000729
Vi tycker lika Kerstin Thorvall och jag. Jag vet ingen annan som också VILLE att killarna skulle tafsa på en när man var ung tonåring. Man såg hur ens tjejpolare blev låtsasarga och lite smygstolta och småmalliga över att Hasse jagade dem i klassrummet och tog dem på rumpan (det gav ju dem status) och Björn hade en lista på klassen snyggaste tjejer (man själv var aldrig med) och man ville inget hellre än att bli klämd på tuttarna. Så blir det när man hör till dem som inte syns.
Läser Kerstin Thorvalls "Från Signe till Alberte" och blir så förbannad. Och helt matt.
Hela hennes liv… och ingen hjälpte henne... ingen var på hennes sida. Hon var där helt ensam med sin panikångest som alla bagatelliserade och hon fick inte ens något beröm för att hon var så makalöst bra på att teckna och på att dra in stålar (nej det var istället lite skamligt att det var kvinnan som försörjde familjen, svärmorsan fick det dessutom till att det är duktigt av lilla Signe (Thorvall) att bidra lite till hushållskassan!) Jag känner mig så maktlös, det är så synd att Signes morsa och svärmorsa är döda, jag känner stor lust att åka ut till gravarna och gräva upp de döda kropparna och ruska dem så att benpiporna yr!
Hela hennes liv… Jävla gubbtjyv som slog henne. Hon kallades dålig mor när hon i sjävla verket hade förlossningspsykos (som inte var uppfunnen på 50-talet, för det är ju inte intressant att forska om kvinnors liv och känslor!) Hon blev kallad hysterisk när hon i själva verket var sjuk i panikångest och borde fått rätt medicinering och rätt sorts terapi.
Hela hennes liv… Hon kunde ha fått må så bra. En så begåvad rolig smart och bra kvinna. Som alla förstörde så mycket för.
En jävla gubbtjuv till man som sa: "Du kan aldrig lämna mig, för du vet inte vilken teckning som är bra." (Signe, du borde inte ha funnit dig i det där.) En alldeles för kristen kvävande överbeskyddare till morsa och vänner som bara var avundsjuka på hennes framgångar som tecknare. En jävligt avundsjuk gubbtjyv hade hon också, han skrek: "Men allt vad du rör vid blir ju till pengar, din satans hora. För horar det är vad du gör hela tiden… Veckopress, va. Någon annanstans skulle du inte få in något skrivet. Kommersiell gullighet, att du inte skäms."
Gubbtjyven bekände att han varit otrogen med någons dotter (!) och då tyckte Signe att hon också kunde bekänna sin otrohetsaffär… men jävlar vad hon inte kunde det. Gubbtjyven slog henne sönder och samman. Plötsligt var hans egen otrohet som bortglömd!
(Jag är ledsen över alla utropstecken, men jag måste, för jag är helt chockad.)
Alla deras vänner tog gubbtjyvens parti och gubbtjyvens polare till och med uppmuntrade att han slog henne. Han slog henne också för att få henne att ta sig samman då hon hade en panikångestattack. Han gick efter devisen att ett slag helt enkelt var bra för henne.
Hon fick höra att hon var en ännu mer begåvad på att skriva än teckna och hon började skriva i smyg. Då slet gubbtjyven papperet ur skrivmaskinen och skrek argt: "Fan, du ska inte sitta här och hacka på maskinen. Du är tecknare kom ihåg det. Tecknare."
Hon hade ingen. Vännen Solbritt som gubbtjyven hade haft ett förhållande med i ett och ett halvt år bakom hennes rygg!
Min kloka kompis Belinda sa efter att ha läst Thorvalls "Från Signe till Alberte": "Vad ska jag med jävla ’Under det rosa täcket’ till när jag har Kerstin Thorvall."
Nu ska jag läsa Thorvalls nya bok med det oemåtståndliga namnet "Jag minns alla mina älskare och hur det brukade ta på mig" och försöka leta fram hennes förlossningsartiklar i Kvinnans Värld från 50-talet.
Foto: Ulrica Zwenge
