000318
Vaknade till Radio Stockholm där de gjorde en efterlysning på en tjej som "är född 1985, är kraftigt byggd och hade täckjacka då hon försvann natten till lördagen". Som om hon kommer att komma hem då hon och alla andra fått höra på radio att hon är tjock. Himla smarta föräldrar hon har.
Jag vill inte bli så där beige, tankspridd och ointresserad som man ser att föräldrar är. Som ständigt gör taffliga klavertramp och sedan bara försöker släta över det med ett "jajaja, det var väl inte så farligt". Som om de tänkte "du är ju bara ett barn och då är det inte lika farligt, vänta tills du blir vuxen".
Jag vill inte bli en sådan som pratar högt och föraktfullt till barnet på bussen så alla hör (som man förvånansvärt ofta ser föräldrar göra). Jag vill inte bli en sådan som retar eller skrattar åt barnet. Eller be det utföra en "konst", en dans eller sjunga en sång, för att de vuxna ska kunna garva åt det.
Därför är jag emot tomten. Tomten är ju inte alls till för att barnet ska få en stämningsfull och traditionsenlig jul, det är ju bara som ett slags show för de vuxna. Man har ju tomte för att lura barnen och för att de vuxna ska kunna fnissa lite, "ååååh vad gulligt hon/han tror verkligen att det är tomten". Och barnet blir rädd för tomten och börjar gråta, de vuxna fnissar ännu mer och struntar i att trösta barnet.
Hela släkten som egentligen hatar varann allihop för att de inte har något gemensamt pinar sig igenom alla vidriga släktträffar och håller minen och "stämningen uppe" för att plocka ut ett eventuellt arv från dem som snart ska trilla av pinn. De tar till spriten och pratar genom barnen, och låter barnen ha "show" för att de överhuvudtaget ska stå ut. Där sitter de högröda i ansiktet av nubbarna och använder barnen som vore de cirkushästar.
Man ska vara uppriktigt intresserad, annars ska man inte be barnet sjunga den där sången eller dansa den där dansen.
Jag tänker ofta på en scen i filmen "Festen". Äldsta sonen Christian håller ett tal inför ett hundratal gäster som är inbjudna för att fira pappa Helges 60-årsdag och han berättar med en normal "hålla tal-röst" att pappan har våldtagit honom och hans tvillingsyster, som precis tagit livet av sig, under hela deras uppväxt.
Scenen som förföljer mig är den där pappan säger till Christian: "Tänk om jag ställde mig upp och sa några ord om dig. Om hur sjuk du var som barn. Att du alltid förstörde för de andra barnen. Att du stal deras leksaker och brände dem medan de såg på. (...) Din mor vill aldrig se dig mer. Men jag tycker att du ska stanna kvar så att du får känna hur det är när man spottat familjen i ansiktet."
Det är så hemskt att pappan försöker vinna mot sin egen son genom att hota honom med att han minsann också skulle kunna säga hemska saker om honom.
Och morsan bara sitter där, trots att hon mycket väl visste vad som skedde när barnen var små. Hon säger ingenting. Hon försvarar inte sina barn utan ber Christian att resa sig upp och be sin far om ursäkt och han reser sig och säger till mamman inför alla gästerna: förlåt att du kom in och såg mig där på alla fyra med hans hårda kuk i mitt hår, förlåt så mycket.
Christian försöker fråga, fortfarande inför samtliga gäster, varför pappan gjorde det och pappan skriker:
"Är det mitt fel att jag fått så värdelösa ungar!?"
En förälder kan aldrig vinna mot sitt barn, för barnet har alltid rätt. Vad barnet än gör så har det rätt. För föräldrarna är vuxna och barnet är ett barn. Vad barnen än gör så är det föräldrarnas fel. Det kommer jag alltid att hävda.
Foto: Ulrica Zwenge
