000805
Jag sitter i en bil ute på landet och försöker undvika de vattenfyllda hjulspåren för att inte få vattenplaning. Jag är fullkomligt livrädd för vattenplaning så fort det regnar lite.
Är det bara jag som tycker att bilen alltid tappar grepp om marken och börjar sväva lite vid regn? Är det bara jag som är paniskt rädd att få vattenplaning och bli invalid för resten av livet? Antagligen, eftersom folk kör som om inget hänt och kör om trots att det öser ner och vägen är helt vattenfylld.
När jag kommer hem är jag så slut att det känns som om klockan är tio fast hon bara är två. Jag kan inte köra för jag hittar inte någonstans och det går inte att följa skyltar för att skyltningen inne i städer är ett skämt, man förväntas veta vart man ska.
Och när jag blir stressad så slutar min hjärna att funka, precis som när jag jobbade på Ica och folk kom med sina 2,50 trots att jag redan slagit in vad de skulle få tillbaka, då vägrade jag ta emot deras småpengar för jag kan inte räkna i huvudet. Om jag hamnar på en väg som jag inte hade tänkt mig så får jag fullständigt panik och kan inte tänka. Jag har ingen aning om vad jag ska göra, jag kan inte stanna och jag kan inte bara köra vidare för jag rädd för att av misstag hamna på en motorväg utan avfart och så är jag helt plötsligt i Olso. Det är fruktansvärt.
Och när jag ska ut på motorvägen efter att ha tankat på en mack är jag aldrig helt säker på om jag kör åt rätt håll, om jag av misstag är på väg hem igen. Jag är en sådan som går ut åt fel håll när jag varit inne i en affär. Jag kan inte lokalisera mig.
Jag hatar att promenera för jag kan inte bara strosa runt eftersom jag aldrig vet var jag är. Det är värst i nya städer, är jag ensam i en ny stor stad så går jag bara gatan som hotellet ligger på fram och tillbaka, det är verkligen skitdeppigt. Jag har något allvarligt fel i hjärnan.
Bilrutorna är helt igenimmade men jag kan inte få bort det utan måste ringa någon och fråga hur man gör men kommer inte fram.
"Jag tror att Telia har bäst mobiltäckning ute i landet", hör jag mig själv säga (varför säger jag det, jag vet ju inget om det?). Jag sitter alltså där bakom ratten och säger en massa dynga om mobiltäckning som jag inte har en aning om. Och de som sitter i bilen tror mig och säger det kanske till och med vidare till andra, lite förvrängt så där som det blir i nästa led. Så är det igång. Alla antaganden som pendlar från människa till människa, som om det vore renaste fakta.
Skvaller och åsikter funkar ju. Men inte faktabaserat prat. Det är ju bara rena gissningar som får passera som sanning. Varje dag, tusentals gånger. Man kan inte lita på någon. Inte heller på tidningsartiklar där någon "expert" är intervjuad. Hur vet man att denna "expert" inte gissar och antar lite, som alla andra?
Nu är det rötmånad, kyl snabbt ner varorna, men lägg dem inte varma i kylen för att då skadas kylen… eller för att då skadas de andra varorna som ligger där… eller hur var det nu?
Det där är en ormvråk… eller är det en kungsörn…?
Svalorna flyger så där högt vid högtryck för att knotten och det de käkar flyger där uppe då… eller är det för att det är högt tryck, eller lågt tryck och de sugs upp dit… eller hur det nu var….
Spara aldrig solkrämen i mer än ett år för det bildas svamp… eller så var det så att solskyddet inte är tillförlitligt efter så lång tid… eller hur det nu var…
Drick aldrig alkohol när du äter penicillin för då blir du mycket fullare… eller om det var så att penicillinet inte verkar… eller jag vet inte…
Så där håller man ju på. Man snackar en massa dynga man inte har den blekaste aning om. Och man levererar det som om man vore värsta professorn. Det blir till sist, har jag upptäckt, helt meningslöst att prata.
Foto: Ulrica Zwenge
