter i hans skrev och säga högt "inte visste jag att du hade så där liten snorre". Om du förlorar "vänner" på köpet, skitsamma, det är bättre att vara ensam än att umgås med "så kallade vänner".
Foto: Ulrica Zwenge
