000415

Paige La Grone skriver om Pippi Långstrump i det senaste numret av den amerikanska tidningen Mean:

"What I especially loved, as a little girl and teenager who so often felt hideously ugly, inadequate and physically wrong wherever I showed up, is that Pippi, incarnated by Inger Nilsson, is everything that a girl going through that awkward stage is: big-thoothed, knock-kneed, cow-licked, and a little dirty."

Pippi öppnade hennes ögon och färgade hennes "glasögon" ur vilka hon inte bara såg på sig själv utan på hela världen. Hon skriver att Pippi är "the original girl power". Hon kände sig uppenbarligen igen sig i och blev upplyft och peppad av att läsa Pippi.

När jag var liten hade jag fräknar precis som Pippi (mina blev gröna på våren), och stora sockerbitsframtänder med prickar på och visst kunde jag se en viss likhet mellan oss, men inte gav det mig något slags tröst utan jag kände mer "ånej, inte en ugly till!" Jag ville inte på något sätt identifiera mig med Pippi. Man ville ju inte se sin egen spegelbild i någon ful (Pippi) man ville ju mer likna "prinsessan".

Jag kunde inte läsa Pippi på rätt sätt när jag var liten. Det räcker väl inte med att sätta en Pippibok i handen på en tioåring? Det krävs väl att en snäll person (vuxen) också "berättar" hur man ska läsa och pratar om innehållet?

Jag blev inte alls sporrad av att Pippi var så upprorisk, gjorde revolt och bojkottade alla konventioner. Jag läste böckerna ordagrannt och tänkte: Pippi gör roliga upptåg, Pippi är tokig, Pippi kan lyfta sin häst och Pippi har en kappsäck full med pengar, jag läste en… saga.

Är det inte något skumt med alla de vuxna som säger att de som åttaåringar blev jättesporrade av Pippi och att hon var deras förebild som barn? Okej om man läser Pippi som vuxen. Jag fattade i alla fall inte att Pippi var stark som protesterade mot gällande normer och vägrade att bete sig som tjejer förväntas göra.

Jag blev bara illa berörd av att hon var så galen, hade fötterna på kudden med skorna på, jag riktigt röööös, det blir ju SKITIGT! Jag var en så städad flicka, jag hatade att Pippi var så vild. Pippi pajade allt porslin (det skar i bröstet), hoppade på borden (så fick man ju inte göra), hon städade konstigt (hon snarare spred ut smutsen än städade), hon var så elak mot Prusseluskan (då tyckte jag synd om tanten istället för att heja på Pippi, för Prusseluskan såg ju ledsen ut), hon orkade inte diska så hon slängde allt porslin i en väska (så kan man ju bara inte göra), hon verkade så smutsig och tvättade hon någonsin håret? Och sedan blev allt plötsligt övernaturligt och hon kunde cykla i luften och hon byggde en flygplan med Tommy och Annika.

Eller var jag mer korkad än alla andra? Växte alla andra tjejer upp till starka kvinnor tack vare Pippi förutom jag som bara tyckte att hon var jobbig och ouppfostrad?

Hur gör man om man läser Pippi för sitt barn och det börjar hoppa på bord och i soffan med skorna på? Eller tar en jättestor tårtbit med handen på ett kalas för "så gör ju Pippi"? Hur dum en "prusseluska" än är får man ju inte kasta tårta i ansiktet på henne. Hur förklarar man att just det är fel, men att andra saker Pippi gör är rätt?

Jag kände mer igen mig i Annika, den tysta snälla blyga rena flickan. Inte för att det hjälpte mig något i livet, men det var i henne jag såg mig själv. Pippi var mer ett obegripligt monster.