000826
När jag var gravid så trodde jag att man inte fick göra snitt utan att man till exempel hade för trångt bäcken. Jag sökte men ingenstans hittade jag något att läsa om kvinnor som fick snitt på grund av rädsla. I vänta barn-tidningarna och böckerna frossades det i förlossningshistorier och ibland stod det något kort stycke om snitt och man kunde läsa att "ytterst sällan utförs snitt på grund av humanitära skäl", dvs förlossningsskräck. Första gången jag pratade med en läkare på Danderyds sjukhus kände jag att "det här får jag aldrig igenom, det är bara kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som får snitt" och jag blev helt lamslagen och fick panikångest. Det kändes så fruktansvärt att läkaren skulle sitta och bedöma min rädsla. Bara om HON ansåg att jag var tillräckligt rädd skulle jag få snitt.
Omgivningen översköljde mig med historier om kvinnor som bett om snitt men inte fått det, jag hörde hur kvinnor hotat med abort, men jag hade ju passerat gränsen för abort för länge sedan då jag fick tid hos läkaren. Det var fruktansvärt.
Men sedan fick jag snitt och kände att så här kan det inte få gå till, någon måste berätta för alla livrädda kvinnor att man faktiskt FÅR snitt om man är rädd, det är bara att vägra att samarbeta med läkaren. Och att ingen kan tvinga en kvinna att föda vaginalt (det står i lagen att man som patient har rätt att vägra föreslagen behandling).
Sedan fylldes min mailbox med brev från lättade kvinnor och från kvinnor som blivit dåligt bemötta av läkare.
Och så blev det debatt i alla tidningar och teve och Malin Alfvén, psykolog och författare till Kejsarsnittsboken bytte åsikt: alla som vill ska få snitt. Man ska först ge kvinnorna ett snittdatum och sedan inleda informationssnacket. Antingen så ändrar sig kvinnan och föder vaginalt, eller så väljer hon snitt. Båda alternativen är lika bra.
Gör man på detta sätt så slipper kvinnan fastna i en ond cirkel där hon är så fixerad vid att få sitt snitt att hon inte ens lyssnar på läkaren, och läkaren är så inställd på att övertala kvinnan att ingen kontakt uppstår.
Sedan missuppfattar Cecila Garme på Expressens ledarsida (17 aug) allt och tror att kravet på att kvinnor ska få välja snitt främst är en feministisk kamp.
"Vari ligger det feministiska i en riskfylld bukoperation?" skriver hon. (Cecilia, vari ligger det feministiska i att tvinga en kvinna som inte vill att föda vaginalt?)
Det handlar inte primärt om feminism, det handlar om panikångest.
Betala merkostnaden, ca 20 000, själva, skriver Garme vidare. Tyvärr kommer det enbart leda till att kvinnor som inte kan betala tvingas föda vaginalt, kanske med psykos som följd.
Sedan skriver Lotta Reberg och Anna Lindvall i Expressen (20 aug) att snittdebatten har varit "en ensidig och okunnig debatt förd av 2000-talets individualister som bara tänker på sig själva. Det enda de kan och vill är att göra sig hörda i medierna."
Ehh… jaaaaaaa jag är den där störda Fittstimsbruden som låter en läkare sprätta upp mig enbart för att göra mig hörd i media…
De skriver vidare om "kontrollfröknar i storstan" som de hört prata på middagar, och sagt saker som att de inte har tid att föda vaginalt eller att de inte vill bli uttänjda där nere för sina killars skull.
Myten om att kvinnor skulle vilja ha snitt för att kunna "boka in det i sitt stressade schema" tror ju inte ens läkarna existerar, så sluta att ta upp det.
Jag har fått extremt mycket brev och mail men ingen kvinna skriver att hon vill ha snitt på grund av sådana anledningar, de vill ha snitt för att de känner panik. Punkt slut.
Snacket om att utseendefixerade tjejer nu också vill se fina ut i underlivet håller inte på grund av att man av snitt får ett tio-tjugo cm ärr på magen och många får ett häng över ärret som aldrig går bort. Borde inte dessa "utseendefixerade kvinnor" vara livrädda för det?
Att tro att kvinnor kräver snitt för att boka in i almanackan eller för att de inte vill bli uttänjda är EXTREMT OKUNNIGT och ni är extremt föraktfulla som skiter i andra kvinnors ångest.
De allra flesta är oroliga för förlossningen under sin graviditet, och för vissa låser det sig.
De som efter vettig information om både snitt och vaginal förlossning ändå inte kan tänka sig något annat än snitt, ska få det utan att behöva tigga och be och nära knäckas av läkare som inte tar dem på allvar.
Hur bra är det att en gravid kvinna känner panikångest, har sömnsvårigheter och hjärtklappning? Det är precis vad som händer när läkarna förhalar snittbeslutet tills kvinnan är i åttonde nionde månaden.
Vi är inte i majoritet, men vi är många, och blir fler, som enbart kan tänka oss att få barn med snitt. Och vi ska ha den rätten.
För första gången sedan 30-talet har Sverige negativ befolkningstillväxt. Samhället ska vara glad att några kvinnor överhuvudtaget föder barn i dag, behandla oss med respekt tack.
Foto: Ulrica Zwenge
