000812
Att göra-listan tar aldrig slut. It never ends. Det kommer bara att pågå och pågå tills man dör.
Jag läser alla tidningar som ska läsas men varje dag kommer det en massa nya. Jag byter kattsand, gör så fint och rent. Sedan är det tillbaka till gross igen. Jag handlar en massa mat och sedan är den slut. Handlar igen och igen och igen.
Kroppen förfaller, kan den inte bara bli fin och stanna så? Noppa ögonbryn, färga fransar, göra ansiktsbehandling. Sedan går ett par dagar och man är igengrodd igen. Muschen helt lång. Brynen är som bushes. Fransar och bryn helt bleka som värsta albinon. Skarv i hårbotten. Skulle vilja bli en Barbiedocka, man sminkar sig EN gång och äter ALDRIG. Hahaha.
Jag kan inte åka på semester. Det blir bara ännu mer att göra när man kommer hem. Tidningar på hög, enorm mängd post, saker att se som man spelat in, oöverskådlig mängd mail, datorn är sprängd i tusen bitar, tusen folk att ringa etcetera etcetera i evigheters evighet.
Ringa Telia kuk sug, ringa om alla autogiron som vägrar att funka trots att jag har gjort allt i min makt för att få det att funka, ringa Telia suck cock igen som vägrar att skicka rätt fakturor. Ringer useless Telia hela tiden. Får ett brev: "Så här kommer det se ut när du ska vara med i nästa års telefonkatalog." Jag har hemligt nummer men har flyttat och om numret från början var hemligt, borde det då inte ringa en liten klocka som säger, "hm den här kunden kanske inte vill stå i telefonkatalogen?" Telia är så jävla inkompetenta att man blir djupt skakad. Ta alltid namn och nummer när du pratar med Telia annars får du aldrig rätt sedan.
Tvåa på inkompetenslistan är banken. Bankerna vill uppenbarligen inte ha nya kunder så de gör allt de kan för att verka taffliga så man inte ska vilja ha dem. Bytte nyligen bank och maken till strul har jag aldrig varit med om. Det var papper som inte postades och det var uppgifter som blev fel och jag fick vara utan pengar i fyra veckor. När de verkade ha slarvat bort lite aktier fick jag själv gå till gamla banken (och lämnade fram leg som tanten tittade på och sa "heter du Lena?") Banken hade ingen aning om det fanns några aktier för "det är kontor 6104 som har hand om det". "Kan du inte ringa detta 6104 då?" "Nej, det kan jag inte, du måste gå dit."
(Jag vet en person som pluggar i en liten stad och när hon skulle utföra ärenden på Handelsbanken utspelades detta:
"Men din hemmabank är i Stockholm."
"Ja, men jag pluggar här. Tycker du jag ska åka till Stockholm för att fixa det här?"
"Ja."
Denna person fick också akut urinvägsinfektion och hon ringde ett sjukhus där hon bor och följande utspelades:
"Du är skriven i Stockholm, du kan inte komma hit, vi har inskrivningsstopp."
"Men jag är jättesjuk, tycker du jag ska åka till Stockholm, eller?"
"Ja.")
Jag tror inte att folk rånar banken för att de ska skaffa stålar, jag tror folk går dit i rånarluva och pistolatrapper i ren frustration.
Ska börja ha lite pengar i fickan och resten i madrassen. Har ändå inga pengar för alla ställen man skriver för kör bara med den vanliga valsen om "symbolisk summa på tusen kronor". Jag hatar SUMBOLISK SUMMA. Så länge jag har jobbat med att skriva så har i stort sett allt man gjort bara belönats med denna förbannade tusenlapp. Jag menar, den "symboliska summan" borde ju rimligtvis vara högre i dag än för tio år sedan. Jag vet att man är grundlurad. Dumstruten är framplockad.
Jag är så trött på att fakturera dessa symboliska summor. Kan jag inte få fakturera tio miljoner på en gång, så slipper jag det sedan. Och banken ska inte få en enda spänn av dessa miljoner. Och Telia kan ta sig i bajan.
Men eftersom det aldrig kommer att hända, att den symboliska summan överstiger tusen kronor, sitter jag här och bråkar med skitbanken och Telia kuk sug.
Ibland när jag översköljs av en oväntand energi försöker jag jobba på och ringer en massa samtal om försäkringar och till Försäkringskassan och om dagisplatser och till Telia (I’m a cock sucker yes I am). Längtar tills Att göra-listan är tom. Det är mitt drömscenario, att vakna upp en dag och Att göra-listan är helt tom. Och då ska jag… ja göra vaddå?
Foto: Ulrica Zwenge
