2001-01-06
Nu är jag ju en bra bit över 25 och jag är absolut inte avis på dem som är yngre än jag. Jag är fullständigt nöjd och jag vill inte klä mig som en 18-åring och lyssnar på den musik jag vill, thank you very much.
Men det är ändå nåt som inte stämmer. Jag har liksom ett behov att hävda mig gentemot de som är yngre och liksom bevisa att jag inte alls är beige. Och jag kan inte släppa det och bara vara nöjd och glad. Jag måste ha en 30-årskris.
I och med att jag tänkte så där när jag var yngre, att alla äldre skulle vara avis på mig, så måste det ju finnas unga som tänker så i dag och det stör mig nåt kopiöst eftersom de har fel.
Jag besökte nyligen min gamla högstadieskola i Sollentunas mesta slumområde. Jag avskyr att folk hela tiden måste briljera med hur slummigt det var där de växte upp och hur fattiga och arbetarklass de var. Som om det gör en person till en bättre människa. Alla fattiga förortare är inte automatiskt bra och goda och storartade människor. Okej okej okej, nu ska jag ge mig. Jag gick i Sollentunas allra värsta skola (men jag är inte en bättre människa för det) och jag besökte den igen för att göra ett reportage. När eleverna i klassen fick höra att jag är 27 verkade de helt chockade. För en 14-åring är kanske en 27-åring en tant och så ser jag ju inte ut. Men just detta att de inte trodde på att jag var 27 gjorde mig så himla stolt och glad=30-årskris. Där kom jag i mina färgade extensions som värsta ung-wannaben=30-årskris och det gjorde inget att coola brudarna som hängde inne hos syster frågade om jag hade de lila slingorna för att det var Halloween, jag kände mig trots det superung och supercool=30-årskris.
På svensklektionen skulle jag prata om hur det är att skriva, körde den gamla vanliga historien om att jag inte kan skriva och att jag bara fick svaga treor på svenskauppsatserna och att min gamla svensklärare skrev nedsättande kommentarer i marginalerna på allt jag skrev vilket ledde till att jag började dissa henne i mina uppsatser. Läraren frågade eleverna om de hade läst mina krönikor men de bara ”vad är en krönika?”=30-årskrisen accentuerades.
Vidare. När jag går på H&M:s Top Shop-influerade underklädesavdelning så blir jag helt indignerad och tänker att vänta ni bara, ni blir också äldre och råkar ut för en massa svamp så ni till sist bara måste ha vita fula underkläder som måste tvättas i 60. Då kommer ni inte kunna gå omkring i de där coola svarta rockiga underkläderna i skumma material. Och ni kommer alla förfalla och inte tåla sprit lika bra och inte orka lite mycket så ni kommer inte lämna soffan på kvällarna. Ni hör ju, jag är mitt inne i 30-årskrisens epicentrum!
010106
När jag var 18 trodde jag att de som var över 25 var avis på mig för att jag var ung och hade koll och det är så pinsamt när jag tänker på det att det är oerhört svårt för mig att skriva det här. Jag trodde att alla som var äldre än jag var jätteledsna för att de nu blivit gamla och tappat kollen och klädde sig fult för att de inte visste bättre och missade all ny musik för att de var gamla och ruttna. Tanken att de skulle kunna vara fullständigt nöjda med sina liv slog mig aldrig. Den tanken var liksom helt orimlig för mig. Jag trodde att alla gamla såg upp till de som var unga och visste vad som gällde. Och jag började förakta alla gamla som gick på samma ställen som jag, de hade så fula frisyrer och hemska kläder och jag tyckte så himla synd om dem. Själv kände jag mig som en skitung drottning.Nu är jag ju en bra bit över 25 och jag är absolut inte avis på dem som är yngre än jag. Jag är fullständigt nöjd och jag vill inte klä mig som en 18-åring och lyssnar på den musik jag vill, thank you very much.
Men det är ändå nåt som inte stämmer. Jag har liksom ett behov att hävda mig gentemot de som är yngre och liksom bevisa att jag inte alls är beige. Och jag kan inte släppa det och bara vara nöjd och glad. Jag måste ha en 30-årskris.
I och med att jag tänkte så där när jag var yngre, att alla äldre skulle vara avis på mig, så måste det ju finnas unga som tänker så i dag och det stör mig nåt kopiöst eftersom de har fel.
Jag besökte nyligen min gamla högstadieskola i Sollentunas mesta slumområde. Jag avskyr att folk hela tiden måste briljera med hur slummigt det var där de växte upp och hur fattiga och arbetarklass de var. Som om det gör en person till en bättre människa. Alla fattiga förortare är inte automatiskt bra och goda och storartade människor. Okej okej okej, nu ska jag ge mig. Jag gick i Sollentunas allra värsta skola (men jag är inte en bättre människa för det) och jag besökte den igen för att göra ett reportage. När eleverna i klassen fick höra att jag är 27 verkade de helt chockade. För en 14-åring är kanske en 27-åring en tant och så ser jag ju inte ut. Men just detta att de inte trodde på att jag var 27 gjorde mig så himla stolt och glad=30-årskris. Där kom jag i mina färgade extensions som värsta ung-wannaben=30-årskris och det gjorde inget att coola brudarna som hängde inne hos syster frågade om jag hade de lila slingorna för att det var Halloween, jag kände mig trots det superung och supercool=30-årskris.
På svensklektionen skulle jag prata om hur det är att skriva, körde den gamla vanliga historien om att jag inte kan skriva och att jag bara fick svaga treor på svenskauppsatserna och att min gamla svensklärare skrev nedsättande kommentarer i marginalerna på allt jag skrev vilket ledde till att jag började dissa henne i mina uppsatser. Läraren frågade eleverna om de hade läst mina krönikor men de bara ”vad är en krönika?”=30-årskrisen accentuerades.
Vidare. När jag går på H&M:s Top Shop-influerade underklädesavdelning så blir jag helt indignerad och tänker att vänta ni bara, ni blir också äldre och råkar ut för en massa svamp så ni till sist bara måste ha vita fula underkläder som måste tvättas i 60. Då kommer ni inte kunna gå omkring i de där coola svarta rockiga underkläderna i skumma material. Och ni kommer alla förfalla och inte tåla sprit lika bra och inte orka lite mycket så ni kommer inte lämna soffan på kvällarna. Ni hör ju, jag är mitt inne i 30-årskrisens epicentrum!
Foto: Ulrica Zwenge
