2000-12-23
De enda som ska ha julklappar är barnen och man behöver inte ha hela konkarongen med julgran och ett julbord fullt av salmonellabakterier och äckliga gubbrätter som ål, jansons och sill.
Men jag ska inte skriva om julen, nej, för jag har varit på kurs, en kurs om hur man räddar livet på barn som råkat ut för olyckor och det enda jag lärde mig var att det är så himla överskattat att gå på kurs. Det tar bara en massa tid. Ge mig en bok eller några broschyrer så kan jag läsa dem i lugn och ro, det är mycket mer lärorikt och mindre enerverande för man slipper jobbiga lärare.
Vår kurslärare kom lite försent och var skitstressad för att hon inte skulle hinna med allt. Men var hon då effektiv och gick igenom allt snabbt? Nej, hon betedde sig som om vi, vuxna människor, var ett gäng mellanstadieelever. Hon envisades med att ställa frågor till oss med barnröst och trots att ingen var särskilt pratsam så väntade hon i hundra år tills nån sa nåt innan hon gick vidare.
Miss sega fröken: ”Varför är brunnar farliga för små barn?”
Tyst i hundra år.
Fröken stirrade på oss.
Nån pep: ”Barnen kan trilla i.”
Miss sega fröken: ”Jaa.” Och hon nickade övertydligt som en idiot. ”Vad mer är farligt?”
Tyst i hundra år.
Nån pep: ”Spisen.” Och fröken nickar lika hjärndött igen.
Miss sega fröken: ”Och varför är spisen farlig?”
Dödstyst tills nån ropade: ”De kan få hett vatten på sig.”
Detta tog hundra timmar. Hon kunde ha skrivit upp allt farligt på tavlan, gett oss en broschyr och sagt hej då.
Jag var tvungen att gå när hon tog upp blödning och förlust av kroppsdelar, på grund av att hon ställde frågor på det där onödiga sättet. Jag skulle vilja veta rappt och enkelt att så här stoppar du en blödning, sätt på en gasbinda och bind åt hårt.
Jag klarade inte av att hon liksom drog ut på det och ställde frågor som ”vad tror ni att man ska göra med ett finger som lossnat…” Då får man ju såna hemska bilder framför sig att man måste lägga sig ner med huvudet lågt. Om hon hade sagt att ”ett finger lägger man i en ren plastpåse, inte i frysen eller i munnen som många tror, och åk sen till sjukan”, så hade det inte blivit några svimkänslor för mig och jag hade kunnat vara med på hela kursen.
Jag har sånt behov av att ”sätta dit” vuxna i auktoritär roll, till exempel lärare eller läkare, som jag inte tycker om eller tror på. Som på den här barnolycksfallskursen. Jag ville inte blåsa mun mot mun på en docka som en miljon människor redan slickat på. Det är för mycket bakterier helt enkelt. Och jag satt där och laddade upp mig och jag utgick från att läraren skulle börja käbbla för att jag inte ville blåsa och då skulle jag skitsurt säga att jag har BETALAT för att gå den här kursen och jag är VUXEN och du kan inte säga nånting, det är jag som bestämmer, you don’t. Och det skulle kännas så ofattbart skönt att få vara lite rått otrevlig.
Så sa hon bara ”jaha”, skitsurt dock, men det fanns ingen möjlighet för mig att börja kaxa. Sådär blir det nästan alltid, jag förbereder värsta bråket men så faller det för den andra inte reagerar som man planerat.
Jag vet inte varifrån detta behov kommer men jag njuter alltid lite när sura tanten på Konsum säger ”den där kvällstidningen, har du tagit den här eller?” och man kan säga pubbiga saker som ”OM det var så att jag har snott Expressen, vad gör det dig, ÄGER du Konsum eller?”.
