1998-06-05
Linda svarar: Ingen annan vet att det är ni och ni behöver inte läsa. Och det är ju inte direkt så att ni kan hävda att ni känner er pointed at på stan - så där! då har vi löst det.
"Amen! Linda är du helt dum i huvudet eller? och för den delen så är det du skriver om inte ett dugg sant, du bara hittar på."
Om man skriver krönikor vecka efter vecka och det tar aldrig slut så börjar man använda samtliga personer i ens omgivning. Allt och alla använder man, allt man hör och ser och för höra av andra personer använder man.
För att citera poeten och författaren Maria Gummesson, som hon sa i Aftonbladet Kvinna häromveckan: "Att vara författare är ett blodigt hantverk. Man är en vampyr som utnyttjar allt och alla i sin omgivning. Själv är jag beredd att offra en personlig relation om dess inneboende litterära möjligheter är större än den enskilda människans betydelse för mig."
Till sist har man ingen kompis för de går inte att behålla, man är verkligen en vampyr. Och det värsta är alla saker man vet och har hört men inte kan använda för att man lovat. Det och det och det vill jag skriva åh så gärna jag vill men jag får inte jag får inte jag får inte jag blir tokig.
Ibland håller frestelsen på att döda en och ibland har den tagit överhanden och man har syndat, för man är en blodvampyr.
Det är skrattretande sorgligt vad folk tar sig själva på stort allvar, det märker jag när skrivit något väl maskerat om någon och hon/han sedan tror att "amen, ALLA kommer ju att veta att det är jag". Men så är naturligtvis inte fallet. Och det är inte sällan någon tar åt sig och tror att jag skrivit om henne/honom, när jag absolut inte gjort det. Det kan handla om någon helt annan men hon/han tror prompt att det är om henne/honom.
Carina Rydberg skrev en fullständigt underbar krönika i DN för ungefär ett år sedan. Den handlade om hur en tjej kom fram till Carina Rydberg på krogen och efter att hon inlett konversationen med att säga att hon hatade "Den högsta kasten" sa hon att hon hade haft ett förhållande med advokaten men det var "på hennes villkor". Till sist sa hon att hon var med i "Den högsta kasten".
Det var i en passage där två tjejer står i baren, varav den ena var söt och den andra var alldaglig och naturligtvis hade nu denna tjej som gått fram till Carina Rydberg förvandlat sig till den söta tjejen. Men så var det inte, tjejen var den alldagliga.
Carina Rydberg kunde inte vara mer tydlig, genom att både säga det till henne och sedan skriva en krönika om det. Jag älskar att ta del av Carina Rydbergs personliga vendettor.
Nu när jag ändå är här för att reda upp en del saker: När jag skriver så skriver jag utifrån MIG, jag skriver MIN version, hur JAG upplever det. Det handlar ju om minnen och min värld. Så NEJ jag skriver inte om er. Era verkligheter ser helt annorlunda ut.
Det är väldigt sällan det finns någon "sanning" att räkna med eftersom alla minns saker med sitt eget liv som utgångspunkt.
Läs inte in er själva i allting. Och lägg er inte i mitt skrivande. "Linda där har du en krönika" är inte så kul att få höra varje dag. Det allra värsta är när jag har en utläggning om något och folk bara avfärdar det som "äh skriv en krönika om det istället" alternativt "amen, det där har du ju skrivit om".
Och sluta att tro att ni ska hamna i min krönika. Häromveckan fick jag ett mail av en person som visste någon som visste en tjej som tydligen bor nära mig och den här tjejen hävdar att jag stirrar JÄTTEMYCKET på henne och hon bara väntar på tills hon ska komma med i min krönika.
What are you people?
Om ni ursäktar mig nu så ska jag sätta på lite killer music och skriva en krönika.
Tidigare kommentarer/betyg
980605
Nu kommer det: "Linda måste du skriva om oss vecka efter vecka?"Linda svarar: Ingen annan vet att det är ni och ni behöver inte läsa. Och det är ju inte direkt så att ni kan hävda att ni känner er pointed at på stan - så där! då har vi löst det.
"Amen! Linda är du helt dum i huvudet eller? och för den delen så är det du skriver om inte ett dugg sant, du bara hittar på."
Om man skriver krönikor vecka efter vecka och det tar aldrig slut så börjar man använda samtliga personer i ens omgivning. Allt och alla använder man, allt man hör och ser och för höra av andra personer använder man.
För att citera poeten och författaren Maria Gummesson, som hon sa i Aftonbladet Kvinna häromveckan: "Att vara författare är ett blodigt hantverk. Man är en vampyr som utnyttjar allt och alla i sin omgivning. Själv är jag beredd att offra en personlig relation om dess inneboende litterära möjligheter är större än den enskilda människans betydelse för mig."
Till sist har man ingen kompis för de går inte att behålla, man är verkligen en vampyr. Och det värsta är alla saker man vet och har hört men inte kan använda för att man lovat. Det och det och det vill jag skriva åh så gärna jag vill men jag får inte jag får inte jag får inte jag blir tokig.
Ibland håller frestelsen på att döda en och ibland har den tagit överhanden och man har syndat, för man är en blodvampyr.
Det är skrattretande sorgligt vad folk tar sig själva på stort allvar, det märker jag när skrivit något väl maskerat om någon och hon/han sedan tror att "amen, ALLA kommer ju att veta att det är jag". Men så är naturligtvis inte fallet. Och det är inte sällan någon tar åt sig och tror att jag skrivit om henne/honom, när jag absolut inte gjort det. Det kan handla om någon helt annan men hon/han tror prompt att det är om henne/honom.
Carina Rydberg skrev en fullständigt underbar krönika i DN för ungefär ett år sedan. Den handlade om hur en tjej kom fram till Carina Rydberg på krogen och efter att hon inlett konversationen med att säga att hon hatade "Den högsta kasten" sa hon att hon hade haft ett förhållande med advokaten men det var "på hennes villkor". Till sist sa hon att hon var med i "Den högsta kasten".
Det var i en passage där två tjejer står i baren, varav den ena var söt och den andra var alldaglig och naturligtvis hade nu denna tjej som gått fram till Carina Rydberg förvandlat sig till den söta tjejen. Men så var det inte, tjejen var den alldagliga.
Carina Rydberg kunde inte vara mer tydlig, genom att både säga det till henne och sedan skriva en krönika om det. Jag älskar att ta del av Carina Rydbergs personliga vendettor.
Nu när jag ändå är här för att reda upp en del saker: När jag skriver så skriver jag utifrån MIG, jag skriver MIN version, hur JAG upplever det. Det handlar ju om minnen och min värld. Så NEJ jag skriver inte om er. Era verkligheter ser helt annorlunda ut.
Det är väldigt sällan det finns någon "sanning" att räkna med eftersom alla minns saker med sitt eget liv som utgångspunkt.
Läs inte in er själva i allting. Och lägg er inte i mitt skrivande. "Linda där har du en krönika" är inte så kul att få höra varje dag. Det allra värsta är när jag har en utläggning om något och folk bara avfärdar det som "äh skriv en krönika om det istället" alternativt "amen, det där har du ju skrivit om".
Och sluta att tro att ni ska hamna i min krönika. Häromveckan fick jag ett mail av en person som visste någon som visste en tjej som tydligen bor nära mig och den här tjejen hävdar att jag stirrar JÄTTEMYCKET på henne och hon bara väntar på tills hon ska komma med i min krönika.
What are you people?
Om ni ursäktar mig nu så ska jag sätta på lite killer music och skriva en krönika.
Tidigare kommentarer/betyg
Foto: Ulrica Zwenge
