000617
Det är ganska jobbigt när man ser sig själv på teve. Alltså inte sig själv personligen (vilket i allra högsta grad också är jobbigt) utan när man i någon annan människa ser HUR MAN ÄR.
När man känner igen sitt beteende i någon annan. Det är extra jobbigt om detta beteende inte är det allra roligaste på skalan. Allra värst är det om det är ett kärringbeteende.
Och det är precis vad det är, det beteende jag känner igen mig själv i.
Det går en reklam för ett elbolag på teve just nu. Hela familjen med gamla farfar och tonårssonen har samlats för att koka gelé (eller så är det saft, jag minns inte riktigt). Pappan tar den stora grytan och häller blandingen ner genom något slags sil i en hink på golvet. Och så spiller han lite och han ojar sig lite grand och mamman säger med en sådan där bajnödigt mammaröst "vad händer nu, du får inte spilla på golvet!".
Och precis så är jag! En mer exakt beskriving tror jag inte finns.
Hur blir man så himla jobbig? Vad är jag så rädd för? Vad skulle hända OM någon "spillde på golvet"? Det är det jag inte vet. För intellektuellt så fattar jag ju att det bara är att åtgärda problemet, vad det nu kan vara, allt ifrån att någon bokstavligen spiller på golvet till att någon till exempel glömmer att göra något som hon lovat.
Om någon nu spiller på golvet är det ju bara att torka upp det, hur enkelt som helst och sedan fortsätter allt som vanligt. Men det KÄNNS inte så, KÄNSLAN som infinner sig är fruktansvärd. Ja som om världen skulle explodera.
Jag satt med några komisar i Central Park (Humlegården). En kompis hade precis fått sin plånbok stulen och hon tyckte att de som snor plånböcker borde få som straff att sitta och fixa fram nya leg och kort till alla som blivit bestulna. Göra det där hjärndöda jobbet att polisanmäla och fixa nya personbevis och gå till posten och stå i kö så de verkligen får känna på vad de har gjort. Då kanske de skulle fatta hur mycket de sabbade när de snodde en plånbok som ändå inte innehöll några pengar och ett kort som ändå spärrades så snabbt att de inte hann använda det.
Min andra kompis sa något så himla bra. Hon sa att hon skiter i hur många gånger hon tappar sin plånbok eller mobil (alternativt att de blir stulna). För så länge det inte händer hennes familj eller vänner något så kan hon tappa hundra mobiler för det är inte viktigt. Det viktiga är att de hon tycker om mår bra.
Hur lär man sig att bli sådan, hur gör man för att tänka så?
Själv sitter jag och oroar mig för banaliteter och säger "du får inte spilla på golvet" med bajsnödig röst till alla dagarna i ända.
Jag tror att jag måste ha ordning och reda in i absurdum och jag sitter till exempel som en hök och vakar över tvättiderna så att jag får en tid varje vecka. Vad skulle hända om jag inte fick en? Jo, jag måste gå i smutsiga underbyxor en dag eller två och kanske ta upp några plagg ur tvättkorgen. Vad är viktigast, att ha det lugnt och skönt och må bra eller ha rena undies? Det kan ju bara inte vara så att det är rena underbrallor eller ett golv som ingen spillt på som gör en lycklig?
Foto: Ulrica Zwenge