Jag vet inte vad det är med mig, det är säkert min 30-årskris (jag återkommer till den i en annan krönika). Happy Christmas
001223
Varför köper vuxna människor julklappar till varann? Det blir ju ändå bara så att man antingen frågar vad de vill ha, det vill säga världens sämsta julklapp eftersom den saknar överraskningsmomentet. Eller så blir det en värdelös julklapp som garanterat kommer att slängas bort. Chansen att man köper nåt som nån annan verkligen vill ha är ju minimal.De enda som ska ha julklappar är barnen och man behöver inte ha hela konkarongen med julgran och ett julbord fullt av salmonellabakterier och äckliga gubbrätter som ål, jansons och sill.
Men jag ska inte skriva om julen, nej, för jag har varit på kurs, en kurs om hur man räddar livet på barn som råkat ut för olyckor och det enda jag lärde mig var att det är så himla överskattat att gå på kurs. Det tar bara en massa tid. Ge mig en bok eller några broschyrer så kan jag läsa dem i lugn och ro, det är mycket mer lärorikt och mindre enerverande för man slipper jobbiga lärare.
Vår kurslärare kom lite försent och var skitstressad för att hon inte skulle hinna med allt. Men var hon då effektiv och gick igenom allt snabbt? Nej, hon betedde sig som om vi, vuxna människor, var ett gäng mellanstadieelever. Hon envisades med att ställa frågor till oss med barnröst och trots att ingen var särskilt pratsam så väntade hon i hundra år tills nån sa nåt innan hon gick vidare.
Miss sega fröken: ”Varför är brunnar farliga för små barn?”
Tyst i hundra år.
Fröken stirrade på oss.
Nån pep: ”Barnen kan trilla i.”
Miss sega fröken: ”Jaa.” Och hon nickade övertydligt som en idiot. ”Vad mer är farligt?”
Tyst i hundra år.
Nån pep: ”Spisen.” Och fröken nickar lika hjärndött igen.
Miss sega fröken: ”Och varför är spisen farlig?”
Dödstyst tills nån ropade: ”De kan få hett vatten på sig.”
Detta tog hundra timmar. Hon kunde ha skrivit upp allt farligt på tavlan, gett oss en broschyr och sagt hej då.
Jag var tvungen att gå när hon tog upp blödning och förlust av kroppsdelar, på grund av att hon ställde frågor på det där onödiga sättet. Jag skulle vilja veta rappt och enkelt att så här stoppar du en blödning, sätt på en gasbinda och bind åt hårt.
Jag klarade inte av att hon liksom drog ut på det och ställde frågor som ”vad tror ni att man ska göra med ett finger som lossnat…” Då får man ju såna hemska bilder framför sig att man måste lägga sig ner med huvudet lågt. Om hon hade sagt att ”ett finger lägger man i en ren plastpåse, inte i frysen eller i munnen som många tror, och åk sen till sjukan”, så hade det inte blivit några svimkänslor för mig och jag hade kunnat vara med på hela kursen.
Jag har sånt behov av att ”sätta dit” vuxna i auktoritär roll, till exempel lärare eller läkare, som jag inte tycker om eller tror på. Som på den här barnolycksfallskursen. Jag ville inte blåsa mun mot mun på en docka som en miljon människor redan slickat på. Det är för mycket bakterier helt enkelt. Och jag satt där och laddade upp mig och jag utgick från att läraren skulle börja käbbla för att jag inte ville blåsa och då skulle jag skitsurt säga att jag har BETALAT för att gå den här kursen och jag är VUXEN och du kan inte säga nånting, det är jag som bestämmer, you don’t. Och det skulle kännas så ofattbart skönt att få vara lite rått otrevlig.
Så sa hon bara ”jaha”, skitsurt dock, men det fanns ingen möjlighet för mig att börja kaxa. Sådär blir det nästan alltid, jag förbereder värsta bråket men så faller det för den andra inte reagerar som man planerat.
Jag vet inte varifrån detta behov kommer men jag njuter alltid lite när sura tanten på Konsum säger ”den där kvällstidningen, har du tagit den här eller?” och man kan säga pubbiga saker som ”OM det var så att jag har snott Expressen, vad gör det dig, ÄGER du Konsum eller?”.
Jag vet inte vad det är med mig, det är säkert min 30-årskris (jag återkommer till den i en annan krönika). Happy Christmas
Foto: Ulrica Zwenge
